Kulturellt minne och litteratur

Denna dag vill jag återvända till mitt gedigna sökande efter mening i och med arbetet med masteruppsatsen om Pär Lagerkvists Bödeln. Det är i arkiven, i vårt gemensamma minne, som vi kan leta efter gömda och glömda ögonblick från tider vår samtid har svårt att uppfatta, se. Här kommer ett utdrag ur masteruppsatsen, vari jag försöker utröna något av det ofattbara som skedde i Tyskland och i Sverige: vår historia är värd att minnas.

——————————–
Under de senaste åren har intresset ökat för hur vi förhåller oss till minnet och inom kulturvetenskaperna är minne ett relativt nytt nyckelbegrepp. Minnestemat har öppnat nya perspektiv på gamla ämnesområden. Begreppet kulturellt minne sammanfattar varje samhälles och tidsepoks karaktäristiska samlingar av texter, bilder och riter vilka går att återanvända i syfte att stabilisera och förmedla en självbild; ett kollektivt delat vetande om det förflutna. Detta vetande om det förflutna varierar mellan olika grupper – grupper bestående av mindre enheter men också av nationer – det vill säga skiljer sig innehållsmässigt sett mellan olika kulturer men även mellan olika epoker.

Människor kan till exempel skapa monument över platser som får vittna om en traumatisk händelse värd att bevara i minnet och för att garantera dess fortlevnad, när vittnena själva inte finns kvar. Auschwitz är en sådan plats. Det omdiskuterade monumentet på Utöia, i Norge, kan bli en sådan. Minnesdiskursen aktualiserar även vittnets och vittnesmålets betydelse i konstnärliga framställningar som litteratur och film.

Litteratur kan på olika sätt spegla samhället och bidra till att skapa samhälleliga identiteter. Den kan också fungera som opinionsbildare och som förmedlare av idéer. Historiskt sett har litteraturen haft en viktig roll som vittne för sin tid. Följderna av det nazistiska övertagandet i Tyskland våren 1933 – när demokratin förlorade i kampen om samhällsfördraget och diktatur blev verklighet – vittnar om att förtrycket och förföljelsen av individens frihet ledde till diktens död när många författare gick i exil eller dog i koncentrationsläger. I Sverige reagerade flera diktare och författare på denna omvälvande samhällsförändring. En av de första antinazistiska reaktionerna kom som sagt med Lagerkvists roman Bödeln och en annan tyskvänlig eller protysk reaktion med Fredrik Bööks reportageserie i Svenska Dagbladet. Två samtida svenska författare framträdde alltså med två, vitt skilda, vittnesmål om kampen mellan diktatur och demokratiska värden. Dessa vittnesmål finns i vårt kulturella minne, ett minne som jag tror vi kan ha nytta att återerinra oss.
——————————–

Masteruppsatsen i mänskliga rättigheter kan laddas ner i sin helhet här: