Under åren som gått har tendensen till acceleration tilltagit: och ju snabbare, desto bättre är väl också det en tendens. För egen del har jag fått anstränga mig för att inte falla in i ett mer eller mindre ohanterligt hastighetsbejakande, särskilt när det rör de kommunikativa verktygens område, i vilket jag inkluderar sociala medier.

Jag valde precis som de flesta av oss att kliva in i Facebooks förlovade land, fann alla mina vänner och hamnade strax i en slags omsorgsfull sysselsättning, vilken tog mer och mer av min utmätta tid i anspråk. Och allt mer av min utmätta tid lockades jag av att få mer av den där känslan av att vara den som styr och ställer, som kontrollerar flödet, av att kunna lägga vanmaktens boja åt sidan ett slag och känna maktens berusning. Ty de redan frälsta vet ju hur ruset stimulerar, verkar.

Och jag valde att kliva ur gemenskapen; ett steg som visserligen hade mer av lagmässigt och moraliskt ställningstagande än vänskapssvek över sig, men som jag – särskilt nu i efterhand – likställer med ett avhopp från ett samfund. Det är lätt att både känna sig och faktiskt reellt bli utanför när en lämnat själva arenan för händelsernas centrum, statusuppdateringarnas crescendo, när en valt att inte ingå i den sammanslutna fb-världen längre. Mycket av allt som sker och kommer att ske meddelas endast via Facebook och för min del var kulturinformation en väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå med, då i mars 2010:

Hej Åsa!
Inbjudan kommer snart, ska tryckas endera dagen! Du har inte facebook va? Jag har skaffat mest för att det är lätt att få reda på konst- och litteraturevenemang där. Men du ska få riktigt papperskort förstås.

En väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå ur, hösten 2011, var själva integritetsskälet och att jag värderade svensk lagstiftning högre än kommersiella företags framgångsfaktorer.

Hösten 2011 släppte Facebook en applikation som gör att vännerna (och Facebook själva) sekund för sekund exakt kan följa din datoranvändning även om du stängt av Facebook: vilken tidningsartikel du läser, vilket teveprogram du tittar på och vilken låt du lyssnar på.

(Storebror på Facebook – Integritet och risker med sociala medier)

Jag förundras över hur pass snabbt det faktiskt gått när det gäller acceptans av alla möjliga förändringar; inte minst när det handlar om teknik och kommunikation. Avslöjanden om massövervakning via Internet verkar inte spela någon större roll för surfvanor och mobilanvändning – och att såväl statliga institutioner som privata företag är självklara brukare av sociala medier som Facebook och Twitter. Som om det är den självklaraste sak i världen. Sedan en tid tillbaka arbetar dock en parlamentariskt sammansatt kommitté som utifrån ett individperspektiv ska

kartlägga och analysera sådana faktiska och potentiella risker för intrång i den personliga integriteten som kan uppkomma i samband med användning av informationsteknik i såväl privat som offentlig verksamhet

(Kommittédirektiv 2014:65 Den personliga integriteten)

Kanske kommer det så småningom också fram direktiv, restriktioner och diverse handledningsböcker i sättet att exponera oss som myndigheter och medborgare, från hela nationer till egenföretagare. För jag säger det igen: tendensen till acceleration har tilltagit och ju snabbare, desto bättre. Det gäller numera inte enbart teknik, kommunikation utan verkar även vara applicerbart på ett personligt plan.

Själv funderar jag på om vi kanske inte kommit så långt människomässigt sett och att vi i själva verket fastnat i utvecklingsoptimismens kölvatten, dansar på modernitetens limbo; vi kan helt enkelt inte konsten att anpassa oss tillräckligt snabbt efter teknikens framsteg längre. Eller så har vi aldrig egentligen gått med på det, men framställts som om vi är en naturlig del av maskinvärlden. Symbiosen mellan människa och maskin, åtminstone sedan funktionalismens genombrott tänker jag, någon gång på 30-talet, för sisådär en åttio år sedan…

//Åsa Smedberg Östling