För länge sedan, allt för länge sedan, levde visionerna om en bättre värld, ett bättre och mänskligare allting. Jag skulle kunna rada upp meningar och ”upp till bevis” men här och nu i denna stund känns visionerna mer som sövande sagor och uttryck av folktro än som ett jävlar anamma! och upp till kamp!

Jag hade en tro på en rättvis värld, om samhällen som skulle präglas av medborgarvilja och allmän tillit, kraft. En tro på det goda i människan, en tro på att vi tillsammans skulle kunna lära oss att bygga mer stabilt och vänligare, högtflygande tankar och jordnära krav. Naiv, så naiv, viskar röster i mitt öra.

Nu när världsordningen i princip utmejslats ur ett stycke omvänd vision kan det vara behövligt att minnas de tidigare meningarna, orden från den offentliga utredningen SOU 2002:122 (ovanstående klipp s. 464) och kanske lyssna till toner och kämpande andar som Maxida Märak eller Steve Earle eller alla andra röster som höjer sig, melodiskt, tröstande.

//Åsa Smedberg Östling