Jag saknar tiden när mänskliga relationer handlade om annat än sociala medier. Jag förstår till fullo de skönlitterära författare som i många kritikers ögon rent hänsynslöst placerar in sina karaktärer i en miljö utan den senaste mobila tekniken. Jag minns den där kluvna tidskänslan jag hade i Historiska museets korridorer, när jag arbetade som vakt, i sent åttiotal. Hur tingen i sig och kring sig, i montrar och vrår talade från förr; att det kunde ta timmar, en hel museidag för somliga besökare att förflytta sig mellan stenålder och vikingatid, mellan gotiska rummet och myntkabinettet. Hur sättet tingen var ordnade på ytterligare talade om folk och deras ambitioner eller snarare intentioner av att berätta en historia. Eller med hirdmanskt manér; att lägga minnena tillrätta. Vetskapen om hur människan upplever världen, ordnar och sorterar, nyttjar verktyg, redskap, teknik, bygger och interagerar med andra, annat; att det skapas relationer, bindningar mellan objekt och subjekt, världen och mig.

Jag ger en minnesbild från tidigare, nästan forntid med de eskalerande gilla-klickens hastighet och kunskapsperspektiv. På den tiden existerade uttrycket som att cykla genom Historiska museet, vilket väl indikerade hur ett nytt och snabbare synsätt på kunskapsinhämtning började göra sig gällande. Eller kanske med Einsteins ord: kunskap tillägnar vi oss genom erfarenheter, allt annat är information.

***

För länge sedan fanns det en damm och ett par gamla pilar invid dammen, pilgrenar hängde över ytan och speglade sig, precis som den blå himlen med lätta moln speglade sig, i dammen. Där fanns vass och en ö, eller några stycken gräsbevuxna små öar. Jag stod bakom en glasdörr och tittade ut, såg duniga andungar guppa i vattnet, andhonan lite närmare i vassen, hanen syntes inte till. Om ett par dagar skulle hela flocken spatsera i rad nerför Valhallavägen, över Strandvägen och ner till kajen, vallandes av stolt personal.

Det knarrade i parketten, någon klev innanför tröskeln till min korridor, den del av museet jag var satt att vakta, sten- och järnåldern. Andungarna ilade fram över dammens yta. På gräsmattan intill patrullerade en kråka, en stor kråka. Det satt förresten en kråka i pilen också, såg jag nu. Parketten knakade under besökarens fötter, trampandes framför montern med alla stenyxor. Snart skulle de komma närmare, ställa sig intill, vid montern med guldet. Jag vaktade helst guldet, stod invid montern och tittade ut på innergården, pilarna, himlen och som nu: att kunna följa skådespelet med den lilla andfamiljen.

Annars var Myntkabinettet bästa stället för en studerande museivakt. Det var få besökare som lyckades förvilla sig upp längs stentrappan till Myntet på museets översta våning. De ekande stegen hördes tidigt och rasslet från hissens gallergrind (och gnisslet när hissen långsamt tog sig upp) avslöjade när någon var på väg. Då reste vi studerande museivakter oss upp, lade ifrån oss boken och tog en trasa för att putsa på montrarnas glas. Medeltidens litteratur, Rolandssången, Det sjunde inseglet, I väntan på Godot, jag minns inte allt som jag läste i museets rum.

Hysteriska museet sa väktarna som senare allt oftare började jobba där, underförstått – man blir galen av att gå rond där det inte händer något. De hade kom-radion i beredskap, vita handskar hängandes ur bakfickan på uniformsbyxan och ett dinglande handfängsel. Det händer så lite på museet, menade de och verkade leta brottslingar bakom varje besökare. Den nya tidens väktare kunde spraka till i kom-radion och väsa:

Femman till fyran, mystisk person i blå jacka drar ut alla lådorna och har varit på plats mycket länge nu, håll koll

Den gamla tidens museivakter ville gärna strosa omkring och precis som besökarna lära oss om gamla tiders seder och bruk, titta på upplysande filmer i filmrummet och fantisera om vad vissa föremål egentligen hade används till och vad som egentligen hade hänt då på den tiden när det begav sig, ni vet. Silverskatter, altartavlor, benflisor och predikstolar i en salig blandning och samlat i ett och samma museum. Och museivakten kunde ta fram sin bok ur fickan och slå sig ner i ett folktomt utrymme och lära sig, studera ännu mera.

Fler och fler väktare började komma och trängas om utrymmet, några var till och med civilklädda – de som kontrollerade oss andra. Nu blev det viktigt med både strumplängd och strumpfärg (svart eller brunt!) till uniformen samt att: det var absolut förbjudet att sitta ner någonstans på något vis. Rondera, synas, förhindra brott. Och faktum var att det också i samma veva hände något med brottsstatistiken – det hände något på museet! – vilket givetvis föranledde ombyggnad och utbyggnad till säkrare utrymmen. Dammen fylldes igen och pilträden föll för sågens tand. De knarrande golven i parkett bröts upp och slängdes bort och ingenting blev sig längre likt. Museivakterna blev, kan man väl hävda, förpassade till museets baksida. Själv drog jag av mig uniformen, flyttade från Stockholm och studerade vidare.

Dammens yta ligger blank och still, himlen speglar sig och lätta moln
av andfamiljen syns intet till         men kråkorna hoppar i trädet