Under åren som gått har tendensen till acceleration tilltagit: och ju snabbare, desto bättre är väl också det en tendens. För egen del har jag fått anstränga mig för att inte falla in i ett mer eller mindre ohanterligt hastighetsbejakande, särskilt när det rör de kommunikativa verktygens område, i vilket jag inkluderar sociala medier.

Jag valde precis som de flesta av oss att kliva in i Facebooks förlovade land, fann alla mina vänner och hamnade strax i en slags omsorgsfull sysselsättning, vilken tog mer och mer av min utmätta tid i anspråk. Och allt mer av min utmätta tid lockades jag av att få mer av den där känslan av att vara den som styr och ställer, som kontrollerar flödet, av att kunna lägga vanmaktens boja åt sidan ett slag och känna maktens berusning. Ty de redan frälsta vet ju hur ruset stimulerar, verkar.

Och jag valde att kliva ur gemenskapen; ett steg som visserligen hade mer av lagmässigt och moraliskt ställningstagande än vänskapssvek över sig, men som jag – särskilt nu i efterhand – likställer med ett avhopp från ett samfund. Det är lätt att både känna sig och faktiskt reellt bli utanför när en lämnat själva arenan för händelsernas centrum, statusuppdateringarnas crescendo, när en valt att inte ingå i den sammanslutna fb-världen längre. Mycket av allt som sker och kommer att ske meddelas endast via Facebook och för min del var kulturinformation en väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå med, då i mars 2010:

Hej Åsa!
Inbjudan kommer snart, ska tryckas endera dagen! Du har inte facebook va? Jag har skaffat mest för att det är lätt att få reda på konst- och litteraturevenemang där. Men du ska få riktigt papperskort förstås.

En väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå ur, hösten 2011, var själva integritetsskälet och att jag värderade svensk lagstiftning högre än kommersiella företags framgångsfaktorer.

Hösten 2011 släppte Facebook en applikation som gör att vännerna (och Facebook själva) sekund för sekund exakt kan följa din datoranvändning även om du stängt av Facebook: vilken tidningsartikel du läser, vilket teveprogram du tittar på och vilken låt du lyssnar på.

(Storebror på Facebook – Integritet och risker med sociala medier)

Jag förundras över hur pass snabbt det faktiskt gått när det gäller acceptans av alla möjliga förändringar; inte minst när det handlar om teknik och kommunikation. Avslöjanden om massövervakning via Internet verkar inte spela någon större roll för surfvanor och mobilanvändning – och att såväl statliga institutioner som privata företag är självklara brukare av sociala medier som Facebook och Twitter. Som om det är den självklaraste sak i världen. Sedan en tid tillbaka arbetar dock en parlamentariskt sammansatt kommitté som utifrån ett individperspektiv ska

kartlägga och analysera sådana faktiska och potentiella risker för intrång i den personliga integriteten som kan uppkomma i samband med användning av informationsteknik i såväl privat som offentlig verksamhet

(Kommittédirektiv 2014:65 Den personliga integriteten)

Kanske kommer det så småningom också fram direktiv, restriktioner och diverse handledningsböcker i sättet att exponera oss som myndigheter och medborgare, från hela nationer till egenföretagare. För jag säger det igen: tendensen till acceleration har tilltagit och ju snabbare, desto bättre. Det gäller numera inte enbart teknik, kommunikation utan verkar även vara applicerbart på ett personligt plan.

Själv funderar jag på om vi kanske inte kommit så långt människomässigt sett och att vi i själva verket fastnat i utvecklingsoptimismens kölvatten, dansar på modernitetens limbo; vi kan helt enkelt inte konsten att anpassa oss tillräckligt snabbt efter teknikens framsteg längre. Eller så har vi aldrig egentligen gått med på det, men framställts som om vi är en naturlig del av maskinvärlden. Symbiosen mellan människa och maskin, åtminstone sedan funktionalismens genombrott tänker jag, någon gång på 30-talet, för sisådär en åttio år sedan…

//Åsa Smedberg Östling

Aha, var det därför jag känt ett visst tvivel och missmod när jag tagit del av Arbetsförmedlingens statistik:

Frågan är nu vad det är för mening att publicera egenhändigt ihopknåpad statistik och inte använda sig av den officiella.

//Åsa Smedberg Östling

Det avslöjas en sjusärdeles massa väsentligheter i dagarna; människor tvingas minnas sina tidigare synder, hur nogsamt, omsorgsfullt de än försöker sopa över, täppa till, täcka för. Frågan är bara varför det har gått så långt och varför det har tagit så länge: förfallet, menar jag och iordningställandet. Vi ska skipa rättvisa, innan allt är försent.

Jag tror mycket av idag skulle må bra av att ta det lite långsamt; att börja se oss om efter mer bestående värden i världen, och inte söka snabbheten, förändringen, nyheten i sig utan sådant som är lite mer komplext, som kräver engagemang och kanske just tar längre tid? Samla mer av kunskap, bildning, vett och sans, rim och reson… Jag kommer ofrånkomligen att tänka på Paul Virilios Försvinnandets estetik. Och ett gammalt inlägg jag gjort:

14 augusti 2012

Så enkelt tillvaron kan konstrueras: vi ser till att det mesta är utbytbart och ser till att det mesta verkligen blir utbytt. Det blir viktigt med uppdateringar för att följa med, inte minst i teknikens värld; det blir viktigt att hålla sig med den senaste modellen. Frågan är bara hur pass hållbara produkter och tjänster som framställs i detta de utbytbara tingens samhälle. För visst råder det en motsättning mellan å ena sidan utbytbar (nästan kopia) och å andra sidan hållbar (mot original).

I de utbytbara tingens samhälle spelar snart ingenting någon roll längre, eftersom allt stundande ändå är relativt ett annat, kommande. Det handlar inte om tillgång och efterfrågan, den modellen är utrangerad. Det handlar inte om valfrihet. Det handlar om om och om igen och är rätt så meningslöst vid själva genomskådandet, fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Ett samhälle som bygger på utbytbarhet är rätt så rackligt från grunden och uppåt. Om det nu finns någon grund, bas för byggnaden det vill säga – i själva verket borde inget väga mer eller mindre då detta skulle kunna hämma idén om utbytbarhet. Det är inte så att det måste vara något särskilt med funktionerna, att någon skulle behöva gå så långt som till missnöjsamhet eller nöjdhet, nej så långt hinner vi aldrig i de utbytbara tingens samhälle. Allt byts ut för att det ska bytas ut, det bara är så. Ingenting är mer värt än något annat.

Du ska inte tro du är någon: du är utbytbar.

Du ska inte tro du kan något: det är utbytbart.

Du har blivit en valuta, en transaktion, och spelar med livet som insats. Tid är liv, liv är tid. Minuter, dagar, år. Jobbskatteavdrag, bonusar, karriärkliv. Utlasning, utfasning, utschasning. Inget är heligt och allt är utbytbart och det som är rätt idag är fel imorgon. Det som var synd igår är dygd idag.

ödmjukhet, högmod

generositet, girighet

kyskhet, vällust

medmänsklighet, avund

avhållsamhet, frosseri

tålamod, vrede

flit, lättja

Så enkelt tillvaron kan konstrueras. Du kan börja här och nu. Jag kan börja här och nu. Tillsammans kan vi börja bygga en tillvaro, en samvaro utanför det utbytbaras tempel. Åtminstone är det värt att försöka, om inte annat för vår egen skull. Och barnens. Ska vi ta i hand – ett hållbart leverne för hållbart liv?

//Åsa Smedberg Östling

Frågan om landets framtida utveckling vad gäller fortsatt regionalisering eller återgång till nationell enhet verkar då inte vara debattämnet för dagen. I och för sig hänger ju den frågeställningen samman med, kan åtminstone jag tycka, en fördjupad diskussion i samhällskunskap och allt vad den innefattar från skilda institutioner som statskunskap, nationalekonomi, sociologi, kulturgeografi. För egen del kompletterade jag samhällskunskapen med på den tiden – här talar vi nittiotal – aktuell idéhistorisk diskussion kring begrepp som nationer, nationalitet.

Och visst är det så – jag saknar diskussioner om det gemensamma, om visioner, om samhället i stort, alla olika synsätt och idéer, diverse filosofiska spörsmål. Nationer, nationalitet och teorierna därikring, som tanken om nationen som en föreställd gemenskap (Benedict Andersons Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread on Nationalism), eller nationen som en historiskt betingad och därmed också tillfällig företeelse (Eric Hobsbawms Nations and Nationalism Since 1780) eller ett visst antal idéer, komponenter som utgör nationalismens doktrin (Elie Kedouries Nationalism).

Jag saknar diskussionerna.

I alla fall, även om det råder tystnad kring regionaliseringen så har det höjts ett par röster i frågan om skolans förstatligande (som ju är en självklar del i resonemanget); först ut var SKL med en emot-röst i VLT (25 augusti) och idag kom för-rösten i UNT. Det lite märkliga, kan jag tycka, är att den här debatten förs långt från den nationella scenen, utanför språkrör som DN, SvD, och istället är det länstidningarna som utgör fond.

[Tillägg 5 september: en ytterligare emot-röst från SKL, denna gång själve ordföranden och i AB]

//Åsa Smedberg Östling

Jag återkommer till tidigare tankar om demokrati och självstyre och undrar var de stora övergripande samordningsfrågorna tagit vägen i valdebatten; regionfrågan exempelvis, som faktiskt diskuterats flitigt tidigare men nu verkar ha försvunnit alldeles från agendan. Kanske är ropet på ”förstatligande av skolan” det enda slagord som kommer fram före valet, men därefter, till hösten borde diskussionerna ta vid igen. För det är riktigt viktiga frågor det handlar om.

Demokrati och självstyrelse är de grundläggande motiven för direktvalda regioner med beskattningsrätt. Folkvalda regioner ger medborgarna möjlighet att påverka regionens utveckling eftersom de kan utse och utkräva ansvar av sina politiker. Och de valda företrädarna får mandat att samla olika aktörer för att kunna utveckla sin region.

(SKL, Frågor och svar om regionfrågan)

[tidigare blogginlägg i frågan]

——————–

9 oktober 2013

Det rör på sig en aning i regionfrågan men nog tycker jag den är värd mer engagemang och uppmärksamhet än några inlägg på DN Debatt? (Stefan, Anders, Birgitta och tre till) Det handlar trots allt om demokrati och omfördelning av makt, inflytande, förvaltning och borde ha en central, självklar plats i samhällsdebatten och större utrymme än DN Debatt som forum.

——————-

22 februari 2013

Jag följer debatterna på skolområdet med stort intresse och kompletterar resonemangen med frågeställningen: hur ska vi kunna förena en likvärdig grundskoleutbildning med utvecklingen av slagkraftiga regioner?

Sverige genomgår en organisatorisk förändring där indelningen i län, kommuner och landsting alltmer förlorar mark och istället träder konturerna av storregioner fram. Sedan slutet av 90-talet, dvs. efter medlemskapet i Europeiska Unionen, har vi haft försöks- eller pilotregioner i form av Region Skåne och Västra Götaland vilka bägge permanentats. Landstingen förväntas bilda större regioner och få ett utökat ansvar för den regionala utvecklingen; länsstyrelsernas roll och uppdrag ses nu över och omvärderas. Statens ansvar minskar i samma takt som det överstatliga EU vinner terräng och kommunerna går mot större självstyre.

Regionaliseringen av Sverige drivs på av åtskilliga intressenter, bland annat arbetsgivarföreningen och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Regionfrågan, menar man, är ett led i att stärka landets konkurrenskraft där ”fler växande företag och ökad sysselsättning inom näringslivet är det överordnade målet för tillväxtpolitiken.” SKL menar att en regionreform i Sverige i första hand syftar till att stärka tillväxtpolitiken och att bidra till fler jobb och växande företag. Man menar att regionerna också ska bedriva ett aktivt arbete ”med syfte att få bättre matchning mellan näringslivets behov och utbudet av utbildningar i regionen.” (Sverige behöver fler starka tillväxtregioner. Argument och resultat. SKL 2011)

SKL verkar för att ”slagkraftiga regioner med ett vidgat utvecklingsuppdrag bildas efter 2014 års val samt att indelning och beslutsnivåer inom berörda statliga myndigheter underlättar ett fungerande samspel”. (En fråga om demokrati. Inriktningsmål för kongressperioden 2012-2016, SKL).

Under drygt 20 års tid har skolan varit i kommunal regi. Ylva Johansson (s) säger att det fanns en ”förhoppning om att kommunaliseringen skulle leda till att man utifrån lokala förutsättningar skulle utforma en skolpolitik för att gynna just de egna eleverna utifrån sina förutsättningar” (Kommunaliseringen av skolan – vem vann egentligen, 2011).

I en studie om rektorers arbete visar det sig att närmare 70 procent av rektorerna är positiva till de organisatoriska förändringar som skett under senare år och som kan sorteras in under begreppet New Public Management (NPM), en slags företagisering av offentlig sektor. Rektors roll har mer kommit att likna en vd:s. Några av de uttryck för NPM som mättes i studien var ”konkurrensutsättning, elevpeng, resultatuppföljning, kvalitetsmätningar och individuell lönesättning.” (Rektorers arbete i ljuset av New Public Management, IPF 2011)

Utbildningsväsendet reformerades under 90-talet mot ett marknadsideal (eller öppnade åtminstone upp för sådana krafter) och det vi ser idag är konsekvenser av kommunalisering, valfrihetsreform, skolpengssystem och läroplansreform. Läroplansreformen innebar att staten tog ”ett steg tillbaka vad gäller undervisningen och lät lärare och rektorer i högre grad bestämma undervisningens innehåll och form.” (Likvärdig utbildning i svensk grundskola. Skolverket 2012) Men Skollagen ger åtminstone direktiv om utformningen av utbildningen:

5§ Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.

De sedan en tid pågående diskussionerna om bristande likvärdighet i utbildning och ”krisen i skolan” får utbildningsministern att peka ut just kommunaliseringen som den främsta orsaken till bristande likvärdighet (debatt om skolans likvärdighet i Skolfront den 4 oktober 2011). Och tankar om att förstatliga skolan förs fram.

Jag har några funderingar som inte vill lämna tankesystemet så jag präntar ned dem här:

• går det att utveckla starka profilerade regioner i konkurrens på en global marknad och fortfarande behålla en nationell och likvärdig (grund)skola som vilar sig mot paragraf 5 i Skollagen?

• kan kommunaliseringen av (grund)skolan ses som en förutsättning för samhällets genomgående differentiering och ansvarsfördelning?

• är kommunernas/regionernas ökade självstyre en framtida grund för ”självständiga stater”? Hur ser förhållandet för skolan ut om det sker en sådan förvandling?

• har (grund)skolan från att ha varit en statlig nationell angelägenhet blivit en del av regionalpolitisk marknadsanpassning?

• kan det vara som så att det obligatoriska skolväsendet – i ivern av att diskutera de regionala högskolorna och finansiering av högre utbildning – helt enkelt glömts bort i regionsatsningarna?

• är det önskvärt eller ens möjligt att förstatliga skolan igen?

//Åsa Smedberg Östling

Alldeles i början av vårt årtusende stegade jag runt i rätt så nakna rum och korridorer. Jag lyfte bråte, flyttade bord och bänkar och sopade, dammade, städade, förberedde verksamhet för skola. Detta var introduktionsdagarna, med kurs i pedagogiskt ledarskap och ja; inte hann vi med så särdeles mycket annat än detta och att ordna lokalerna så de kunde tas för klassrum. Och när jag säger ”detta” syftar jag på kursen i pedagogiskt ledarskap som skulle kunna ha uppfattats humoristisk, men med tanke på all övrig distans till självet och allvaret så antar jag att det helt enkelt bara blev som det blev, utan vidare planering.

Det här var den andra terminen som skolan fanns till och i begynnelsen av vår nya bolags-era. Det här var skolan med IT och elever med bärbara datorer och en rektor med adelsmärke och en kurs i pedagogiskt ledarskap som visade sig bestå av en filmintroduktion (Stridspiloten och hans adept). Det blev inget mer än en filmintroduktion; filmkameran satt i cockpit och en speakerröst beskrev vad som hände; stridspilotens rörelser och adepten som gjorde efter, learning-by-doing. Efter kursen städade vi vidare, vi få lärare som var där. Vad jag just då inte förstod var att vi inte skulle bli fler – skolan konkursade, minns inte om terminen hanns med fullt ut eller om kraschen kom innan. Jag var tänkt som gymnasielärare för kursen Samhällskunskap A och skulle även sköta matbespisningen och lätt chockad (nåja) insåg jag att ansvaret exempelvis innebar beställning av hamburgare från snabbmatskedjan – det fanns ju inget kök, bara en vask i ett hörn och två runda bord med tillhörande plaststolar. Andra terminen började för förväntansfulla elever och jag skulle finnas där, för dem.

Det jobbigaste med den kortvariga vistelsen (som en slags besökare i vad som numera kan ses som en aning av vad som skulle komma) var att hantera känslan av ansvarstagande: Jag stod inför en mäktig och viktig uppgift, den att vara lärare och kunna se varje elev och lägga upp undervisning och stimulera inlärning (och bedömning givetvis) efter individuella förutsättningar och behov. Jag var den blivande Samhällskunskapsläraren och under de få dagar jag övervägde att stanna och kämpa eller fly fältet mötte jag en frustrerad samling människor; inte bara eleverna utan också de få lärare som fanns kvar (7 av 10 slutade) från föregående dvs första skolterminen. Eftersom det var en skola med IT-profil och alla elever hade egna bärbara datorer fanns det inget utrymme för vare sig skolböcker eller papper att skriva på. Vad jag nu minns fanns det i alla fall några whiteboards (eller om det var svarta tavlor). Eleverna och lärare med skolboksambitionen kvar fick hålla sig till biblioteket: Problemet var bara att biblioteket inte var ett skolbibliotek utan vanliga stadsbiblioteket en bit in i centrum, visserligen på nära håll från skolan (eller vad som var tänkt att bli skola) men ändå. För egen del skulle jag alltså hålla i kursen Samhällskunskap A och till kommande termin möjligtvis få fortsätta med B-kursen.

Torsdag morgon; jag håller min första lektion. Vill undervisa enligt modellen problembaserat lärande. Längst bak i rummet står en elev och mixtrar med en filmkamera. Jag väntar på att han ska bli klar och sätta sig ner men istället riktas kameran mot mig och jag känner hur världen fokuseras på mig, liksom krymper samman. Och jag får en förklaring; nästa termin ska man kunna hålla lärarlösa lektioner och Samhällskunskap A ska bli till undervisningsmaterial, en film. Som om jag som lärare skulle förevigas eller klonas och användas på flera håll, samtidigt och på distans. Detta hade jag inte förhandlat om; förresten hade jag inte haft möjlighet att förhandla om någonting alls. När jag ville ha klart besked om (och papper på) hur många timmar jag skulle arbeta så skulle jag enligt rektor inte oroa mig utan allt skulle lösa sig. När jag fick veta att en lärare blev satt med munkavle, blev ålagd tystnadsplikt gentemot föräldrar och andra ”utomstående” vilka hade uttryckt (jamen självklart!) oro inför sina barns situation – ja då satt jag ett ultimatum: Antingen fick jag klara papper på (dvs jag ville få in facket, mitt fack men fick en fnysning tillbaka och ett det där kan minsann min jurist minst lika bra) vilka arbetsuppgifter, vilken arbetstid och lön jag skulle ha eller så skulle jag inte arbeta som lärare på hennes skola. Hon fick en tidsfrist till veckan därpå men när jag ringde upp fanns det inga papper eller besked att få. Jag hade arbetat gratis en vecka men drog mig ur soppan innan jag hann få en relation till eleverna och deras fortsatta lärande.

Skolan gick som sagt i konkurs. Jag skrev en lång anmälan till berörd skolmyndighet men hörde inget därifrån. Jag blev självklart utan lön men med erfarenheter som tyvärr satt sig som svärta över vissa skolformer. Nu vet jag (också av erfarenhet) att det finns bra skolor i privat regi och att allt elände inte stavas bolagsform. Men det som ännu gör ont är vetskapen att många människor, många elever har blivit lurade på sin framtid. Vi måste ta ett gemensamt ansvar och göra rätt, framtiden kräver detta av oss; omtanke, omsorg och investeringar; kanske inte riktigt göra om men faktiskt att försöka göra rätt.

Det är rätt horribelt, när en tänker efter, att fortsätta hävda att somliga företag, särskilda intressen och arbeten är oändligt mycket viktigare idag än morgondagens miljö och mänskliga levnadsvillkor, ja de möjligheter i livsrummet människor får, som ännu inte är födda. Den politik som förs idag måste inkludera framtiden, måste bäras av visioner och tydliggörande ideologi. Vi har ett ansvar att förvalta (solidariskt, mänskligt, moraliskt) och det är stort, det rymmer inte bara maten för idag utan ska mätta framtida hungriga magar, levande själar, uttryck av liv.

Kanske är det på tiden (även om det verkar vara sent) att omvärdera de sedan 1970- och 80-talen utpekade hoten mot vår demokrati; kanske var bedömningen av miljörörelsen under denna tid alltför präglad av kalla krigets dubbelriktade misstro, konspirationshets och fladdrande vänsterspöke? När en läser gamla offentliga utredningar och rapporter, exempelvis som i utläggningarna kring nedanstående citat, blir en nästan mörkrädd:

Kärnkraften samt miljö- och energifrågor stod i fokus vid denna tid och regeringen tillsatte en Energikommission med uppgift att utreda detta. På kommissionens uppdrag lät miljörörelsen i form av Miljöförbundet, Jordens Vänner och Fältbiologerna framställa en Miljörörelsens alternativa energiplan, kallad Malte 1990. I rapporten skisserades ett framtida samhälle där kärnkraften stoppades, oljeimporten halverades och älvarna fick förbli orörda men som ändå inte ledde till minskad industriproduktion eller ett svenskt ”backstugesamhälle”.

(Hotet från vänster. SOU 2002:91, s. 224)

Med facit i handen och den hårda vinden vinande över landet: kommer röster från miljö-, solidaritets-, freds- och kvinnorörelsen att få en chans inför höstens viktigaste val eller kommer dessa röster fortsättningsvis klinga som hot mot ordningen?

//Åsa Smedberg Östling

I tider som dessa, när fingertoppskänslan verkar vara politikens rättesnöre, kan det behövas en tegelsten att förankra sin tilltro vid; en tegelstensklassiker i bokformat är ”Man kan inte mörda historien” av Noam Chomsky och så finns numera ett mer modernt medialt utbud, up-to-date och direkt: The Chomsky Videos.

Våga vara allvarsam och eftertänksam; det här företaget vi befinner oss i – om det så är oss själva eller samhället eller livet i stort – kräver så mycket mer än försäljningsstatistik och gillaklick för att fungera. Vi måste helt enkelt ta vårt ansvar och våga välja bort fingertoppskänslan (eller gut feelings) mot välgrundad samhällsplanering och tillförlitliga prognoser.

//Åsa Smedberg Östling

Långt tillbaka i släkten ligger vandringarnas tid; jag har kommit ner i 1700-talet någonstans i grenar av anfäders, anmödrars vårdar. Ack Värmeland och Jämtland och Östergötlands slätt, spännande resor genom Sverige. Och jag hittar vykort och urklipp och kyrkboksmarkering – där flyttade en ifrån, där for någon bortom landet till Amerikat. Jag förmodar att resor och vandringar är något vanligt, mänskligt, åtminstone har jag själv dragit ”land och rike runt”, nåja nästan i alla fall. Somliga har ju hembyn eller födelseorten som världskartans nav och skulle aldrig i livet kunna tänka sig något annat. Och somliga andra som tvingas till flytt, folkvandringar, återkommande likt cykler i världshistoriens minne; krig, flykt, missväxt, misär. Någon gång, när tiden är mogen då vill jag rita in alla släktingarnas rörelser över jorden och se vad för slags mönster det blir. Någon gång, när kappsäcken är full vill jag resa över till svenskbygderna i Amerika och rekonstruera reseminnen från förr.

//Åsa Smedberg Östling

Jag har fokus på distans, inser att jag faktiskt kan bli väldigt mycket bättre på vissa saker i livet och att dessa saker är möjliga att dokumentera, mäta. Men det var inte därför jag började springa, på allvar; det var – tro det eller ej – på grund av att jag läste en bok och fick mig en slags världsvändare: från att ha haft konstant motstånd (inkl. håll) i löpning och kanske framför allt till löpning så fick jag lust, blev motiverad. Boken ifråga? ”Born to run: jakten på löpningens själ”. Och målet med min löpning är att så småningom kunna springa länge, långt; det behöver inte gå snabbt, men faktum är att det här med tidtagning, mätande har en tendens att flytta fokus märker jag. Efter att ha lyssnat till Martina Haags vinterprat kunde jag inte låta bli att inspireras, påverkas och göra något som jag aldrig trodde var möjligt (för mig alltså) – jag köpte en gps-klocka och började springa mot mil på tid. Att få möjlighet att förbättra mig, snabbare, längre… Men skynda långsamt, ni vet, så även om fotot verkar ha fokus på min gps-klocka så var den egentliga meningen att fånga en tid som strax är förbi: äppelblomningens tid. Och med den stundande blomningens övergående tid kanske även pollenallergierna är förbi; nu märker jag att det är Sköndal, Stockholm jag har som lunchlöp och inte Bergnäset, Luleå: ekarnas flor får hjärtat att slå hårdare och lungorna att väsa vassare. Jag som trodde regnskurar skulle rena (och fuskade med tabletterna)

//Åsa Smedberg Östling