Jag lever ett liv med många möten mellan människor.
I mitt arbete som lärare handlar allt om möten: vardagliga, personliga,
historiska, kunskapsmässiga, kollegiala, kommunikativa mm. Varje möte är unikt
– varje möte tar sin tid i rummet och skapar, skapas i själva mellanrummen av språk.
Jag tror på att möten skapas när de olika språken vi bär med oss – medvetet och
omedvetet – fogar sig jämlikt; när orden strävar efter att bilda mening; när tanketrådar
uppmuntras att väva sammanhang; där röster, blickar men även skratt har en
välkomnande plats. Det goda samtalet, fridsamt möte. Fredsspråk.
Vid ett flertal tillfällen i arbetslivet har jag
stött på människor som föredrar att utöva maktordning framför att delta i
jämlika, fridsamma möten. Jag talar här utifrån en lång och bred erfarenhet
från olika arbetsplatser som skola, äldreomsorg, LSS-boende, posten, vaktbolag,
universitet, forskningsinstitut, turiststation. Även min gedigna erfarenhet som
student – inom såväl universitet/högskola som folkhögskola – har uppmärksammat
mig på dessa maktordnings-människor. Det är denna typ – om jag får kalla den så
– denna typ av människa som helst vill använda exempelvis kroppsspråket för att
skapa distansens ordning (sätta ngn tillrätta, på plats) och som söker sortera människor
efter rang.
Det finns människor jag stött på vars uttryckliga
mål är att mäta, sortera och ordna mänskliga uttryck efter prestation, syssla,
bedrift. Att klassificera och titulera är bara en del av dessa människors
strategi. De arbetar rationellt och systematiskt med att ordna både
verksamheter och människor enligt mallar, förhandsgivna format för utvärdering,
värdering. En del kallar denna systematiska ordning och mätbarhet för New
public management. Andra kallar den rätt och slätt för Byråkrati. Inte sällan
har dessa människors strävan efter systematisering blivit norm. Det
västerländska idealet med betoning på mångfaldens betydelse för demokratins
samtal krockar i mötet med byråkratin.
Jag letar i mina inre arkiv: Strindberg och Röda
rummet –
– – – Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreteraren, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalen, Kammarförvantens, Arkivariens och Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens, Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditions-sekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten.
Strindberg hade ett gott öga till John Stuart Mill
och hans tanke om ett samhällskontrakt med liten statlig roll. Visserligen,
menade Mill, är byråkratin det enda alternativet till ett demokratiskt
styrsystem, men nackdelen är dess dödande
rutiner.
Jag lever ett liv med många möten mellan människor.
Som lärare måste jag förhålla mig till olika mötesplatser i min relation till
eleverna. Det finns forskare som menar att det pedagogiska uppdraget står på
två ben – kunskapsuppdraget samt något som beskrivs som ett medmänskligt,
existentiellt uppdrag. Under senare år har synen på människan och hennes roll i
samhället alltmer kommit att definieras ”i relation till marknadstänkande,
lönsamhets- och effektivitetskrav”; ansvar och produktivitet ligger på varje
enskild individ. De tidigare framför allt nordiska idealen av välfärd och
jämlikhet betonade istället det gemensamma ansvaret för samhälle och människa.
Detta nya fokus på mätbar lönsamhet och effektivitet syns också i skolan:
Kunskapsfokuseringen har fått en
ny tyngd i det globala och alltmer teknologiserade samhället. Den goda läraren
är den som åstadkommer effektiv inlärning, vilket i dag är enklare än någonsin
tidigare att mäta via olika statistiska analysmetoder. Ett exempel på en sådan
mätning är det omfattande OECD-projektet PISA.[1]
Det är i det medmänskliga, existentiella uppdraget som
det finns verklig förutsättning för meningsskapande och mellanmänskliga möten.
Genom att vända blicken mot det mänskliga i människan återvänder vi till ett
tidigare humanistiskt bildningsideal (Se människan!). Jag anser att det är
förödande för vårt samhälles utveckling med en överskuggande samhällsnorm där
människan reduceras till producent, konsument och instrument. Eller som Artur
Lundkvist år 1935 så talande uttryckte det:
Det döda, det träaktiga har blivit förtjänstfullt. Den trogne arbetsslaven, den pedantiske tjänstemannen, den välmående borgaren, dessa som dödat sin fantasi, sin tanke, sin lust, framhålles ständigt som förebilder. En s.k. präktig karaktär är oftast liktydigt med en sannskyldig robot, vars mekaniska korrekthet och livlöshet betraktas som moraliska egenskaper.
För att se människan måste jag våga möta henne, som
människa. Bakom alla olika roller jag mer eller mindre frivilligt träder in i
under min levnads bana står til syvende og sist alltid: jag, människa. Precis
som du, människa. Jag är och du är, det här är ett möte, den första relationen.
Som i Bubers Du und Ich: ”Der Mensch
wird am Du zum Ich.”
Människan är skapelse och skapare. Hon är, hon lär,
hon är bärare av språk, kultur, ansvar, liv. Jag tror på mötets kraft, på
människans möjligheter, det goda samtalet, fredsspråk.
[Jimi Hendrix] dreamed of amassing musicians from all over the world in Woodstock and they would sit in a field in a circle and play and play. It didn’t matter what key or tempo or what melody, they would keep on playing through their discordance until they found a common language. Eventually they would record this abstract universal language of music in his new studio.
The language of peace.[2]
[1] Rita
Nordström-Lytz: Att möta den andra. Det
pedagogiska uppdraget i ljuset av Martin Bubers dialogfilosofi. Finland
2013
[2] Patti
Smith: Just Kids. 2010
