Långt tillbaka i släkten ligger vandringarnas tid; jag har kommit ner i 1700-talet någonstans i grenar av anfäders, anmödrars vårdar. Ack Värmeland och Jämtland och Östergötlands slätt, spännande resor genom Sverige. Och jag hittar vykort och urklipp och kyrkboksmarkering – där flyttade en ifrån, där for någon bortom landet till Amerikat. Jag förmodar att resor och vandringar är något vanligt, mänskligt, åtminstone har jag själv dragit ”land och rike runt”, nåja nästan i alla fall. Somliga har ju hembyn eller födelseorten som världskartans nav och skulle aldrig i livet kunna tänka sig något annat. Och somliga andra som tvingas till flytt, folkvandringar, återkommande likt cykler i världshistoriens minne; krig, flykt, missväxt, misär. Någon gång, när tiden är mogen då vill jag rita in alla släktingarnas rörelser över jorden och se vad för slags mönster det blir. Någon gång, när kappsäcken är full vill jag resa över till svenskbygderna i Amerika och rekonstruera reseminnen från förr.

//Åsa Smedberg Östling

Jag har fokus på distans, inser att jag faktiskt kan bli väldigt mycket bättre på vissa saker i livet och att dessa saker är möjliga att dokumentera, mäta. Men det var inte därför jag började springa, på allvar; det var – tro det eller ej – på grund av att jag läste en bok och fick mig en slags världsvändare: från att ha haft konstant motstånd (inkl. håll) i löpning och kanske framför allt till löpning så fick jag lust, blev motiverad. Boken ifråga? ”Born to run: jakten på löpningens själ”. Och målet med min löpning är att så småningom kunna springa länge, långt; det behöver inte gå snabbt, men faktum är att det här med tidtagning, mätande har en tendens att flytta fokus märker jag. Efter att ha lyssnat till Martina Haags vinterprat kunde jag inte låta bli att inspireras, påverkas och göra något som jag aldrig trodde var möjligt (för mig alltså) – jag köpte en gps-klocka och började springa mot mil på tid. Att få möjlighet att förbättra mig, snabbare, längre… Men skynda långsamt, ni vet, så även om fotot verkar ha fokus på min gps-klocka så var den egentliga meningen att fånga en tid som strax är förbi: äppelblomningens tid. Och med den stundande blomningens övergående tid kanske även pollenallergierna är förbi; nu märker jag att det är Sköndal, Stockholm jag har som lunchlöp och inte Bergnäset, Luleå: ekarnas flor får hjärtat att slå hårdare och lungorna att väsa vassare. Jag som trodde regnskurar skulle rena (och fuskade med tabletterna)

//Åsa Smedberg Östling