Om en förhistorisk målning
på en klippa i Sahara:
en simmande mörk gestalt
i en gammal flod som är ung.

Utan vapen och strategi,
varken i vila eller språng
och skild från sin egen skugga:
den glider på strömmens botten.

Han slogs för att göra sig fri
ur en slumrande grön bild,
för att äntligen nå till stranden
och bli ett med sin egen skugga.

(ur Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen, 1962)

Och så en gripande vacker minnesruna; försoningens tröst strax intill

Vi måste våga vända blickandet framåt: vilken av alla vägar vill vi vandra? Det här med snabba lösningar eller quick fixes är nog inget för samhällsbyggandet, oavsett område – det tar tid och måste få ta tid att skapa hållbara institutioner och strukturer, system. I det långa loppet och för framtidens skull tjänar vi nog på att våga vända blicken från kortsiktiga tillväxtkurvor och vinstmaximeringsbehov.

Jag tror att samverkan och samarbete är det som kan ”ta oss ur kriserna” och att medlandets konst är av största betydelse, om det så handlar om individuella samtalssessioner eller globala mötesrum. Vi kan åtminstone försöka samla oss kring en uppnåelig framtidsvision och ha det stora helas bästa för ögonen. Inte stirrar oss blinda på nyanserna i kvartalsekonomin. Vägra låta oss förledas av sägner om fri konkurrens – för det är ju inte så att konkurrensutsatt verksamhet per automatik leder till ökad kvalitet eller kvantitet; om vi inte håller oss till reducerade teorier, ekonomiska sagosystem och folkhemska önskedrömmar. Wakie, wakie!

Kanske är det så att vi sätter stor tillit till teorier som inte är praktiskt genomförbara, att vi hyser en tro på att det finns (mer eller mindre) färdiga lösningar på i princip alla problem. Att vi tolkar uppgifter som om de handlar om att foga samman redan utstansade delar. Att det finns ett modellbygge med instruktioner. Att någon annan har förberett marken till vår lilla kolonilott och nu är det upp till oss att plantera. Vad ska vi odla, hur ska vi så? Det är en svår balansakt att lära av det gångna och samtidigt försöka nå någonting nytt, helst mycket bättre. Risk för att fastna i gamla hjulspår eller uppfinna hjulet på nytt? Däremellan krävs skickliga medlare. Och ett tillskott av humanvetenskap. Jag citerar en i sammanhangen ständigt aktuell favorit, Torsten Hägerstrand:

I det utredningsuppdrag, som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet fått, understryker regeringen behovet av en förstärkning av studiet av samtidskulturen, såväl nationellt som internationellt. Tonvikten bör därvid läggas på humanistisk forskning. Denna betoning kan uppfattas så, att man i högre grad än hittills varit fallet är beredd att se humaniora som en medskapande kraft i samhällsutvecklingen. En sådan roll måste rimligen ha en djupare syftning än att bidra med kulturkunskaper som är nyttiga för utrikeshandeln, eller med kvalificerad underhållning. En i längden mer givande tolkning är att man vill söka vidga kunskapshorisonten till gagn för en allmän förmåga att upprätthålla och utveckla känslan för mänskliga värden och kulturella kvaliteter i en värld, som väntas stå inför ovanligt snabba och genomgripande förändringar.

(Torsten Hägerstrand, Synpunkter på studiet av samtidskulturen, bilaga till HSFRs rapport ”Kulturvetenskaperna i framtiden”, 1986)

För egen läslust och bildnings skull fördjupar jag mig fortfarande i Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda samtidigt som jag nu fått en annan olidligt lockande bok i min hand; Våldets mening. Makt, minne, myt

//Åsa

UNICEF/Georgina Cranston

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller ”facebooka” om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge – läs mer här!