Bli mitt själv igen?

Nu har jag arbetat som lärare i fem år.

Infall, fantasi, kreativitet som kanaliseras in i sidor av livet som expanderar, imploderar, exploderar. Till ingen som helst nytta.

Saknar mitt själv.

saknar mitt själv
[slår upp ”självet” och saknar det ännu mer]

Saknar möjligheterna som fanns förr, de verkliga, de digitala. Att jag kunde rymmas på fler platser än en tilldelad, röra mig inom och utom FYRKANTEN eller kanske mer precist: bortom schemat (.)

Förr gjorde jag så många olika saker. Som lekte mig fram litterärt/konstnärligt med personligheter av mitt jag:

Personligheter som byggts upp under åren, med särskild tacksamhet tillägnad LITTERATUREN: som som som jag läste förr, hylla efter hylla med röster, ett självets Babel [här skriver jag minnenas platser: som biblioteket i Farsta där det låg förr i tiden, inte nu; som ett av de blå husen på Frescati, inkluderat mina ärevördiga lärare Göran Hägg och Björn Julén; som livet livet livet bland bladens vitterhet och svärta]

Personligheter av ett själv. Jöran Gunnarson där snart bara minnet av sidan finns kvar och förmodligen enbart hos mig, ty utvecklingen av företagen äter upp allt gammalt och spottar ur sig likheter, kopior, AI-genererade faktoider och försanthållanden, kontrollerbara volymer utan förtvivlan, tröst… eller Elsbet Lange, en annan av mina själv, mitt alter ego poetissa…

Förr: annan tid, annan plats. Ändå synkroniserar jag alltet i min hjärna: personligheter, jagen, alter egon, den andre, självet, mina minnen med andras fantasier, mina fantasier för andras minnen.

Nu: sommarlov och nya möjligheter. Efter pandemin kom äntligen uppdrag för firman igen och redigering av texter om sociala minnen [”forskningsprojekt om hur vi med konstnärliga metoder och processer kan binda samman en plats förflutna med dess framtid”].

Spräcker skolschemats ramtid.

[sträcker min själ ut mot möjligheternas gränser igen]



Ord, ordning

Jag lever ett liv med många möten mellan människor. I mitt arbete som lärare handlar allt om möten: vardagliga, personliga, historiska, kunskapsmässiga, kollegiala, kommunikativa mm. Varje möte är unikt – varje möte tar sin tid i rummet och skapar, skapas i själva mellanrummen av språk. Jag tror på att möten skapas när de olika språken vi bär med oss – medvetet och omedvetet – fogar sig jämlikt; när orden strävar efter att bilda mening; när tanketrådar uppmuntras att väva sammanhang; där röster, blickar men även skratt har en välkomnande plats. Det goda samtalet, fridsamt möte. Fredsspråk.

Vid ett flertal tillfällen i arbetslivet har jag stött på människor som föredrar att utöva maktordning framför att delta i jämlika, fridsamma möten. Jag talar här utifrån en lång och bred erfarenhet från olika arbetsplatser som skola, äldreomsorg, LSS-boende, posten, vaktbolag, universitet, forskningsinstitut, turiststation. Även min gedigna erfarenhet som student – inom såväl universitet/högskola som folkhögskola – har uppmärksammat mig på dessa maktordnings-människor. Det är denna typ – om jag får kalla den så – denna typ av människa som helst vill använda exempelvis kroppsspråket för att skapa distansens ordning (sätta ngn tillrätta, på plats) och som söker sortera människor efter rang.

Det finns människor jag stött på vars uttryckliga mål är att mäta, sortera och ordna mänskliga uttryck efter prestation, syssla, bedrift. Att klassificera och titulera är bara en del av dessa människors strategi. De arbetar rationellt och systematiskt med att ordna både verksamheter och människor enligt mallar, förhandsgivna format för utvärdering, värdering. En del kallar denna systematiska ordning och mätbarhet för New public management. Andra kallar den rätt och slätt för Byråkrati. Inte sällan har dessa människors strävan efter systematisering blivit norm. Det västerländska idealet med betoning på mångfaldens betydelse för demokratins samtal krockar i mötet med byråkratin.

Jag letar i mina inre arkiv: Strindberg och Röda rummet –

– – – Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreteraren, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalen, Kammarförvantens, Arkivariens och Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens, Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditions-sekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten.

Strindberg hade ett gott öga till John Stuart Mill och hans tanke om ett samhällskontrakt med liten statlig roll. Visserligen, menade Mill, är byråkratin det enda alternativet till ett demokratiskt styrsystem, men nackdelen är dess dödande rutiner.

Jag lever ett liv med många möten mellan människor. Som lärare måste jag förhålla mig till olika mötesplatser i min relation till eleverna. Det finns forskare som menar att det pedagogiska uppdraget står på två ben – kunskapsuppdraget samt något som beskrivs som ett medmänskligt, existentiellt uppdrag. Under senare år har synen på människan och hennes roll i samhället alltmer kommit att definieras ”i relation till marknadstänkande, lönsamhets- och effektivitetskrav”; ansvar och produktivitet ligger på varje enskild individ. De tidigare framför allt nordiska idealen av välfärd och jämlikhet betonade istället det gemensamma ansvaret för samhälle och människa. Detta nya fokus på mätbar lönsamhet och effektivitet syns också i skolan:

Kunskapsfokuseringen har fått en ny tyngd i det globala och alltmer teknologiserade samhället. Den goda läraren är den som åstadkommer effektiv inlärning, vilket i dag är enklare än någonsin tidigare att mäta via olika statistiska analysmetoder. Ett exempel på en sådan mätning är det omfattande OECD-projektet PISA.[1]

Det är i det medmänskliga, existentiella uppdraget som det finns verklig förutsättning för meningsskapande och mellanmänskliga möten. Genom att vända blicken mot det mänskliga i människan återvänder vi till ett tidigare humanistiskt bildningsideal (Se människan!). Jag anser att det är förödande för vårt samhälles utveckling med en överskuggande samhällsnorm där människan reduceras till producent, konsument och instrument. Eller som Artur Lundkvist år 1935 så talande uttryckte det:

Det döda, det träaktiga har blivit förtjänstfullt. Den trogne arbetsslaven, den pedantiske tjänstemannen, den välmående borgaren, dessa som dödat sin fantasi, sin tanke, sin lust, framhålles ständigt som förebilder. En s.k. präktig karaktär är oftast liktydigt med en sannskyldig robot, vars mekaniska korrekthet och livlöshet betraktas som moraliska egenskaper.

För att se människan måste jag våga möta henne, som människa. Bakom alla olika roller jag mer eller mindre frivilligt träder in i under min levnads bana står til syvende og sist alltid: jag, människa. Precis som du, människa. Jag är och du är, det här är ett möte, den första relationen. Som i Bubers Du und Ich: ”Der Mensch wird am Du zum Ich.”

Människan är skapelse och skapare. Hon är, hon lär, hon är bärare av språk, kultur, ansvar, liv. Jag tror på mötets kraft, på människans möjligheter, det goda samtalet, fredsspråk.

[Jimi Hendrix] dreamed of amassing musicians from all over the world in Woodstock and they would sit in a field in a circle and play and play. It didn’t matter what key or tempo or what melody, they would keep on playing through their discordance until they found a common language. Eventually they would record this abstract universal language of music in his new studio.

The language of peace.[2]

Foto: Matti Östling

[1] Rita Nordström-Lytz: Att möta den andra. Det pedagogiska uppdraget i ljuset av Martin Bubers dialogfilosofi. Finland 2013

[2] Patti Smith: Just Kids. 2010

Kulturellt minne och litteratur

Denna dag vill jag återvända till mitt gedigna sökande efter mening i och med arbetet med masteruppsatsen om Pär Lagerkvists Bödeln. Det är i arkiven, i vårt gemensamma minne, som vi kan leta efter gömda och glömda ögonblick från tider vår samtid har svårt att uppfatta, se. Här kommer ett utdrag ur masteruppsatsen, vari jag försöker utröna något av det ofattbara som skedde i Tyskland och i Sverige: vår historia är värd att minnas.

——————————–
Under de senaste åren har intresset ökat för hur vi förhåller oss till minnet och inom kulturvetenskaperna är minne ett relativt nytt nyckelbegrepp. Minnestemat har öppnat nya perspektiv på gamla ämnesområden. Begreppet kulturellt minne sammanfattar varje samhälles och tidsepoks karaktäristiska samlingar av texter, bilder och riter vilka går att återanvända i syfte att stabilisera och förmedla en självbild; ett kollektivt delat vetande om det förflutna. Detta vetande om det förflutna varierar mellan olika grupper – grupper bestående av mindre enheter men också av nationer – det vill säga skiljer sig innehållsmässigt sett mellan olika kulturer men även mellan olika epoker.

Människor kan till exempel skapa monument över platser som får vittna om en traumatisk händelse värd att bevara i minnet och för att garantera dess fortlevnad, när vittnena själva inte finns kvar. Auschwitz är en sådan plats. Det omdiskuterade monumentet på Utöia, i Norge, kan bli en sådan. Minnesdiskursen aktualiserar även vittnets och vittnesmålets betydelse i konstnärliga framställningar som litteratur och film.

Litteratur kan på olika sätt spegla samhället och bidra till att skapa samhälleliga identiteter. Den kan också fungera som opinionsbildare och som förmedlare av idéer. Historiskt sett har litteraturen haft en viktig roll som vittne för sin tid. Följderna av det nazistiska övertagandet i Tyskland våren 1933 – när demokratin förlorade i kampen om samhällsfördraget och diktatur blev verklighet – vittnar om att förtrycket och förföljelsen av individens frihet ledde till diktens död när många författare gick i exil eller dog i koncentrationsläger. I Sverige reagerade flera diktare och författare på denna omvälvande samhällsförändring. En av de första antinazistiska reaktionerna kom som sagt med Lagerkvists roman Bödeln och en annan tyskvänlig eller protysk reaktion med Fredrik Bööks reportageserie i Svenska Dagbladet. Två samtida svenska författare framträdde alltså med två, vitt skilda, vittnesmål om kampen mellan diktatur och demokratiska värden. Dessa vittnesmål finns i vårt kulturella minne, ett minne som jag tror vi kan ha nytta att återerinra oss.
——————————–

Masteruppsatsen i mänskliga rättigheter kan laddas ner i sin helhet här:


Vägmärken 1963

År 1961 fick Dag Hammarskjöld (1905-1961) postumt Nobels fredspris. Han förolyckades i september samma år, när han i egenskap av FN:s generalsekreterare var på väg till ett hemligt möte i Ndola under Kongokonflikten och flygplanet han färdades i störtade under (fortfarande) oklara omständigheter. Idag presenterades ytterligare en FN-rapport om flygkraschen och rapporten lyfter fram två väsentliga saker: dels att kraschen kan ha orsakats av en attack, dels att det finns ännu hemligstämplad information i länders arkiv som kan bringa klarhet i vad som hände (och varför?)

Min farfar skulle ha varit med på resan, eller om han skulle ha varit följe i ett annat plan eller – ja, jag minns inte detaljerna så noga; farfar var inom säkerhetspolisen så tystnaden, fåordigheten var det språk han talade. Farfars liv och Hammarskjölds öde har i min värld varit intimt förbundna och genom åren har jag mer eller mindre medvetet återkommit till Dag Hammarskjöld. Inom kristen etik och troslära är han en given gigant och jag har ju en av mina bildningsrötter i den traditionen (Hammarskjöld hade börjat översätta Martin Bubers Ich und Du under vad som kom att bli den sista av hans flygresor). Dessutom har jag tillbringat en hel del tid i Abisko varifrån vandrings- eller pilgrimsleden i hans namn utgår, Dag Hammarskjöldsleden.

Så, denna dag vill jag minnas: människan, livet, drömmarna. Efter Hammarskjölds död fann man den dagbok som sedermera blev boken Vägmärken och följande ord är de sista som där går att läsa (daterade 24 aug. 1961)

Är det nytt land,
i en annan verklighet
än dagens?
Eller har jag levt där,
före dagen?

Vaknade,
en vanlig morgon med grått ljus
reflekterat från gatan,
vaknade –
från den dunkelblå natten
ovan trädgränsen
med månsken på heden
och kammen i skugga.
Mindes
andra drömmar,
mindes
samma bergsland:
två gånger var jag på kammarna,
jag bodde vid den innersta sjön
och följde älven
mot källorna.
Årstiderna växlat
och ljuset
och vädret
och timmen.
Men det är samma land.
Och jag börjar känna kartan
och väderstrecken.

(ur Dag Hammarskjöld Vägmärken 1963)