[att lyssna till: Arvo Pärt. Für Alina]
© Matti Östling
sista timmarna på året och den överblickbara, ännu mätbara tiden övergår till ett kommande; beräkning från nära noll igen
jorden ligger i sin linda
det tysta rummet mellan tonerna
inväntande av mening
Vind ligger på och får löven att yra genom luften. Liv skiftar färg. Ännu en höst är kommen.
Det fanns en man, en långvägars släkting, som var så betagen av fjällbjörk att han själv ville ha en på sitt hemman. På sin höstvandring till fjälls grävde han helt sonika upp en liten planta och satte den i jorden på sin norrbottenstomt vid kusten. Frånvaron av hård karg fjällvind fick plantan att växa sig både rak och hög och liknande inte alls en knotig fjällbjörk.
Några mil västerut växer det en ek, en högst ovanlig syn i Norrbotten: kyla är ett dödligt hot mot små ekplantor och norr om Dalälven är det sällan frostfritt under vegetationssäsongen. Den här eken planterades för åttio år sedan och ser inte direkt ut som en så gammal ek – stammens omkrets mäter 35 cm och grenverket höjer sig blott två meter ovan jord. Eken kunde vara högre, men efter ett hargnag för många år sedan började den växa åt sidan istället för uppåt. Det kan också bero på att den hukar sig för nordanvinden och söker skydd under snön. All ek som sticker upp ovan snötäcket fryser bort.
*
Släktet ek (latin Quercus) uppträder redan under mesozoikum, för åtskilliga miljontals år sedan, på dinosauriernas tid. För vårt lands del hänger ekens utbredning samman med inlandsisens undandragande och smältning och fram till för ett par hundra år sedan fanns en mångtusenårig kontinuitet för eklevande arters miljöanpassning. På medeltiden lagstadgades om ensamrätt för Kronan (staten) att disponera landets ekar och från 1300-talet fram till mitten av 1800-talet var det alltså enligt lag inte tillåtet att hugga ner ekar utan tillstånd. Virket behövdes främst till skeppsbygge och större byggnader. Dessutom symboliserade eken makt och rikedom. När så bönderna själva fick bestämma om ekarna på sina marker avverkades stora mängder ek. Av de ekar som fanns i Sverige så sent som på 1700-talet finns troligtvis bara någon procent kvar. Våra stora ekar idag har vuxit upp i kungliga och adliga miljöer, eller i öppna och levande jordbrukslandskap. Ekarna här i Sköndal tillhör arten Quercus robur och kallas rätt och slätt för ek men kan även benämnas sommarek, stjälkek eller skogsek (den sydvästsvenska arten kallas bergek, druvek eller vinterek).
Den sägs att en ek växer i trehundra år, lever i trehundra år och dör i trehundra år men förmodligen kan den bli så gammal som tvåtusen år: det är svårt att med exakthet bestämma åldern hos mycket gamla träd, så kallade jätteekar, eftersom de ofta är ihåliga. Eken är, för att den blir så gammal, en perfekt plats för tusentals arter av insekter, mossor, lavar, svampar och för många arter är eken den enda möjliga livsmiljön. Riktigt gamla grova ekar innehåller en mångfald livsmiljöer och de döda delarna av trädet utgör grogrunden för en massa liv. Nu visar nya studier att det finns ”akuta behov av att stärka ekmiljöerna i Stockholm så att även kommande generationer får uppleva ett stadslandskap med grova ekar, med bevarad artrikedom.” (Larsboda strand programområde. Utredning av konsekvenser för Natur och Rekreation, Miljöförvaltningen 2009) Nyckeln sägs vara att bevara tillräckligt många ekbestånd i varje åldersklass, på lagom nära avstånd till varandra, med rätt skötsel och hänsyn i närmiljön.
*
Hon stod i eken som blixten slagit ned i. Farmors röst kom långt ifrån, ändå tätt intill, på andra sidan hålet. Inuti eken, ett torrt rum av träd.
Om ekar kunde tala skulle vi inte behöva några historieböcker, sade farmor och klappade ekens bark. Om ekar fick göra rösten hörd och om människan bara ville lyssna, ja då skulle världen nog se annorlunda ut.
Hur de höll varandras händer, sträckte dem så långt det gick och ändå räckte de inte till. Att famna en ek. Barkens skrovlighet, en ingång i stammen, handen sökte i hålighetens botten. Mulm heter det, sade farmor och berättade om trämjöl och fladdermöss, om ugglor och korpar, druidernas heliga ekar, åskguden Tors boning och om Herbert Tingstens vilda björndans med Ingemar Hedenius på fest i Sköndalsbro. Livets träd och kunskapens måste hållas i balans, sade farmor och berättade om syresättning, koldioxid, luftföroreningar, hot; om vidden av vårt gemensamma ansvar, vikten av träd och omsorgens skogar.
Samtidigt som ekdöden kom till Sverige gick farmor i pension, lämnade Sköndal och bosatte sig i Siljansbygden. Men hon ville inte vara utan sina ekar och ekollonen hon satte i dalajord växer nu som höga smala ekar. Vårdträd kallas de visst.
Publicerad i Sköndalsbladet 2015 nr 4