Rainer Maria Rilke (4 dec 1875 – 29 dec 1926) introducerades i Sverige av Ellen Key för över hundra år sedan. Rilke skrev der Panther 1902 och för egen del har jag haft dikten liksom fastetsad i minnet (men glömt vad jag läst, helt enligt Ellen Keys devis…) sedan tiden som tysk språklärling vid Umeå universitet; ja det är decennier sedan, i början av 90-talet. Dikten är mer aktuell än någonsin.

Im Jardin des Plantes, Paris

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, dass er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

Nur manchmal schiebt der Vorhang der Pupille
sich lautlos auf – dann geht ein Bild hinein,
geht durch der Glieder angespannte Stille –
und hört im Herzen auf zu sein.

Och i översättning (av Johannes Edfelt), lika talande vacker, eftertänksam:

Hans blick är trött av alla dessa stänger.
Den fångar inget mera på sin färd.
För honom finns det, så långt blicken tränger,
blott galler – och bak dessa ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är kraftens dans omkring en mitt, där fången
en halvt bedövad, väldig vilja står.

Blott sällan kan det underbara hända,
att någon bild går in i hans pupill,
går genom lemmarna, de stilla, spända
– och hör i hjärtat upp att vara till.

//Åsa Smedberg Östling