Också denna dag återvinner jag resonemang från tidigare år. Dessutom är det ju lite roligt att jag då, i mars för två år sedan, fortfarande trodde på en familjens framtid i Norrbotten: ett år senare hade vi flyttat ner till Sköndal, Stockholm igen och jag hade precis bestämt mig för att sluta cirkeln ytterligare – återupptog uppsatsskrivandet på Litteraturvetenskapen och njuter således även idag lite extra av livet.

Läslust, alkemi och bokskogar 2012 03 19

En gång i tiden läste jag litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Jag älskade att läsa och ville läsa vidare, djupare, mera. På sikt hade jag planer på att få andra intresserade eller om möjligt lika tagna som jag av litteraturen, rösterna som skapade livet från insidan, i huvudet/kroppen. Det var därför jag läste vid universitetet och njöt av att dissekera och bearbeta texter, betydelser och begrunda tolkningsmöjligheter, nyanser. Det var mycket att läsa och min lust och njutning i själva läsandet försvann i takt med tentorna, vilka avhandlade allt från versmått, knittel till genomgående analys av Strindbergs Ett drömspel – utan själva dramatexten eftersom den skulle finnas kvar i studentens, dvs mitt goda minne.

Jag minns inte så mycket av allt jag lärde mig. De gånger jag hamnat med näsan i pärmarna Litt.vet 88/89 har jag imponerats av hur många detaljer och stora drag jag faktiskt kunde då. Men enstaka meningar som Det är synd om människorna och Jag klistrar, jag klistrar uppenbarar sig fortfarande och rätt ofta i mitt huvud. Minnet har skrivit sig en plats för personligheter och karaktärer som Indras dotter och Kristin.

Harriet Bosse (1878-1961) som Indras dotter i Ett drömspel, gift med August Strindberg 1901-04.

Strindberg geniet, berättarsnillet, poeten, konstnären, fotografen, vetenskapsmannen, alkemisten – för att nämna några sidor av en och samma person. I år är det 100 år sedan han dog och det firar nationen med Strindbergsåret, dvs. ett helt års jubileum inför minnet av hans död 14 maj 1912. För några år sedan firades hans 150-årsdag med jubel och klang. Det finns mycket att fira kring en och samma person. Och sidor av honom som är rätt tokiga, exempelvis alkemistens August, vetenskapsman med egna mått mätt och med övertygelsen/tron att ämnen och tillstånd kunde gå över i varandra. Han som trodde sig kunna framställa guld (August består ju delvis av guld, Au) och skrev ett flertal böcker i ämnet. Jag föreställer mig scenen, den vilda blicken hos Strindberg när han experimenterade på hotellrummet i Paris, bland burkar och kemi:

 

Det finns mycket spännande att läsa av Strindberg på ”Projekt Runeberg”. En komplex människa var han, August och det kan väl ingen ta ifrån honom. Strindberg föddes år 1849, samma år som Ellen Key, också hon en betydelsefull person/personlighet och bland annat författare, folkbildare, samhällsdebattör, pedagog. Hon var en kvinnlig rösträttskämpe och stred för bättre villkor för både arbetare och barn. Hon var en kärlekens förespråkare framför äktenskapets rätt och hävdade att äktenskap som vilade på ekonomisk grund var att likställa med prostitution. Hennes inflytande på vår pedagogiska, demokratiska utveckling i Sverige är stor och inte helt kartlagd. I Tyskland blev hennes Barnets Århundrade en bestseller. Ellen ägnade sig inte åt guldmakeri men åt andra för dåtiden vedertagna vetenskapliga sanningar: eugenik, rashygien. Nationen skulle omdanas med framtidens rätt i sikte:

 

Ellen Keys 150-årsdag firades i skymundan av Strindbergs och det lär dröja fram till år 2026 innan något dödsjubileum infinner sig, om så ens blir fallet. August och Ellen hade inte bara födelseår gemensamt utan var vänner och umgicks i samma kretsar. Bägge såg upp till genier och stora personligheter; Nietzsche med sitt övermänniskoideal beundrades av bägge och att han i sina slutdagar ansågs vara sinnessjuk bekymrade tydligen inte Ellens vurm för geniet:

 

Vänskapen mellan Ellen och August förbyttes med tiden till oförsonligt hat (från Strindbergs sida) och om detta nu berodde på galenskap eller kvinnohat eller misstro eller avund eller vad, ja om detta tvista de lärde. Kanske var Nietzsches lagerkrans skäl nog för en tvist.

I alla fall, litteraturvetenskapen på 80-talet blev en naturlig fördjupning i Strindberg och hans verk, givetvis en bråkdel med tanke på hans enorma produktion. Men Ellen Key fick jag leta upp själv i slutet av 90-talet för varken Ellen eller hennes gedigna (kvantitativt och kvalitativt sett) författarskap tillhörde ju kanon. För egen del har jag tillfört historieskrivningen en uppsats om Ellen Key, visserligen inte i litteratur men i etik, Lycksalighetens rike.

Vetenskap och tro, lagar och moral, genier och galenpannor, August och Ellen. Inte det ena eller det andra utan både och, för att göra dikten rätt och verkligheten större. Och har du vägarna förbi Alvastra klosterruin så sväng ner mot Vättern och kliv ur och besök Ellen Keys älskade Strand, gå vidare in i bokskogen och leta efter ristningar i trädens stammar. Kanske hittar du där ett hjärta av guld.

//Åsa Smedberg Östling