Vits, mening, moral

Moraliskt sett befinner vi oss i akut fara, anser jag. Det sjuder av vardagsrasism och människofientlighet och i stort sett kränkande attityder i såväl politiska, idrottsmässiga, kulturella etcetera sammanhang. Som en extra guldstjärna på förfallets himmel tronar den omtalade baggegalan och jag ryser när jag inser hur pass långt det gått i sammanblandningen av underhållning och värdighet. Dels meningarna i det så kallade rastalet som via skådespelerskans röst görs levande och kränker; men var vänlig och tala om för mig hur det tänkts kring ”sketchen” med kulturministern och Fjortisen: skulle verkligen en fjortonårig (!) flicka tänka att hon är singel och att statsministern (48 år gammal) är en lämplig blivande partner? Fjorton år, dvs ett barn lagligt sett, eller hur? Kolla in ”sketchen” och lyssna till vad som egentligen sägs och fråga dig varför ett (minderårigt) barn framställs på det viset. Vilka poänger finns det att plocka här? Och hur kan alla prominenta personer, personligheter sitta och skratta i publiken – har de verkligen kul, förstår de ”skämten” på annat sätt än vad som sägs eller skrattar de kanske av nervositet eller tycker de att allt är pinsamt och hemskt och i så fall: varför reser de sig inte ur bänkarna och går? Kanske är publiken och dess reaktioner tillagd i efterhand, det är nästan så att jag hoppas på det.

Så länge människor smilar och spelar med, så länge kommer de kränkande strukturerna att bevaras och antagligen fördjupas och breda ut sig. I min vokabulär utgör människa och medlöpare en dikotomi. Och det är inte alls okej att en äldre skådis eller komiker eller vanlig människa låtsas vara barn för att på så vis fiktivt legitimera presumtiva olagligheter, alltså överträda den etiska grunden för att med humorns hjälp ”åskådliggöra” eller klä av verkligheten och ställa den framför skrattspegeln. Att en fjortonårig flicka skulle se ”gubbar” på snart femtio år – både statsministern och finansministern trånar efter flickan i hennes värld, ”sketchens” absurda självbild – som självklara partners och sängkamrater; ja detta offentliga fantiserande, fabulerande är så omoraliskt och feltänkt, kränkande inte bara mot barnet utan mot stats- och finansministern, inte främst i deras egenskap av ministrar utan för att de är vuxna. Min skyldighet som vuxen, myndig samhällsvarelse och människa är att ta hand om och skydda barnen mot hot, faror och regelvidrigheter. Det är min skyldighet, vår skyldighet och ett gemensamt ansvar. Därför finns det lagar som bygger på moral, etik. Därför måste vi sätta ner foten och säga ifrån eller visa missnöjet genom att resa oss ur bänkarna. Tillslut finns det inga som vill bära det kränkande systemet vidare.

”Vi var bara barn” säger rollfigurerna flera gånger i Återträffen, Anna Odells starka film om kollektivt och individualiserat kränkande. Vi var bara barn.

//Åsa Smedberg Östling