Egentligen tänkte jag dra en jeremiad, ett ord som för övrigt ingick i ordkunskapsdelen på högskoleprovet kring 1990. Men vad lönar det sig att klaga? Så, istället för jeremiad drar jag en lovsång för människans bästa vän, hunden.

Min första hund var en långhårig schäfertik, Birka (2003-2016); rakryggad, storvuxen och alldeles underbar. Jag har nog lagt ut bilder på henne tidigare, men hon är värd att minnas på alla sätt och vis. Alla äventyr och strapatser vi var på tillsammans. Hon trivdes nog allra bäst till fjälls ändå – precis som jag – och präglades av åren vi tillbringade i Abisko, då när hon var ung och yvig. Jag kan verkligen längta tillbaka till den tiden, inte bara för fjällens skull utan också för att mobiltelefonerna ännu inte var så smarta och människor pratade liksom mer med varandra. Det sociala var närvarande i direkta relationer.

Abisko 2005

När Birka lämnade oss stod vi som familj ut i ett års tid utan flockkänsla. Vi behövde hund för att känna oss hemma. Barnen föddes ju bägge in i en flock – Birka var fantastiskt tålmodig och försiktig med barn överlag – och de saknade henne oändligt. Så trots trångboddhet och 6 våningar över marken skaffade vi oss welsh springer spanieln Harry, ett supertrevligt aktivt tillskott till familjen. Vi blev åter flock. Fjällturer med tält, barn och hund. När livet är som bäst.

Abisko 2017

Trots att de smarta telefonerna, som jag uppfattar det, alltmer ödelägger mänskliga relationer – öga mot öga utan tekniska attiraljer emellan (ja, glasögonen då) – går det att uppleva nära möten med kända och okända människor under nästan varje promenad som jag tar, här där jag bor. Alla dessa hundpromenader, vad vore förortslivet utan dem? Under det år som passerade mellan Birkas bortgång och Harrys hemkomst var det inte alls lika givande socialt sett att promenera. Jag föredrog att ta springrundor istället. Men nu: väver samtalstrådar med andra människor med hund och människor utan hund. Jag är ingen mobilmänniska, har aldrig varit, kommer aldrig använda min bärbara telefon till annat än att ringa, svara, sända eller ta emot sms (jo, lite som kamera funkar den också). Jag vill inte förlora den verklighet som finns omkring och precis intill mig. Jag vill inte låta den sortens kommunikationsmöjlighet ta udden av människomöten på promenader, i levande livet. Den som inte tror sig kunna leva utan smarta telefoner, uppdateringar och gilla-klick på sociala medier kanske i själva verket är en människa som ännu inte insett att hunden är hennes bästa vän. Inte mobilen.