Disparata tankar blandar sig med regn och blåst och ljudet av cykelkärrans tomma skramlande bakifrån. Någon del av tankeverksamheten uppehåller sig vid klimatet och 4-gradersrapporten; det borde vara kallare här nu och fyra graders sänkning på momangen skulle förvandla vattendropparna till snöflingor, visserligen en direkt och egoistisk tolkning av rapportens titel Turn Down the heat. Why a 4 degree centrigrade warmer world must be avoided. Nu är jag av den tron att de flesta idag handlar och tänker utifrån mer eller mindre egoistiska syften – och inte altruistiska dito – så även rubriksättare, tidningsredaktörer och allehanda koncernägare. Och kanske behövs det en lite mer närsynt läsning av 4-gradersrapportens, dvs. Världsbankens credo:

Our work on inclusive green growth has shown that—through more efficiency and smarter use of energy and natural resources—many opportunities exist to drastically reduce the climate impact of development, without slowing down poverty alleviation and economic growth.

Men det kanske är en alltför problematisk omställning av bankverksamheten att i hållbarhetens tecken ge avkall på sitt mantra om ekonomisk tillväxt.

Ur led är klimatet, ur led är tiden. Och istället för att sätta oss ner och diskutera framtidsmöjligheterna – ja det tar sin tid och det kräver personliga insatser men vi kan göra något tillsammans och på riktigt – så satsar vi hellre på snabba kortsiktiga lösningar av problemen. Sådant som kan hindra det snabba kortsiktiga och i bästa fall vinstmaximerade perspektivet mörkas eller målas i dystra svarta färger. Eller förbjuds. Och kan det inte förbjudas kan det stängas in eller medicineras.

Mina tankar har kretsat kring detta tidigare. Medicinering av allt det som kan uppfattas som avvikande i dagens samhälle. Vi har gjort det förr. De avvikande människorna, de avvikande beteendena kontra mainstream, men vad är personliga uttryck i allt detta och hur förhåller de sig till det politiska?

Jag cyklar vidare i det gråa, blöta och tänker färgämnen. Hur många småbarnsögon som lockas av färgglada godisformer i affären och lördagsgodiset, vardagsmatens alla hopkok av aptitstimulerande tillsatser och på mänskliga kroppars reaktioner på gifter och tillsatser under alla dessa år av försäljningsvänlig statistikproduktion och tillväxtpolitik: produktion, konsumtion, produktion. Äta, ätas, äta, ätas. Välfärd och mätta magar. Och så all denna rastlöshet på köpet.

Jag tänker på Ellen Key, August Strindberg, Karin Boye. Alla dessa och alla andra som diagnostiserats med än det ena, än det andra. Och alla som inte fått en diagnos därför att det inte efterfrågats eller helt enkelt inte betraktats som avvikande. Än. Hur vi har en hel kanon av konstnärer, författare, kulturpersonligheter och andra mer eller mindre framstående med utåtagerande, introverta, maniska, depressiva perioder och sinnessjuka, galna, blygsamma symtom. Tänk om alla vi andra också har just detta, oändliga kombinationer av former av uttryck och liv.

Jag ger dig något av det vackraste som kan avlyssnas en dag som denna: Frödings Titania och Gråbergssång i Mando Diaos skepnad. Fröding, vad vore hans minne, konst idag med dagens tillrättaläggade ”läkekraft”?

//Åsa Smedberg Östling