Alldeles i början av vårt årtusende stegade jag runt i rätt så nakna rum och korridorer. Jag lyfte bråte, flyttade bord och bänkar och sopade, dammade, städade, förberedde verksamhet för skola. Detta var introduktionsdagarna, med kurs i pedagogiskt ledarskap och ja; inte hann vi med så särdeles mycket annat än detta och att ordna lokalerna så de kunde tas för klassrum. Och när jag säger ”detta” syftar jag på kursen i pedagogiskt ledarskap som skulle kunna ha uppfattats humoristisk, men med tanke på all övrig distans till självet och allvaret så antar jag att det helt enkelt bara blev som det blev, utan vidare planering.

Det här var den andra terminen som skolan fanns till och i begynnelsen av vår nya bolags-era. Det här var skolan med IT och elever med bärbara datorer och en rektor med adelsmärke och en kurs i pedagogiskt ledarskap som visade sig bestå av en filmintroduktion (Stridspiloten och hans adept). Det blev inget mer än en filmintroduktion; filmkameran satt i cockpit och en speakerröst beskrev vad som hände; stridspilotens rörelser och adepten som gjorde efter, learning-by-doing. Efter kursen städade vi vidare, vi få lärare som var där. Vad jag just då inte förstod var att vi inte skulle bli fler – skolan konkursade, minns inte om terminen hanns med fullt ut eller om kraschen kom innan. Jag var tänkt som gymnasielärare för kursen Samhällskunskap A och skulle även sköta matbespisningen och lätt chockad (nåja) insåg jag att ansvaret exempelvis innebar beställning av hamburgare från snabbmatskedjan – det fanns ju inget kök, bara en vask i ett hörn och två runda bord med tillhörande plaststolar. Andra terminen började för förväntansfulla elever och jag skulle finnas där, för dem.

Det jobbigaste med den kortvariga vistelsen (som en slags besökare i vad som numera kan ses som en aning av vad som skulle komma) var att hantera känslan av ansvarstagande: Jag stod inför en mäktig och viktig uppgift, den att vara lärare och kunna se varje elev och lägga upp undervisning och stimulera inlärning (och bedömning givetvis) efter individuella förutsättningar och behov. Jag var den blivande Samhällskunskapsläraren och under de få dagar jag övervägde att stanna och kämpa eller fly fältet mötte jag en frustrerad samling människor; inte bara eleverna utan också de få lärare som fanns kvar (7 av 10 slutade) från föregående dvs första skolterminen. Eftersom det var en skola med IT-profil och alla elever hade egna bärbara datorer fanns det inget utrymme för vare sig skolböcker eller papper att skriva på. Vad jag nu minns fanns det i alla fall några whiteboards (eller om det var svarta tavlor). Eleverna och lärare med skolboksambitionen kvar fick hålla sig till biblioteket: Problemet var bara att biblioteket inte var ett skolbibliotek utan vanliga stadsbiblioteket en bit in i centrum, visserligen på nära håll från skolan (eller vad som var tänkt att bli skola) men ändå. För egen del skulle jag alltså hålla i kursen Samhällskunskap A och till kommande termin möjligtvis få fortsätta med B-kursen.

Torsdag morgon; jag håller min första lektion. Vill undervisa enligt modellen problembaserat lärande. Längst bak i rummet står en elev och mixtrar med en filmkamera. Jag väntar på att han ska bli klar och sätta sig ner men istället riktas kameran mot mig och jag känner hur världen fokuseras på mig, liksom krymper samman. Och jag får en förklaring; nästa termin ska man kunna hålla lärarlösa lektioner och Samhällskunskap A ska bli till undervisningsmaterial, en film. Som om jag som lärare skulle förevigas eller klonas och användas på flera håll, samtidigt och på distans. Detta hade jag inte förhandlat om; förresten hade jag inte haft möjlighet att förhandla om någonting alls. När jag ville ha klart besked om (och papper på) hur många timmar jag skulle arbeta så skulle jag enligt rektor inte oroa mig utan allt skulle lösa sig. När jag fick veta att en lärare blev satt med munkavle, blev ålagd tystnadsplikt gentemot föräldrar och andra ”utomstående” vilka hade uttryckt (jamen självklart!) oro inför sina barns situation – ja då satt jag ett ultimatum: Antingen fick jag klara papper på (dvs jag ville få in facket, mitt fack men fick en fnysning tillbaka och ett det där kan minsann min jurist minst lika bra) vilka arbetsuppgifter, vilken arbetstid och lön jag skulle ha eller så skulle jag inte arbeta som lärare på hennes skola. Hon fick en tidsfrist till veckan därpå men när jag ringde upp fanns det inga papper eller besked att få. Jag hade arbetat gratis en vecka men drog mig ur soppan innan jag hann få en relation till eleverna och deras fortsatta lärande.

Skolan gick som sagt i konkurs. Jag skrev en lång anmälan till berörd skolmyndighet men hörde inget därifrån. Jag blev självklart utan lön men med erfarenheter som tyvärr satt sig som svärta över vissa skolformer. Nu vet jag (också av erfarenhet) att det finns bra skolor i privat regi och att allt elände inte stavas bolagsform. Men det som ännu gör ont är vetskapen att många människor, många elever har blivit lurade på sin framtid. Vi måste ta ett gemensamt ansvar och göra rätt, framtiden kräver detta av oss; omtanke, omsorg och investeringar; kanske inte riktigt göra om men faktiskt att försöka göra rätt.