Nu har jag arbetat som lärare i fem år.

Infall, fantasi, kreativitet som kanaliseras in i sidor av livet som expanderar, imploderar, exploderar. Till ingen som helst nytta.

Saknar mitt själv.

saknar mitt själv
[slår upp ”självet” och saknar det ännu mer]

Saknar möjligheterna som fanns förr, de verkliga, de digitala. Att jag kunde rymmas på fler platser än en tilldelad, röra mig inom och utom FYRKANTEN eller kanske mer precist: bortom schemat (.)

Förr gjorde jag så många olika saker. Som lekte mig fram litterärt/konstnärligt med personligheter av mitt jag:

Personligheter som byggts upp under åren, med särskild tacksamhet tillägnad LITTERATUREN: som som som jag läste förr, hylla efter hylla med röster, ett självets Babel [här skriver jag minnenas platser: som biblioteket i Farsta där det låg förr i tiden, inte nu; som ett av de blå husen på Frescati, inkluderat mina ärevördiga lärare Göran Hägg och Björn Julén; som livet livet livet bland bladens vitterhet och svärta]

Personligheter av ett själv. Jöran Gunnarson där snart bara minnet av sidan finns kvar och förmodligen enbart hos mig, ty utvecklingen av företagen äter upp allt gammalt och spottar ur sig likheter, kopior, AI-genererade faktoider och försanthållanden, kontrollerbara volymer utan förtvivlan, tröst… eller Elsbet Lange, en annan av mina själv, mitt alter ego poetissa…

Förr: annan tid, annan plats. Ändå synkroniserar jag alltet i min hjärna: personligheter, jagen, alter egon, den andre, självet, mina minnen med andras fantasier, mina fantasier för andras minnen.

Nu: sommarlov och nya möjligheter. Efter pandemin kom äntligen uppdrag för firman igen och redigering av texter om sociala minnen [”forskningsprojekt om hur vi med konstnärliga metoder och processer kan binda samman en plats förflutna med dess framtid”].

Spräcker skolschemats ramtid.

[sträcker min själ ut mot möjligheternas gränser igen]