Första upplagan 1933. Betydelsefullt ägande!

//åsö

Så, nästa gång du tar ordet innovation i din mun hoppas jag det inkluderar framtidsorienterat miljöstrategiskt och att det inte bara betyder ”innovera mera” med tillväxtperspektiv, dvs. en upprepning av vad som kan uppfattas som politiskt sett korrekt marknadsvokabulär. Med innovation menas ju något nytt, nyhet; förändring och då borde det i vårt nuvarande rätt akuta samhällsläge snarare definieras utifrån hållbarhet och återvinning av både praktiska och teoretiska erfarenheter och färdigheter än definieras utifrån framgångsproduktion och ”blinda” tillväxtkurvor.

//Åsa Smedberg Östling

Det är mycket i görningen och allt vill hinnas med. Det bästa sättet att få flödet att fungera, för min del och idag, är att återvinna resonemangen från förr, nyttja gamla tankar i nya inlägg. Där jag tidigare tänkte kring skolbarn och bildningssituation [hur ett expanderande till synes strax över allt skuggande bas-behovsförakt sätter agendan för och begränsar, avgränsar våra barns kunskapskapacitet och framtida möjligheter, gemensamhetsskapande verksamheter] tänker jag idag på att stora grupper av alla våra barn [framtiden, hoppen] som alltmer lever på marginalen, är satta under en girighetspress som inte bara placerar in dem i fyrkantiga [gärna börsnoterade] förtjänstlådor utan som också sätter dem på svältkur – kunskapsmässigt sett men även när det gäller den livsnödvändiga födan, maten. I dagarna påminns vi igen om hur många kronor [på marginalen] som kan sparas på varje måltid, varje växande människobarn. I andra änden av behovspyramiden trängs allehanda kostråd för kroppar av överflöd, svältdieter som säljande koncept. Det går tamejtusan att hitta möjligheter att tjäna pengar på allt existerande och allt ännu inte existerande nu för tiden. Tjäna pengar, i dubbel bemärkelse. Entreprenörer gör sig inte omak att se skogen för alla träd eller hur det nu var. Nåväl; nu var det återvinning jag hade i åtanke och på hjärtat:

[Oktober 2013]
Som vanligt känner jag mig alltmer frustrerad över sakernas tillstånd. Det som räknas är det som ska räknas dvs. det som får räknas efter instruktioner från lean-lista för produktmall eller liknande. För ett antal år sedan var just Lean ett måste-begrepp för verksamheter, organisationer och när forskning och evidensbaserat lärande dragit sina erfarenheter och konstaterat att; nja, det här sättet med löpande-band och bilautomation fungerar inte helt tillfredsställande på produktionsenheter baserade på mänskligt liv, typ barn, skolungdomar, levande själar i ålderdomlig förpackning och andra [icke 2.0 uppdaterade] versioner av homo sapiens… När lärdomar blivit beprövad verklighet, ja då ser vi hur marknadsanpassningen och dess lean med standardiseringar för allt och alla har drivits igenom inom alla möjliga och omöjliga verksamheter. Som om det är det enklaste i världen att producera varor och tjänster och trial and error gäller överallt men utan uppföljning och konsekvensanalys.

Det döda, det träaktiga har blivit förtjänstfullt. Den trogne arbetsslaven, den pedantiske tjänstemannen, den välmående borgaren, dessa som dödat sin fantasi, sin tanke, sin lust, framhålles ständigt som förebilder. En s.k. präktig karaktär är oftast liktydigt med en sannskyldig robot, vars mekaniska korrekthet och livlöshet betraktas som moraliska egenskaper.

 Artur Lundkvist (1935)

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling

Idag är det fyra år sedan jag startade upp mitt företag och jag har lärt mig hur det är att alldeles själv agera en massa roller: chef, sekreterare, kommunikatör, rådgivare, ekonom, administratör, projektkoordinator… jag vet inte allt som krävs av en egenföretagare men många roller har man. För egen del är jag inte så vidare värst bra på att sälja mig och det drabbar givetvis också mitt företag. Och det som saknas, kan jag tycka, är just en kontinuitet i uppdragsflödet och framför allt – kamrater att dela arbetet med, fikastunder med kollegor och hur mycket skulle jag inte idag uppskatta det där tillfället när man träffas (i korridoren) och säger hej. För det är ensamt att arbeta i enmansföretag, även om det nu råkar vara som kvinna. Så hurra för idag för mitt företag och för ytterligare avklarat bokslut.

//Åsa Smedberg Östling

Jag saknar tiden när mänskliga relationer handlade om annat än sociala medier. Jag förstår till fullo de skönlitterära författare som i många kritikers ögon rent hänsynslöst placerar in sina karaktärer i en miljö utan den senaste mobila tekniken. Jag minns den där kluvna tidskänslan jag hade i Historiska museets korridorer, när jag arbetade som vakt. Hur tingen i sig och kring sig, i montrar och vrår talade från förr; att det kunde ta timmar, en hel museidag för somliga besökare att förflytta sig mellan stenålder och vikingatid, mellan gotiska rummet och myntkabinettet. Hur sättet tingen var ordnade på ytterligare talade om folk och deras ambitioner eller snarare intentioner av att berätta en historia. Eller med hirdmanskt manér; att lägga minnena tillrätta. Vetskapen om hur människan upplever världen, ordnar och sorterar, nyttjar verktyg, redskap, teknik, bygger och interagerar med andra, annat; att det skapas relationer, bindningar mellan objekt och subjekt, världen och mig.

Jag ger en minnesbild från tidigare, nästan forntid med de eskalerande gilla-klickens hastighet och kunskapsperspektiv. På den tiden existerade uttrycket som att cykla genom Historiska museet, vilket väl indikerade hur ett nytt och snabbare synsätt på kunskapsinhämtning började göra sig gällande. Eller kanske med Einsteins ord: kunskap tillägnar vi oss genom erfarenheter, allt annat är information.

***

För länge sedan fanns det en damm och ett par gamla pilar invid dammen, pilgrenar hängde över ytan och speglade sig, precis som den blå himlen med lätta moln speglade sig, i dammen. Där fanns vass och en ö, eller några stycken gräsbevuxna små öar. Jag stod bakom en glasdörr och tittade ut, såg duniga andungar guppa i vattnet, andhonan lite närmare i vassen, hanen syntes inte till. Om ett par dagar skulle hela flocken spatsera i rad nerför Valhallavägen, över Strandvägen och ner till kajen, vallandes av stolt personal.

Det knarrade i parketten, någon klev innanför tröskeln till min korridor, den del av museet jag var satt att vakta, sten- och järnåldern. Andungarna ilade fram över dammens yta. På gräsmattan intill patrullerade en kråka, en stor kråka. Det satt förresten en kråka i pilen också, såg jag nu. Parketten knakade under besökarens fötter, trampandes framför montern med alla stenyxor. Snart skulle de komma närmare, ställa sig intill, vid montern med guldet. Jag vaktade helst guldet, stod invid montern och tittade ut på innergården, pilarna, himlen och som nu: att kunna följa skådespelet med den lilla andfamiljen.

Annars var Myntkabinettet bästa stället för en studerande museivakt. Det var få besökare som lyckades förvilla sig upp längs stentrappan till Myntet på museets översta våning. De ekande stegen hördes tidigt och rasslet från hissens gallergrind (och gnisslet när hissen långsamt tog sig upp) avslöjade när någon var på väg. Då reste vi studerande museivakter oss upp, lade ifrån oss boken och tog en trasa för att putsa på montrarnas glas. Medeltidens litteratur, Rolandssången, Det sjunde inseglet, I väntan på Godot, jag minns inte allt som jag läste i museets rum.

Hysteriska museet sa väktarna som senare allt oftare började jobba där, underförstått – man blir galen av att gå rond där det inte händer något. De hade kom-radion i beredskap, vita handskar hängandes ur bakfickan på uniformsbyxan och ett dinglande handfängsel. Det händer så lite på museet, menade de och verkade leta brottslingar bakom varje besökare. Den nya tidens väktare kunde spraka till i kom-radion och väsa:

Femman till fyran, mystisk person i blå jacka drar ut alla lådorna och har varit på plats mycket länge nu, håll koll

Den gamla tidens museivakter ville gärna strosa omkring och precis som besökarna lära oss om gamla tiders seder och bruk, titta på upplysande filmer i filmrummet och fantisera om vad vissa föremål egentligen hade används till och vad som egentligen hade hänt då på den tiden när det begav sig, ni vet. Silverskatter, altartavlor, benflisor och predikstolar i en salig blandning och samlat i ett och samma museum. Och museivakten kunde ta fram sin bok ur fickan och slå sig ner i ett folktomt utrymme och lära sig, studera ännu mera.

Fler och fler väktare började komma och trängas om utrymmet, några var till och med civilklädda – de som kontrollerade oss andra. Nu blev det viktigt med både strumplängd och strumpfärg (svart eller brunt!) till uniformen samt att: det var absolut förbjudet att sitta ner någonstans på något vis. Rondera, synas, förhindra brott. Och faktum var att det också i samma veva hände något med brottsstatistiken – det hände något på museet! – vilket givetvis föranledde ombyggnad och utbyggnad till säkrare utrymmen. Dammen fylldes igen och pilträden föll för sågens tand. De knarrande golven i parkett bröts upp och slängdes bort och ingenting blev sig längre likt. Museivakterna blev, kan man väl hävda, förpassade till museets baksida. Själv drog jag av mig uniformen, flyttade från Stockholm och studerade vidare.

Dammens yta ligger blank och still, himlen speglar sig och lätta moln
av andfamiljen syns intet till         men kråkorna hoppar i trädet

//Åsa Smedberg Östling

Det här med upp- och nedgång i ekonomin; och i synnerhet med tanke på att detta språkbruk används flitigt i börssammanhang: är det inte helt uppåt väggarna och fundamentalt ologiskt att företag och näringsliv – som annars är så måna om vinstkrav, statistisk säkerhet, detaljplanering med diverse mätinstrument för kartläggning av tidseffektiv arbetshantering – ja är det inte märkligt hur just dessa drakar så självklart (till synes i alla fall) accepterar ett system som verkar ”vind för våg”? Jag börjar misstänka att det kanske inte är så mycket av överraskningsmoment i handeln med valutor, optioner, aktier. För hur skulle vi kunna ägna oss åt ett gemensamt samhällsbygge om väsentliga delar av ekonomin, hej vilt kan det tyckas, ägnar sig åt gissningslekar, lotteriverksamhet och andra mer eller mindre sanslösa spekulationer. När världsekonomin, navet kring vilket allt övrigt ska snurra, står och faller på börsen. Ett system som kräver ordning och reda måste väl för sin egen skull kräva det inom alla instanser; att just den ”världslivsviktiga” eko-nomin med tillhörande börser skulle falla utanför kravet på mätbarhet, förutsägbarhet och ordning och reda… nä, det tror jag inte på. För om det skulle vara på det sättet, då måste samhällsdebatten återigen lyfta in termer som new age, humbug och kvacksalveri. För om nu pengar och ekonomi – och numera får väl även mätbarhet kvala in – är det absolut viktigaste i och för vårt (västerländska, avmystifierade) samhälles väl och ve kan vi ju inte tillåta genanta överraskningsmoment där börserna är humörstyrda och får glädjefnatt för att i nästa ögonblick bli deprimerade och falla hejdlöst utan kontroll, som exempelvis den svarta måndagen vittnar om.

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling