Det är rätt horribelt, när en tänker efter, att fortsätta hävda att somliga företag, särskilda intressen och arbeten är oändligt mycket viktigare idag än morgondagens miljö och mänskliga levnadsvillkor, ja de möjligheter i livsrummet människor får, som ännu inte är födda. Den politik som förs idag måste inkludera framtiden, måste bäras av visioner och tydliggörande ideologi. Vi har ett ansvar att förvalta (solidariskt, mänskligt, moraliskt) och det är stort, det rymmer inte bara maten för idag utan ska mätta framtida hungriga magar, levande själar, uttryck av liv.

Kanske är det på tiden (även om det verkar vara sent) att omvärdera de sedan 1970- och 80-talen utpekade hoten mot vår demokrati; kanske var bedömningen av miljörörelsen under denna tid alltför präglad av kalla krigets dubbelriktade misstro, konspirationshets och fladdrande vänsterspöke? När en läser gamla offentliga utredningar och rapporter, exempelvis som i utläggningarna kring nedanstående citat, blir en nästan mörkrädd:

Kärnkraften samt miljö- och energifrågor stod i fokus vid denna tid och regeringen tillsatte en Energikommission med uppgift att utreda detta. På kommissionens uppdrag lät miljörörelsen i form av Miljöförbundet, Jordens Vänner och Fältbiologerna framställa en Miljörörelsens alternativa energiplan, kallad Malte 1990. I rapporten skisserades ett framtida samhälle där kärnkraften stoppades, oljeimporten halverades och älvarna fick förbli orörda men som ändå inte ledde till minskad industriproduktion eller ett svenskt ”backstugesamhälle”.

(Hotet från vänster. SOU 2002:91, s. 224)

Med facit i handen och den hårda vinden vinande över landet: kommer röster från miljö-, solidaritets-, freds- och kvinnorörelsen att få en chans inför höstens viktigaste val eller kommer dessa röster fortsättningsvis klinga som hot mot ordningen?

//Åsa Smedberg Östling