Det avslöjas en sjusärdeles massa väsentligheter i dagarna; människor tvingas minnas sina tidigare synder, hur nogsamt, omsorgsfullt de än försöker sopa över, täppa till, täcka för. Frågan är bara varför det har gått så långt och varför det har tagit så länge: förfallet, menar jag och iordningställandet. Vi ska skipa rättvisa, innan allt är försent.

Jag tror mycket av idag skulle må bra av att ta det lite långsamt; att börja se oss om efter mer bestående värden i världen, och inte söka snabbheten, förändringen, nyheten i sig utan sådant som är lite mer komplext, som kräver engagemang och kanske just tar längre tid? Samla mer av kunskap, bildning, vett och sans, rim och reson… Jag kommer ofrånkomligen att tänka på Paul Virilios Försvinnandets estetik. Och ett gammalt inlägg jag gjort:

14 augusti 2012

Så enkelt tillvaron kan konstrueras: vi ser till att det mesta är utbytbart och ser till att det mesta verkligen blir utbytt. Det blir viktigt med uppdateringar för att följa med, inte minst i teknikens värld; det blir viktigt att hålla sig med den senaste modellen. Frågan är bara hur pass hållbara produkter och tjänster som framställs i detta de utbytbara tingens samhälle. För visst råder det en motsättning mellan å ena sidan utbytbar (nästan kopia) och å andra sidan hållbar (mot original).

I de utbytbara tingens samhälle spelar snart ingenting någon roll längre, eftersom allt stundande ändå är relativt ett annat, kommande. Det handlar inte om tillgång och efterfrågan, den modellen är utrangerad. Det handlar inte om valfrihet. Det handlar om om och om igen och är rätt så meningslöst vid själva genomskådandet, fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Ett samhälle som bygger på utbytbarhet är rätt så rackligt från grunden och uppåt. Om det nu finns någon grund, bas för byggnaden det vill säga – i själva verket borde inget väga mer eller mindre då detta skulle kunna hämma idén om utbytbarhet. Det är inte så att det måste vara något särskilt med funktionerna, att någon skulle behöva gå så långt som till missnöjsamhet eller nöjdhet, nej så långt hinner vi aldrig i de utbytbara tingens samhälle. Allt byts ut för att det ska bytas ut, det bara är så. Ingenting är mer värt än något annat.

Du ska inte tro du är någon: du är utbytbar.

Du ska inte tro du kan något: det är utbytbart.

Du har blivit en valuta, en transaktion, och spelar med livet som insats. Tid är liv, liv är tid. Minuter, dagar, år. Jobbskatteavdrag, bonusar, karriärkliv. Utlasning, utfasning, utschasning. Inget är heligt och allt är utbytbart och det som är rätt idag är fel imorgon. Det som var synd igår är dygd idag.

ödmjukhet, högmod

generositet, girighet

kyskhet, vällust

medmänsklighet, avund

avhållsamhet, frosseri

tålamod, vrede

flit, lättja

Så enkelt tillvaron kan konstrueras. Du kan börja här och nu. Jag kan börja här och nu. Tillsammans kan vi börja bygga en tillvaro, en samvaro utanför det utbytbaras tempel. Åtminstone är det värt att försöka, om inte annat för vår egen skull. Och barnens. Ska vi ta i hand – ett hållbart leverne för hållbart liv?

//Åsa Smedberg Östling

Frågan om landets framtida utveckling vad gäller fortsatt regionalisering eller återgång till nationell enhet verkar då inte vara debattämnet för dagen. I och för sig hänger ju den frågeställningen samman med, kan åtminstone jag tycka, en fördjupad diskussion i samhällskunskap och allt vad den innefattar från skilda institutioner som statskunskap, nationalekonomi, sociologi, kulturgeografi. För egen del kompletterade jag samhällskunskapen med på den tiden – här talar vi nittiotal – aktuell idéhistorisk diskussion kring begrepp som nationer, nationalitet.

Och visst är det så – jag saknar diskussioner om det gemensamma, om visioner, om samhället i stort, alla olika synsätt och idéer, diverse filosofiska spörsmål. Nationer, nationalitet och teorierna därikring, som tanken om nationen som en föreställd gemenskap (Benedict Andersons Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread on Nationalism), eller nationen som en historiskt betingad och därmed också tillfällig företeelse (Eric Hobsbawms Nations and Nationalism Since 1780) eller ett visst antal idéer, komponenter som utgör nationalismens doktrin (Elie Kedouries Nationalism).

Jag saknar diskussionerna.

I alla fall, även om det råder tystnad kring regionaliseringen så har det höjts ett par röster i frågan om skolans förstatligande (som ju är en självklar del i resonemanget); först ut var SKL med en emot-röst i VLT (25 augusti) och idag kom för-rösten i UNT. Det lite märkliga, kan jag tycka, är att den här debatten förs långt från den nationella scenen, utanför språkrör som DN, SvD, och istället är det länstidningarna som utgör fond.

[Tillägg 5 september: en ytterligare emot-röst från SKL, denna gång själve ordföranden och i AB]

//Åsa Smedberg Östling