Såväl demokratiska som mänskliga rättigheter och skyldigheter forslar runt i kölvattnet efter flaggskeppet Marknaden. Oavsett om det talas om hållbarhet (i framtidens tjänst) så är det precis som det låter: blott lugnande prat och vaggvisa för ömmande samveten. Det väsentliga, väsendets verkliga substans är som alltid – tillväxt, tillväxt och så lite ekonomisk tillväxt på det. Går det att finna nya konsumenter, ny produktutveckling, nyare områden för att få ny kraft i tillväxtkurvan?

Människan som vara eller inte vara. Konsumentbeteende, marknadsundersökning. Det fanns en tid i detta land när saker och ting problematiserades, diskuterades, debatterades, vred och vändes på för att undersöka om det passade in i vad vi (åtminstone) betecknade som ett öppet och demokratiskt samhällssystem. Vi skrämde varandra med fiktiva framtidsvisioner från övervakningssamhället, storebror-ser-dig, 1984. Vi visade på fenomen som registrering, avlyssning, kartläggning av vanor och ovanor och vilka möjligheter och hot som dessa fenomen skulle kunna medföra, innebära.

Ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag uppfattas man snarare som obekväm, ja hotfull genom sin önskan att främja öppenhet och dialog, transparens och återupprättande av det ärliga, offentliga samtalet. Är det så, att våra åsikter, vanor och ovanor är önskvärda så länge de gör nytta för företagande och tillväxt, men i och med ett ifrågasättande av desamma utgör vi, åsikterna ett hot? En röst i urnan vart fjärde år, vad är väl det mot en möjlig 24-timmarsregistrering sju dar i veckan, året om? Registrering, kartläggning som den bärande strukturen, själva fundamentet i skärvorna av den nation som en gång i tiden försökte bygga sig ett folkhem (på gott och ont).

Det fanns de som för många år sedan varnade för konsekvenserna av att bjuda in till lagändringar som öppnade upp för ett övervakningssamhälle. Det fanns de som förstod vad registreringar skulle kunna användas till. Som medborgare har vi både rättigheter och skyldigheter, eller jag menar, en gång i tiden upplevde jag mig som medborgare med rättigheter och skyldigheter. Som konsument vill jag då rakt inte hävda mig. På något lite sorgligt och mycket frustrerande sätt känns det som att det är försent att hissa flagg, om den så är röd, vit eller regnbågsfärgad.

//Åsa Smedberg Östling

Polisen har under ett par år mer eller mindre intensivt arbetat med värdegrundsfrågor, vilket ju är relevant med tanke på att just etik och moral är det som karakteriserar samhällens handhavanden. Rätta mig om jag har fel. Då kan jag ju undra om det inte är hög tid att diskutera och problematisera polisvapnet igen. Kanske kan det vara så, att legitima men i mitt tycke regelvidriga symboler skapar och upprätthåller dolda strukturer, dolda agendor som liksom sipprar ut i den praktiska verksamheten?

Den värdegrundsrelevanta diskussionen har varit uppe förr och här finns en viktig fråga och här finns ett svar som är dags att analysera, utvärdera och förhoppningsvis revidera. Rätta mig om jag har fel.

//Åsa Smedberg Östling

För många år sedan, en lika vacker och hisnande klar höstdag som denna, satt jag i ett rum på Biskops Arnö och skrev och övade att skriva. Det som aldrig kunde hända. Och tungt vatten rinner ut i havet nu i denna stund, när himlen är blå och löven gulnar och allting på denna rund ännu hänger samman

//Åsa

För snart hundra år sedan var vi världsbäst på institutionaliserad rasism.

Det är väl inte längre värt att skämmas över alla otaliga, oräkneliga pinsamheter som ger uttryck, gör avtryck på det ena eller andra sättet. Men ändå gör jag det, skäms, för det politiska Sverige anno 2013, kanske fortfarande världsbäst på att systemsätta skevheter, revor.

Vikten av besöket överstiger inte risken för att du skulle kunna begära uppehållstillstånd efter att ha kommit till Sverige.

//Åsa Smedberg Östling

PS Tillägg i slutet av september DS

För länge sedan, allt för länge sedan, levde visionerna om en bättre värld, ett bättre och mänskligare allting. Jag skulle kunna rada upp meningar och ”upp till bevis” men här och nu i denna stund känns visionerna mer som sövande sagor och uttryck av folktro än som ett jävlar anamma! och upp till kamp!

Jag hade en tro på en rättvis värld, om samhällen som skulle präglas av medborgarvilja och allmän tillit, kraft. En tro på det goda i människan, en tro på att vi tillsammans skulle kunna lära oss att bygga mer stabilt och vänligare, högtflygande tankar och jordnära krav. Naiv, så naiv, viskar röster i mitt öra.

Nu när världsordningen i princip utmejslats ur ett stycke omvänd vision kan det vara behövligt att minnas de tidigare meningarna, orden från den offentliga utredningen SOU 2002:122 (ovanstående klipp s. 464) och kanske lyssna till toner och kämpande andar som Maxida Märak eller Steve Earle eller alla andra röster som höjer sig, melodiskt, tröstande.

//Åsa Smedberg Östling

BI = Boundless Informant   IB = Informationsbyrån

Det spelar liksom ingen roll om du anser dig ha rent mjöl i påsen, det är en definitionsfråga och inget annat. Vill du leva i en stat som karaktäriseras av övervakning, totalkontroll, betydande inskränkningar i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – låt gå, men kalla den då inte för demokrati utan benämn staten och samhällsstyret med dess rätta namn. Om du törs.

//Åsa Smedberg Östling

Jag hänger med på förslaget om en svenskhet för alla i tio budord; de passar bra mycket bättre för mig i betydelsen svensk/a även om jag helst av allt betecknar mig som människa. Mina egna tankar kretsar inte alltför sällan kring problematik som hör landet till och som ännu ligger som ett – om än slitet men ack så tänjbart – raster i såväl organisationer som allmänt tal. Jag återkommer ständigt till en del av den idag halvt bortglömda kanon som formade folkhems-Sverige och som finns bearbetad i min gamla etikuppsats Lycksalighetens rike, om Ellen Keys syn på liv, samhälle, människa. Hur Ellen även hon ville revidera de rådande budorden och att de inte skulle komma att ”skrifvas af religionsstiftaren men af naturvetenskapsmannen.”

Så, innan flaggan fladdrar i sommarvind läser jag de nya budorden högt för mig själv:

1. Du skall underkasta dig våra gemensamma juridiska lagar.
2. Du skall erkänna att det existerar en gemensam värdegrund men att den är föremål för ständig förändring.
3. Du skall vara beredd på att du inte kommer att få göra det som du alltid gjort på samma sätt som du alltid gjort.
4. Du skall vara nyfiken på din nästa.
5. Du skall icke känna dig kränkt.
6. Du skall inte uppfatta andras annorlunda livsstil som ett hot mot ditt sätt att vara.
7. Du skall inte bekämpa behovet av att ha några som du känner gemenskap med.
8. Du skall acceptera att det alltid kommer att finns ett vi-och-dom-tänkande.
9. Du skall ingå i flera olika ”vi”.
10. Du skall inse att svenskhet kan innebära olika saker för olika individer.

Jag tycker de funkar. Nu är väl den stora utmaningen att finna nationalsångerna som kan komplettera Du gamla också.

//Åsa Smedberg Östling

ge mig styrka,

ge mig styrka att ta det ansvar som krävs, det mod som krävs av mig,
ge mig styrka att ta det ansvar och mod som krävs av mig som människa,
som individ, som människa, som tjänare åt levande och kommande levande varelser,
om de så är små större eller större små,
med svans eller utan svans

ge mig styrka, mod
ge mig styrka, mod

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling

Rainer Maria Rilke introducerades i Sverige av Ellen Key. Det är över hundra år sedan; han skrev der Panther 1902 och åren till trots är bilden, orden som en pulsar genom köttet.

Im Jardin des Plantes, Paris

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, dass er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

Nur manchmal schiebt der Vorhang der Pupille
sich lautlos auf – dann geht ein Bild hinein,
geht durch der Glieder angespannte Stille –
und hört im Herzen auf zu sein.

Jag önskar jag kunde, men det går inte här, får skapa annat utrymme för eko.

//Åsa Smedberg Östling