Som vanligt känner jag mig alltmer frustrerad över sakernas tillstånd. Det som räknas är det som ska räknas dvs. det som får räknas efter instruktioner från lean-lista för produktmall eller liknande. För ett antal år sedan var just Lean ett måste-begrepp för verksamheter, organisationer och när forskning och evidensbaserat lärande dragit sina erfarenheter och konstaterat att; nja, det här sättet med löpande-band och bilautomation fungerar inte helt tillfredsställande på produktionsenheter baserade på mänskligt liv, typ barn, skolungdomar, levande själar i ålderdomlig förpackning och andra [icke 2.0 uppdaterade] versioner av homo sapiens… När lärdomar blivit beprövad verklighet, ja då ser vi hur marknadsanpassningen och dess lean med standardiseringar för allt och alla har drivits igenom inom alla möjliga och omöjliga verksamheter. Som om det är det enklaste i världen att producera varor och tjänster och trial and error gäller överallt men utan uppföljning och konsekvensanalys.

Det döda, det träaktiga har blivit förtjänstfullt. Den trogne arbetsslaven, den pedantiske tjänstemannen, den välmående borgaren, dessa som dödat sin fantasi, sin tanke, sin lust, framhålles ständigt som förebilder. En s.k. präktig karaktär är oftast liktydigt med en sannskyldig robot, vars mekaniska korrekthet och livlöshet betraktas som moraliska egenskaper.

Artur Lundkvist (1935)

Jag återvinner mina tidigare tankar från förra året, 13 april 2012, detta apropå dagens och gårdagens nyheter om framtid i akut fara.

—

Det finns många bra ord att minnas på b: bibliotek, bok, berättelser, barn, bildning för att nämna några; ord som ännu finns kvar i vår vokabulär men som antagligen precis som många andra ord blir föråldrade och utdöda. Om vi vägrar vårda dem, orden och sörja för deras fortsatta levnadsbana, innehållen. Det går att fördjupa sig i ord och betydelser på SAOB och ta del av vårt gemensamma minne språkets alla nyanser och skiftningar.

Jag hyser starkt positiva känslor till mycket på internet – tillgängligheten, utrymmena, samlingarna – och jag hyser också starkt positiva känslor till biblioteket. Bibliotek – till bredden fyllda av mänskliga erfarenheter och kunskap samlad i det smarta fodral som boken utgör. Så många människor och berättelser att lyssna till, levande människors röster och döda människors röster. Och alla dessa minnen, röster, böcker – vad vore de utan språkrör, läsare, tolkare? Vad vore livet utan framtid, utan barnen, människor med fantastiska förmågor att ta till vara på mänskligt minne. Barnen som del av historier och historia, som lånar ”allt mellan himmel och jord” på skolbibliotek, den självklara bildningsplatsen. Stadsbibliotek, folkbibliotek, skolbibliotek. Röster, sånger, hymner från förgångna tiders folk finns nedtecknade, avskrivna, upptryckta, utgivna och samlade på dessa fantastiska ställen som biblioteken utgör.

Men något håller på att ske. Biblioteken verkar inte längre ha den självklara plats jag tillmäter dem i vårt samhälle. Kalla det besparingskrav eller vinstbegär eller utslag av besöksstatistik eller vad du vill men konsekvensen blir ändå att såväl folkbibliotek som skolbibliotek försvinner från det allmännas utbud:

”Utan bibliotek i dagens skola lär det inte bli mycket bevänt med vare sig forskning eller läsning i morgondagens högre skola” som någon uttrycker det.

Människa och minne hänger intimt samman. Demokrati, folkbildning och bibliotek likaså. Våra handlingar idag gör utslag på morgondagen och morgondagen blir även den en förfluten tid. Vår tids rädsla för allvar, minns ni den? Jag tycker det är dags att ta ansvar för framtiden nu. Våga vara allvarlig och säga ifrån. Ta inte minnena ifrån oss!

Överallt ligger böcker staplade på varandra, rekvisita utspridd på bord och stolar, kavajer och byxor hänger på galgar i bokhyllan. Hans största oro idag är självupptagenheten i kulturen och ytligheten i medierna. Han avskyr förnedringsteve och säger att vi står inför en moralisk kollaps. Det är godtycket som breder ut sig, säger han med hänvisning till Martin Buber. Godtyckets människor finns idag i politiken, medierna och företagen. De har inget genomtänkt värdesystem men handlar ändå med en känsla av suveränitet. Det är det som är så ödesdigert.

– Nu sker en utrensning av allvar, eftertanke, fördjupning, smärtsamma historiska erfarenheter, konsekvens och tålamod i vår kultur. Det är en fara för samhället.

– Godtyckets människor räknar publiksiffror, upplagor och pengar. De förstår inte betydelsen av offer, möte och närvaro.

(Om Roy Andersson, Med tro på människan)

//Åsa Smedberg Östling

Fascinerande det här med litteratur, ord. Nobelprisodds kvalar väl in som nytt-för-i-år i ordboken? Mina egna spekulationer rör sig mer med känslan än spelvinstsvibbar:

Nawal El Saadawi eller Tahar Ben Jelloun och hemsk gärna skulle jag tippa på Bernard Malamud, men han gick ju ur tiden 1986.

//Åsa Smedberg Östling

Det rör på sig en aning i regionfrågan men nog tycker jag den är värd mer engagemang och uppmärksamhet än några inlägg på DN Debatt? (Stefan, Anders, Birgitta och tre till) Det handlar trots allt om demokrati och omfördelning av makt, inflytande, förvaltning och borde ha en central, självklar plats i samhällsdebatten och större utrymme än DN Debatt som forum.

——————-

22 februari 2013

Jag följer debatterna på skolområdet med stort intresse och kompletterar resonemangen med frågeställningen: hur ska vi kunna förena en likvärdig grundskoleutbildning med utvecklingen av slagkraftiga regioner?

Sverige genomgår en organisatorisk förändring där indelningen i län, kommuner och landsting alltmer förlorar mark och istället träder konturerna av storregioner fram. Sedan slutet av 90-talet, dvs. efter medlemskapet i Europeiska Unionen, har vi haft försöks- eller pilotregioner i form av Region Skåne och Västra Götaland vilka bägge permanentats. Landstingen förväntas bilda större regioner och få ett utökat ansvar för den regionala utvecklingen; länsstyrelsernas roll och uppdrag ses nu över och omvärderas. Statens ansvar minskar i samma takt som det överstatliga EU vinner terräng och kommunerna går mot större självstyre.

Regionaliseringen av Sverige drivs på av åtskilliga intressenter, bland annat arbetsgivarföreningen och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Regionfrågan, menar man, är ett led i att stärka landets konkurrenskraft där ”fler växande företag och ökad sysselsättning inom näringslivet är det överordnade målet för tillväxtpolitiken.” SKL menar att en regionreform i Sverige i första hand syftar till att stärka tillväxtpolitiken och att bidra till fler jobb och växande företag. Man menar att regionerna också ska bedriva ett aktivt arbete ”med syfte att få bättre matchning mellan näringslivets behov och utbudet av utbildningar i regionen.” (Sverige behöver fler starka tillväxtregioner. Argument och resultat. SKL 2011)

SKL verkar för att ”slagkraftiga regioner med ett vidgat utvecklingsuppdrag bildas efter 2014 års val samt att indelning och beslutsnivåer inom berörda statliga myndigheter underlättar ett fungerande samspel”. (En fråga om demokrati. Inriktningsmål för kongressperioden 2012-2016, SKL).

Under drygt 20 års tid har skolan varit i kommunal regi. Ylva Johansson (s) säger att det fanns en ”förhoppning om att kommunaliseringen skulle leda till att man utifrån lokala förutsättningar skulle utforma en skolpolitik för att gynna just de egna eleverna utifrån sina förutsättningar” (Kommunaliseringen av skolan – vem vann egentligen, 2011).

I en studie om rektorers arbete visar det sig att närmare 70 procent av rektorerna är positiva till de organisatoriska förändringar som skett under senare år och som kan sorteras in under begreppet New Public Management (NPM), en slags företagisering av offentlig sektor. Rektors roll har mer kommit att likna en vd:s. Några av de uttryck för NPM som mättes i studien var ”konkurrensutsättning, elevpeng, resultatuppföljning, kvalitetsmätningar och individuell lönesättning.” (Rektorers arbete i ljuset av New Public Management, IPF 2011)

Utbildningsväsendet reformerades under 90-talet mot ett marknadsideal (eller öppnade åtminstone upp för sådana krafter) och det vi ser idag är konsekvenser av kommunalisering, valfrihetsreform, skolpengssystem och läroplansreform. Läroplansreformen innebar att staten tog ”ett steg tillbaka vad gäller undervisningen och lät lärare och rektorer i högre grad bestämma undervisningens innehåll och form.” (Likvärdig utbildning i svensk grundskola. Skolverket 2012) Men Skollagen ger åtminstone direktiv om utformningen av utbildningen:

5§ Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.

De sedan en tid pågående diskussionerna om bristande likvärdighet i utbildning och ”krisen i skolan” får utbildningsministern att peka ut just kommunaliseringen som den främsta orsaken till bristande likvärdighet (debatt om skolans likvärdighet i Skolfront den 4 oktober 2011). Och tankar om att förstatliga skolan förs fram.

Jag har några funderingar som inte vill lämna tankesystemet så jag präntar ned dem här:

• går det att utveckla starka profilerade regioner i konkurrens på en global marknad och fortfarande behålla en nationell och likvärdig (grund)skola som vilar sig mot paragraf 5 i Skollagen?

• kan kommunaliseringen av (grund)skolan ses som en förutsättning för samhällets genomgående differentiering och ansvarsfördelning?

• är kommunernas/regionernas ökade självstyre en framtida grund för ”självständiga stater”? Hur ser förhållandet för skolan ut i om det sker en sådan förvandling?

• har (grund)skolan från att ha varit en statlig nationell angelägenhet blivit en del av regionalpolitisk marknadsanpassning?

• kan det vara som så att det obligatoriska skolväsendet – i ivern av att diskutera de regionala högskolorna och finansiering av högre utbildning – helt enkelt glömts bort i regionsatsningarna?

• är det önskvärt eller ens möjligt att förstatliga skolan igen?

//Åsa Smedberg Östling

Min litteraturcirkel sluter sig sakta samman och skriver mig inåt i historien igen. Min barndoms första plats och hem låg just här i Sköndal, den ort jag sedan januari detta år kallar hemma. I och med flytten från Luleå och tillbaka till Stockholm kändes det naturligt att ta upp gamla borttappade trådar igen (erinra, åter). Min första kurs vid universitetet var år 1988 och litteraturstudier i alla dess genrer, stadier, former. När C-uppsatsen skulle till satt jag mest på KB och lyckades somna till titt som tätt i försöken till jämförande studie av Greven av Monte Cristo; ursprungsutgåvan på svenska från år 1862 om jag inte minns fel (och den var mycket tjock, väldigt många sidor lång) och en ungdomsutgåva från 1980-talet (försvinnande tunn i jämförelse). Nu är jag här igen, återupptagande mitt uppsatsskrivande men med annan ansats, annat ämne. Men det var inte min mening att avhandla här och nu. Istället erinrar jag mig tidigare skriverier kring litteratur.

(repris, da capo)

——————–

19 nov 2012

En gång i tiden läste jag litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Jag älskade att läsa och ville läsa vidare, djupare, mera. På sikt hade jag planer på att få andra intresserade eller om möjligt lika tagna som jag av litteraturen, rösterna som skapade livet från insidan, i huvudet/kroppen. Det var därför jag läste vid universitetet och njöt av att dissekera och bearbeta texter, betydelser och begrunda tolkningsmöjligheter, nyanser. Det var mycket att läsa och min lust och njutning i själva läsandet försvann i takt med tentorna, vilka avhandlade allt från versmått, knittel till genomgående analys av Strindbergs Ett drömspel – utan själva dramatexten eftersom den skulle finnas kvar i studentens, dvs mitt goda minne.

Jag minns inte så mycket av allt jag lärde mig. De gånger jag hamnat med näsan i pärmarna Litt.vet 88/89 har jag imponerats av hur många detaljer och stora drag jag faktiskt kunde då. Men enstaka meningar som Det är synd om människorna och Jag klistrar, jag klistrar uppenbarar sig fortfarande och rätt ofta i mitt huvud. Minnet har skrivit sig en plats för personligheter och karaktärer som Indras dotter och Kristin.

Harriet Bosse (1878-1961) som Indras dotter i Ett drömspel, gift med August Strindberg 1901-04.

Strindberg geniet, berättarsnillet, poeten, konstnären, fotografen, vetenskapsmannen, alkemisten – för att nämna några sidor av en och samma person. I år är det 100 år sedan han dog och det firar nationen med Strindbergsåret, dvs ett helt års jubileum inför minnet av hans död 14 maj 1912. För några år sedan firades hans 150-årsdag med jubel och klang. Det finns mycket att fira kring en och samma person. Och sidor av honom som är rätt tokiga, exempelvis alkemistens August, vetenskapsman med egna mått mätt och med övertygelsen/tron att ämnen och tillstånd kunde gå över i varandra. Han som trodde sig kunna framställa guld (August består ju delvis av guld, Au) och skrev ett flertal böcker i ämnet. Jag föreställer mig scenen, den vilda blicken hos Strindberg när han experimenterade på hotellrummet i Paris, bland burkar och kemi:

Det finns mycket spännande att läsa av Strindberg på ”Projekt Runeberg”. En komplex människa var han, August och det kan väl ingen ta ifrån honom. Strindberg föddes år 1849, samma år som Ellen Key, också hon en betydelsefull person/personlighet och bland annat författare, folkbildare, samhällsdebattör, pedagog. Hon var en kvinnlig rösträttskämpe och stred för bättre villkor för både arbetare och barn. Hon var en kärlekens förespråkare framför äktenskapets rätt och hävdade att äktenskap som vilade på ekonomisk grund var att likställa med prostitution. Hennes inflytande på vår pedagogiska, demokratiska utveckling i Sverige är stor och inte helt kartlagd. I Tyskland blev hennes Barnets Århundrade en bestseller. Ellen ägnade sig inte åt guldmakeri men åt andra för dåtiden vedertagna vetenskapliga sanningar: eugenik, rashygien. Nationen skulle omdanas med framtidens rätt i sikte:

Ellen Keys 150-årsdag firades i skymundan av Strindbergs och det lär dröja fram till år 2026 innan något dödsjubileum infinner sig, om så ens blir fallet. August och Ellen hade inte bara födelseår gemensamt utan var vänner och umgicks i samma kretsar. Bägge såg upp till genier och stora personligheter; Nietzsche med sitt övermänniskoideal beundrades av bägge och att han i sina slutdagar ansågs vara sinnessjuk bekymrade tydligen inte Ellens vurm för geniet:

Vänskapen mellan Ellen och August förbyttes med tiden till oförsonligt hat (från Strindbergs sida) och om detta nu berodde på galenskap eller kvinnohat eller misstro eller avund eller vad, ja om detta tvista de lärde. Kanske var Nietzsches lagerkrans skäl nog för en tvist.

I alla fall, litteraturvetenskapen på 80-talet blev en naturlig fördjupning i Strindberg och hans verk, givetvis en bråkdel med tanke på hans enorma produktion. Men Ellen Key fick jag leta upp själv i slutet av 90-talet för varken Ellen eller hennes gedigna (kvantitativt och kvalitativt sett) författarskap tillhörde ju kanon. För egen del har jag tillfört historieskrivningen en uppsats om Ellen Key, visserligen inte i litteratur men i etik, Lycksalighetens rike.

Vetenskap och tro, lagar och moral, genier och galenpannor, August och Ellen. Inte det ena eller det andra utan både och, för att göra dikten rätt och verkligheten större. Och har du vägarna förbi Alvastra klosterruin så sväng ner mot Vättern och kliv ur och besök Ellen Keys älskade Strand, gå vidare in i bokskogen och leta efter ristningar i trädens stammar. Kanske hittar du där ett hjärta av guld.

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling

Såväl demokratiska som mänskliga rättigheter och skyldigheter forslar runt i kölvattnet efter flaggskeppet Marknaden. Oavsett om det talas om hållbarhet (i framtidens tjänst) så är det precis som det låter: blott lugnande prat och vaggvisa för ömmande samveten. Det väsentliga, väsendets verkliga substans är som alltid – tillväxt, tillväxt och så lite ekonomisk tillväxt på det. Går det att finna nya konsumenter, ny produktutveckling, nyare områden för att få ny kraft i tillväxtkurvan?

Människan som vara eller inte vara. Konsumentbeteende, marknadsundersökning. Det fanns en tid i detta land när saker och ting problematiserades, diskuterades, debatterades, vred och vändes på för att undersöka om det passade in i vad vi (åtminstone) betecknade som ett öppet och demokratiskt samhällssystem. Vi skrämde varandra med fiktiva framtidsvisioner från övervakningssamhället, storebror-ser-dig, 1984. Vi visade på fenomen som registrering, avlyssning, kartläggning av vanor och ovanor och vilka möjligheter och hot som dessa fenomen skulle kunna medföra, innebära.

Ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag uppfattas man snarare som obekväm, ja hotfull genom sin önskan att främja öppenhet och dialog, transparens och återupprättande av det ärliga, offentliga samtalet. Är det så, att våra åsikter, vanor och ovanor är önskvärda så länge de gör nytta för företagande och tillväxt, men i och med ett ifrågasättande av desamma utgör vi, åsikterna ett hot? En röst i urnan vart fjärde år, vad är väl det mot en möjlig 24-timmarsregistrering sju dar i veckan, året om? Registrering, kartläggning som den bärande strukturen, själva fundamentet i skärvorna av den nation som en gång i tiden försökte bygga sig ett folkhem (på gott och ont).

Det fanns de som för många år sedan varnade för konsekvenserna av att bjuda in till lagändringar som öppnade upp för ett övervakningssamhälle. Det fanns de som förstod vad registreringar skulle kunna användas till. Som medborgare har vi både rättigheter och skyldigheter, eller jag menar, en gång i tiden upplevde jag mig som medborgare med rättigheter och skyldigheter. Som konsument vill jag då rakt inte hävda mig. På något lite sorgligt och mycket frustrerande sätt känns det som att det är försent att hissa flagg, om den så är röd, vit eller regnbågsfärgad.

//Åsa Smedberg Östling