Dag Hammarskjöld (uppdaterad)

År 1961 fick Dag Hammarskjöld (1905-1961) postumt Nobels fredspris. Han förolyckades i september samma år, när han i egenskap av FN:s generalsekreterare var på väg till ett hemligt möte i Ndola under Kongokonflikten och flygplanet han färdades i störtade under (fortfarande) oklara omständigheter. Idag presenterades ytterligare en FN-rapport om flygkraschen och rapporten lyfter fram två väsentliga saker: dels att kraschen kan ha orsakats av en attack, dels att det finns ännu hemligstämplad information i länders arkiv som kan bringa klarhet i vad som hände (och varför?)

Min farfar skulle ha varit med på resan, eller om han skulle ha varit följe i ett annat plan eller – ja, jag minns inte detaljerna så noga; farfar var inom säkerhetspolisen så tystnaden, fåordigheten var det språk han talade. Farfars liv och Hammarskjölds öde har i min värld varit intimt förbundna och genom åren har jag mer eller mindre medvetet återkommit till Dag Hammarskjöld. Inom kristen etik och troslära är han en given gigant och jag har ju en av mina bildningsrötter i den traditionen (Hammarskjöld hade börjat översätta Martin Bubers Ich und Du under vad som kom att bli den sista av hans flygresor). Dessutom har jag tillbringat en hel del tid i Abisko varifrån vandrings- eller pilgrimsleden i hans namn utgår, Dag Hammarskjöldsleden.

Så, denna dag vill jag minnas: människan, livet, drömmarna. Efter Hammarskjölds död fann man den dagbok som sedermera blev boken Vägmärken och följande ord är de sista som där går att läsa (daterade 24 aug. 1961)

Är det nytt land,
i en annan verklighet
än dagens?
Eller har jag levt där,
före dagen?

Vaknade,
en vanlig morgon med grått ljus
reflekterat från gatan,
vaknade –
från den dunkelblå natten
ovan trädgränsen
med månsken på heden
och kammen i skugga.
Mindes
andra drömmar,
mindes
samma bergsland:
två gånger var jag på kammarna,
jag bodde vid den innersta sjön
och följde älven
mot källorna.
Årstiderna växlat
och ljuset
och vädret
och timmen.
Men det är samma land.
Och jag börjar känna kartan
och väderstrecken.

(ur Dag Hammarskjöld Vägmärken 1963)

 

En tystad fågel

Yttrandefrihet är på mångas läppar nu kring Bokmässan. Hade jag haft tillgång till mitt mikrobloggskonto skulle jag säkert få ta del av en massa tweet som handlar om yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsrätt. Det lite (o)lustiga i att mitt konto är tillfälligt nedstängt – på grund av att det ”förekommit en del suspekt aktivitet” därifrån – är att jag hade på känn att retweeten skulle straffa sig: vågar jag retweeta utrikesministern eller kommer jag få trollen på mig igen? Faktum är att det har varit det största motståndet med twittrandet för min del; rädslan för trollen. Så jag har varit mycket försiktig med vad jag twittrat och gillat och mestadels varit passiv; läst nyheter och länkade artiklar. Men så den 15 september struntade jag i magkänslan och retweetade (om att rösta i kyrkovalet för en öppen och samhällsengagerad kyrka dit alla människor är välkomna). Och det var fredag så jag stoppade undan oron om trollen och lade upp en dikt till #lyrikfredag av Per E. Rundquist:

Skönast
att dra ett gammalt täcke över sig
Med lukt
och lite trasigt

(ur Punkten, 1980)

Sedan retweetade jag Litteraturbanken om Werner Aspenströms Snölegend. Det är min sista aktivitet på Twitter för sedan stängdes mitt konto. Nu har jag varit borta från mikrobloggen i två veckors tid och jag tänker inte be Twitter om nåd för att de ska låsa upp mitt konto igen. Jag klarar mig alldeles utmärkt utan den hätska intill föraktande ton som på senare tid genomträngt och invaderat mitt twitterflöde, dvs. aktiviteter (stor aktivitet!) från ett fåtal av de jag följde på Twitter. Även om dessa kanske inte personligen stod för åsikterna de retweetade och gillade, fick jag alltid ta del av åsikterna – politikerföraktet, människohatet. Yttrande- och åsiktsfriheten kan leda till många uttryck; min fågelsång har härmed tystnat.

Text om text och tankar

Den här dagen var planerad åt skrivandets vedermödor; texten om pilgrimsleden Hedningavägen i Härjedalen – den halvt igenvuxna som går längs Kölsjöfjällets östra sida – har så smått fått sin början. Men för att kunna skriva måste jag känna viss frihet och inte tyngas av tankar kring misslyckade skriverier. Min dag har således fått ändrade planer och istället för att skriva text har jag ägnat mig åt självrannsakan. Jag borde inte haOm jag istället hade… Jag har nämligen skrivit en liten text för publicering, men inte haft makten över texten till tryck. Det borde jag ha krävt; åtminstone att få ta del av eventuella redigeringar. Nu får jag vackert stå här med mitt granskande samvete i skamvrån, för skäms det gör jag: att lämna ifrån sig en text är en sak, men att läsa samma text redigerad i publikation är inte samma sak.

När jag arbetar med andras texter är jag väldigt noga med att inte redigera felaktigt; jag får inte göra våld på författarens intentioner, inte på något vis ändra själva meningen i texten genom att ta bort eller byta ut ord eller avsnitt – då något är oklart frågar jag (om det inte är uppenbara stavfel). Det är känsligt att skriva text; att förvandla tankar till läsbar mening. Att skriva kan upplevas som självutlämnande. Min misshandlade text, den som idag gör mig illa till mods, är egentligen inte världens viktigaste text och jag borde kunna rycka på axlarna, ge mig i kast med nya skriverier. Men det gnager i mig. Jag har lagt ner tid och kunskap och arbete i att formulera mina tankar kring samhällsfenomen, förvandlat tankarna till text, korrekt text; jag har dubbelkollat årtal och citat och allehanda uppgifter för att inte förmedla fel bild i min beskrivning av ”verkligheten”. När jag lämnade ifrån mig texten, eller makten över min text, var jag nöjd. Det här kan jag stå för.

Den text som nu publicerats är ju inte min längre; jag har lämnat över den till läsaren. Men det jag skäms över och inte kan stå för är att texten som läsaren nu äger (och som sägs vara min) är en redigerad text där meningar ändrats, tagits bort: en väsentlig mening för förståelse har försvunnit och i dess ställe ligger nu ett syftningsfel som sätter tilliten i gungning och min självaktning på fall. Jag bär med mig den utplånade meningen, redo att bemöta någon läsare som uppmärksammar mig på att ”det där är ju fel”. Jag kan säga att det finns en annan mening bakom meningen som ställer allt tillrätta.

Text och tankar. Så skört att formulera, framställa. Jag måste ta mig vidare nu, svälja förtreten, rycka på axlarna och skriva vidare. Förflytta mig tillbaka till texten om Romboleden, Krabbatsvägen och Hedningavägen; pilgrimsstigar som korsar Härjedalen och snuddar vid Kölsjöfjällets brant. Dit ska jag nu.

Foto: Matti Östling

 

 

Resa i tid och rum

Minns nu hur annorlunda det var att resa förr, hur jag lämnade en plats för en annan, en skarp gräns mellan här och där, nu och då. Visserligen var det möjligt att meddela sig både per brev och telefon, men tid tog det innan anhöriga fick ett livstecken. Som under den fem månader långa resan kors och tvärs genom Mexiko 1987/88: flera gånger hade jag försökt få till collect-call, men det var inte alls så enkelt; man kunde bara ringa från särskilda ställen (Larga Distancia) och när man väl lyckats hitta ett som var öppet fungerade inte linjen. Så det första livstecknet till nära och kära var ett vykort till mormor på hennes födelsedag – en och en halv månad efter att jag lämnat svensk mark; och dessutom ett försenat grattis, ”by air” till trots. Under den tiden hade jag och resvännen förflyttat oss med tåg från LA till San Diego och vidare med buss över gränsen till Tijuana och längs Baja California (Ensenada, San Quintin, La Paz), med båt till Mazathlan och så buss igen: Tepic, Puerto Vallarta, Guadaljara, Lagos de Moreno…

Jag läser i min reseanteckningsbok om otaliga försök att ringa hem, men ingenting skvallrar om att jag tänkte på mina föräldrars oro. Jag skriver istället om växelkurser, hur peson låg mot dollarn och hur mycket (lite) vi gjorde av med för att lyckas vara på resande fot så länge som möjligt. Om hotellpriser, tunna väggar, magsjukor, busstationer, påfrestande resor i vad som jag tolkade som gamla uttjänta SL-bussar. Oro och faror dyker upp ibland i anteckningsboken; ett par gånger träffade vi på vietnamveteraner; en steg på bussen i djungeln, kamouflageklädd, galen blick och med stora kniven i bältet. Och militärer som stoppade bussen mitt i natten och genomsökte den, fick aldrig grepp om vad de sökte efter. En gång förde de bort en passagerare från nattbussen. En annan gång beordrades vi alla passagerare ut och fick ställa oss i led vid vägkanten, det var riktigt otäckt. Varken jag eller min resvän kunde spanska (!) utan förde konversationer med parlörens hjälp och på engelska givetvis. Men militärens kroppsspråk och order kunde inte missuppfattas. Vi pekade alla ut vårt bagage och fick fara vidare.

Långt senare hemma i Sverige tog vi del av tidningsnyheterna om det eskalerande våldet i Mexiko, också mot turister. Kanske hade vi tur, eller så var det inte så osäkert att resa just när vi gjorde det, inte för turister. Vi mötte faktiskt flera kvinnor som reste solo genom Mexiko på väg ner mot Sydamerika. Jag kände mig lite omodig som reste med manligt sällskap. Kanske hände det inte så mycket som det behövdes varnas för på den tiden, åtminstone inte oss resande emellan. Och teve och tidningar kunde ju heller inte få in lika mycket av världens händelser som idag; inte uppdatera utbudet flera gånger om dagen, eller timmen kanske det är förresten. Vi kanske vill att det ”ska hända” saker så nyhetsflödet hela tiden ger något nytt?

Jag är glad att ha fått upplevt tiden före world wide web men jag är väldigt glad över att få sätta mig framför skärmen och resa runt i gamla fotspår. Google maps och olika kartfunktioner är fantastiska verktyg för att återuppleva platser jag varit på. Minnas hur det var, hur städer förändrats. Något av den märkligaste känsla är att beskåda en plats med webbkamera; hur människor idag rör sig framför näsan på mig, så nära och ändå så långt borta. Tillsammans med mina minnen blir det en särskild upplevelse.

 

 

Fjällstig

Efter ett par riktigt dåliga löparår har jag denna sommar äntligen börjat trampa stig igen; längtan efter fjällterräng sinar aldrig. Hur lättsamt jag rörde mig över fjället, då, för tre somrar sedan. Återvänder till ett fjällinlägg från det året, 2014.

*

Nu minns jag den där fantastiska springturen över fjället – det var varmt, minns du hur varmt det var i somras? Jag fick skjuts av familjen till andra sidan massivet och vinkades av; bara jag och en liten ryggsäck med vattenflaska och hemgjorda energikakor, favoritlöparskorna på, garminklockan likaså och så kepsens skydd mot en möjlig sol – iväg!

Foton-0135 Foton-0139

Det var först efter lunken uppför branta backen som jag insåg att jag var helt ensam. Och att det faktiskt inte var omöjligt att råka springa på en björn eller två. Men jag viftade raskt bort tanken på björnfrossa och siktade in mig på att springa fjäll; rätt så långt skulle det bli mätt efter mina tidigare löparerfarenheter. Skylten mot Skalet visade på 15,4 km – tidsmässigt hade jag ingen aning om och egentligen ingen vidare lust att beräkna utan strävade efter ett närmande till känslan av utanför tiden.

Foton-0138

Sett till en slags historisk tid var det inte särskilt svårt – stigarna bortom relativt sett nyspångad terräng ingav just otidsenligheten, en känsla av att befinna sig var-som-helst, nästan. Som Gradins väg ovan och lyckan i att springa liksom in i en minnestavla, men for real; déjà vu? Den fantastiska och brusande känslan av liv eller; att det här är målet med livet, komma springande över fjället och beredd att möta vem som helst. Varför inte Karl XI som gjort en liten avstickare hit mot Oxsjön, på väg mellan Klövsjö och Vemdalen. En dag utan flygplansrevor över himlen, utan buller från helikoptrar och fyrhjulingar, utan alla dessa ljud som nutidsmarkörer – ja då är i princip alla möten med historisk tid möjlig.

Karl XI förresten; enligt sägnen stannade hans tid (bokstavligt talat) den 9 juni 1686 just i Vemdalen under Härjedalsresan. Kungen övernattade på en gård och gumman i gården trodde det tickande ljudet i kungens kläder (som hängde över en stol) var en mus och drämde till med ett vedträ; dödade tiden så att säga, för klockan gick sönder.

Foton-0141 Foton-0137

Utanför tiden, jag springer på stigar, i spår efter vandrare. Och det är varmt, trots att solen denna dag är någonstans ovan molnen får jag fylla vattenflaskan så ofta det går och klafsar över spångar med än blöta än ännu blötare skor, och avböjer tanken om att byta till torra strumpor. Jag springer nu och jag springer fjäll!

”Tiden framskrider utan min medverkan. Jag kan inte göra något med den. Men den gör något med mig. Först och främst ger den mig obehag, eftersom den lär mig att ingenting kan bevaras: all nu-tid är förgänglig. Och allt det som äger rum i nuet, allt det vars ändamål endast är den omedelbara upplevelsen – lek och njutning – är förgängligt. Det jag gör för ögonblicket, för dess egen skull, är redan till hälften förintat, genomstucket av sekunderna som tickar genom det. Att själva livskänslan kan vara ett livsinnehåll, eller om jag kan tillägna mig en känsla av tillfredsställelse genom att uppleva tillvaron i varje ögonblick – allt sådant förlorar sin mening i en linjär tid.” (Johansen Tid är makt, tid är pengar, s. 12f)

Stigarna där folk från förr trampat fram. Och djuren, klövarna. Johansen diskuterar aspekter av tid, av olika sätt att möta och anpassa förändring, betingelser för frihet och tvång. Jag tror på det här med rörelse, att röra mig i riktning för att finnas med. Att leva i föränderligheten, att acceptera förgängligheten genom att gå (eller springa) den till mötes. Den där stora känslan som fyllde mig, tröttheten till trots, och som på något lite magiskt vis blandade samman andan med anden (spirit): där kommer jag utgå ifrån så ofta som det bara är möjligt.

Det var varmt, minns du? Jag tänkte att till hösten när kylan sätter in, då kommer jag att springa så mycket lättare, längre. Vad jag då inte räknade med var höstens evinnerliga och ständigt återkommande förkylningar. Sådant som drabbar oss. Men: tiden är ingenting och tiden läker alla sår. Snart möts igen; stigen, fjället och jag. Och kanske du möter upp, halvvägs på spången?

Livslångt lärande

I glappet mellan arbete och fritid läser jag för fullt och är inne på sista terminen av masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid THS, Teologiska högskolan Stockholm. Det är en väldig skillnad att studera idag jämfört med min förra omgång på universitet/högskola, dvs. på 1990-talet: då var jag fortfarande berättigad studiemedel och -lån och livssituationen möjliggjorde helhjärtat fokus på studierna; idag får jag finansiera ”det livslånga lärandet” själv och hjärtat klappar inte enbart i takt med läslusten utan också för min underbara familj. Det där livspusslet får ständigt nya bitar för inpassning och det är oerhört stimulerande.

Det finns så många intressanta ingångar i läsandet och det finns outsinliga källor till lärande. I somras läste jag kursen The Cultural Memory of Europe: East and West på Södertörns högskola och den öppnade nya vägar till förståelse. Jag hade redan tankar om vad jag ville skriva i min masteruppsats och ihop med för mig nya teorier och samtal kring det kulturella minnet blev så höstens resultat  ”Litteratur om diktatur – Pär Lagerkvists Bödeln och Fredrik Bööks Hitlers Tyskland maj 1933”. Uppsatsen går med fördel att komplettera med min tidigare uppsats i etik om Ellen Key, Lycksalighetens rike; jag inser att det är något slags folkbildande spår jag söker efter i bägge uppsatserna.

Dags att återgå till kurslitteraturen; Kwasi Wiredus Cultural Universals and Particulars. An African Perspective. Mycket nöje denna blåsiga februaridag och tillika tioårsdagen för min dotter Beatas födelse. Hurra!

Kort rapport från ett skrivbord

Jag är mitt i nu. Alla röster som samlas inom mig leder jag ner i text, fångar dem i tid och rum, här, ner i vita papper. Snart bildar de mening, inbyggda tillsammans, helt olika slags röster leder jag, min väg, min uppsats, mitt skri i världen.

Lyssnar på Cohens You Want it Darker, samma spår om och om igen. En röst – rymmer allt.

Jag är mitt i, nu.

Stortvättens land

(Publicerad i Sköndalsbladet nr 2 2016)

 

torklada

Torkladan på Lövudden

Vatten är inte vilken vara som helst, utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant (EU:s ramdirektiv för vatten)

Jag sitter på bryggan och ser ut över sjön. Vind ligger på och för med sig oväsen från Nynäsvägen, hindrar örat från att höra vågen krusa sig mot strandkanten. Trafiken som stör idag – hur kommer det då att låta en morgon, när byggena på andra sidan tagit vid? Sprängningar och schaktmaskiner, pålande bult genom mark och luft. Vibrationer, buller och oljud som dränker oljud och en tystnad som inte finns. Jag blundar och söker föreställa mig, men det är svårt att minnas en tystnad.

När allt var stilla. För hundra tusen år sedan: den här platsen låg infrusen i is. För tiotusen år sedan: isen hade smält undan och landet rest sig efter isens tyngd, då delade kobbar havet, då blomstrade jorden skön och de första människorna vandrade in, eller beträdde de marken från kajaker? I Sköndal finns det spår av människor sedan mycket länge, men bofasta sedan ett par tusen år. Avlägsna röster, rop och glam letar sig fram genom grönskan. En förfluten tid med verksamheter vid vatten. En gång ett hav; sedan en vik och så en sjö med kvinnor och män och alla barn; bosättningar och bryggor.

En människa ser ut över sjön. Men vad hör hon?

Som han hostar, aldrig slutar denna hosta, orken tryter, ligger till sängs, hostar blod; jag ber honom fara till hospitalet, var som helst där de kan bota. Bröstet hans smärtar, tunn är han, feber och svettnätter. Lungsoten? Kroppen är så tung, åtta barn har jag satt till världen; min själ är tung, tre av barnen har jag förlorat; händerna värker och knäna med, tvättvatten rinner, tär mig.

För hundra år sedan, år 1916, bodde tvätterskan Anna i Orhem med Johan och barnen. Johan med tuberkulos, som far till sjukhus under hösten men dör hemma om vintern. Anna och barnen flyttar till Skönstavik: bryggorna avlöser varandra, smutstvätten från staden likaså. Stortvättens land, så kallades bygderna, ”de sörmländskt täcka trakterna kring Drefviken, Magelungen, Trehörningen, Orlångan, och hvad de allt heta, dessa många insjöar.” Stortvättens land: ”en dag räknades från Drefvikens strand ej mindre än ett tiotal ’tvättställen’, lätt igenkännliga på sina till torkning uthängda tvättkläder.” (Idun 1900:38) Tvättbryggor runt en sjö; Orhem, Stora Sköndal, Skönstavik, Sköndalsbro, Karlsvik och så inflödet Forssen från Magelungen och vidare vattnet inåt landet – ett trettiotal sjöar, ett snillrikt system på väg till Drevviken och vidare ut mot Östersjön.

Sverige år 1916: 5 760 000 människor och 5 600 bilar.

Sverige år 2016: 9 870 000 människor och 5 900 000 bilar (4 770 000 i trafik).

På Nynäsvägen vid Sköndal beräknas antalet fordonsrörelser per dygn uppgå till 75 800. Förra regeringen initierade ändringsförslag av miljöbalken rubricerat ”Nya steg för en effektivare plan- och bygglag” (Ds 2014:31). Ett lagstiftningsförslag gäller buller och syftar till att mer buller ska accepteras, trots att forskning visar att bullerkraven, som i Sverige är liberalare än i flera andra västländer, snarare måste skärpas. Buller som stör och orsakar stress, påverkar sömn och risk för hjärt- och kärlsjukdomar. (Aktuell Hållbarhet 2014)

”Halterna av metaller och organiska föroreningar i sediment är höga i den nordvästra delen av Drevviken där trafikdagvatten från Nynäsvägen letts ut orenat fram till år 2009.” (Miljöbarometern) Dagvatten som rinner ner i sjön från vägar och andra hårda ytor. Hur mycket smuts tål sjön? Hur påverkar de stora förestående byggprojekten? Både Länsstyrelsen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden pekar på behovet av att bättre redogöra för dagvattenfrågor ang. Tyngdpunkt Farsta och den dåliga vattenkvaliteten i både Magelungen och Drevviken uppmärksammas. Hur många bäckar små… leder förorenat vatten till sjön?

Jag sitter på bryggan i Stortvättens land. Hur många tvättade runt Drevviken, sjön med stränder i Stockholm, Huddinge, Haninge och Tyresö? Händer som sköljer vatten, fingrar stela och röda av köld, i huggna vakar om vintern, infrusna bylten och snö. Allt de orkade och slet, människoöden, själar ingen minns. Leva sina liv och sedan försvinna. Spår finns kvar; en tvättstuga och torklada på Lövudden vid Stora Sköndal, bevarade rester från en svunnen tid, tysta rop från det förgångna. En ursprunglig funktion och nyttobetonad arkitektur bidrar till höga samhällshistoriska värden. Men människan – måste tystnad finnas för att höra henne? Doften av lakan i sommarbris?

Framtiden börjar nu. Och historien. Tänk om tystnad vore en mänsklig rättighet? När vi inkorporerade Europakonventionen ville någon att rätten till rent vatten skulle stå med, men så skedde inte.

 

Text: Åsa Smedberg Östling
Foto: Matti Östling