en tid de få kallar vår

//Åsa Smedberg Östling

Knappa resurser. Rättvisa. Vi lever på en och samma jord som tidigare och det kan inte bara vara jag som tagit del i olika spel om ”Fattiga och rika”, ”Syd och Nord”; som lärt mig samverkan och konkurrens, om begrepp som tärande och närande sektorer och hur våra gemensamma investeringar som genom ett trollslag blev till utgifter för statskassan. Det gemensammas underhåll tolkades bort och förvandlades till underhållning, gärna i kombination med anvisningar om konkurrensutsatta medel. Hur samverkan plötsligt blir till den konkurrensstarkes fördel, utan att egentligen någon höjer på ögonbrynen. Och så detta överflöd, detta enorma överflöd som samlas i valven och på hemliga ställen så ingen ska få veta. Mitt! Mitt! skallar ropen bakom stinna penningpungen.

Är det inte en märklig tid ändå?

//Åsa Smedberg Östling

[Mittens väg, reviderat idéprogram]

This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill – the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill – you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes. (ur Matrix)

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling

//Åsa Smedberg Östling

Jag följer debatterna på skolområdet med stort intresse och kompletterar resonemangen med frågeställningen: hur ska vi kunna förena en likvärdig grundskoleutbildning med utvecklingen av slagkraftiga regioner?

Sverige genomgår en organisatorisk förändring där indelningen i län, kommuner och landsting alltmer förlorar mark och istället träder konturerna av storregioner fram. Sedan slutet av 90-talet, dvs. efter medlemskapet i Europeiska Unionen, har vi haft försöks- eller pilotregioner i form av Region Skåne och Västra Götaland vilka bägge permanentats. Landstingen förväntas bilda större regioner och få ett utökat ansvar för den regionala utvecklingen; länsstyrelsernas roll och uppdrag ses nu över och omvärderas. Statens ansvar minskar i samma takt som det överstatliga EU vinner terräng och kommunerna går mot större självstyre.

Regionaliseringen av Sverige drivs på av åtskilliga intressenter, bland annat arbetsgivarföreningen och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Regionfrågan, menar man, är ett led i att stärka landets konkurrenskraft där ”fler växande företag och ökad sysselsättning inom näringslivet är det överordnade målet för tillväxtpolitiken.” SKL menar att en regionreform i Sverige i första hand syftar till att stärka tillväxtpolitiken och att bidra till fler jobb och växande företag. Man menar att regionerna också ska bedriva ett aktivt arbete ”med syfte att få bättre matchning mellan näringslivets behov och utbudet av utbildningar i regionen.” (Sverige behöver fler starka tillväxtregioner. Argument och resultat. SKL 2011)

SKL verkar för att ”slagkraftiga regioner med ett vidgat utvecklingsuppdrag bildas efter 2014 års val samt att indelning och beslutsnivåer inom berörda statliga myndigheter underlättar ett fungerande samspel”. (En fråga om demokrati. Inriktningsmål för kongressperioden 2012-2016, SKL).

Under drygt 20 års tid har skolan varit i kommunal regi. Ylva Johansson (s) säger att det fanns en ”förhoppning om att kommunaliseringen skulle leda till att man utifrån lokala förutsättningar skulle utforma en skolpolitik för att gynna just de egna eleverna utifrån sina förutsättningar” (Kommunaliseringen av skolan – vem vann egentligen, 2011).

I en studie om rektorers arbete visar det sig att närmare 70 procent av rektorerna är positiva till de organisatoriska förändringar som skett under senare år och som kan sorteras in under begreppet New Public Management (NPM), en slags företagisering av offentlig sektor. Rektors roll har mer kommit att likna en vd:s. Några av de uttryck för NPM som mättes i studien var ”konkurrensutsättning, elevpeng, resultatuppföljning, kvalitetsmätningar och individuell lönesättning.” (Rektorers arbete i ljuset av New Public Management, IPF 2011)

Utbildningsväsendet reformerades under 90-talet mot ett marknadsideal (eller öppnade åtminstone upp för sådana krafter) och det vi ser idag är konsekvenser av kommunalisering, valfrihetsreform, skolpengssystem och läroplansreform. Läroplansreformen innebar att staten tog ”ett steg tillbaka vad gäller undervisningen och lät lärare och rektorer i högre grad bestämma undervisningens innehåll och form.” (Likvärdig utbildning i svensk grundskola. Skolverket 2012) Men Skollagen ger åtminstone direktiv om utformningen av utbildningen:

5§ Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.

De sedan en tid pågående diskussionerna om bristande likvärdighet i utbildning och ”krisen i skolan” får utbildningsministern att peka ut just kommunaliseringen som den främsta orsaken till bristande likvärdighet (debatt om skolans likvärdighet i Skolfront den 4 oktober 2011). Och tankar om att förstatliga skolan förs fram.

Jag har några funderingar som inte vill lämna tankesystemet så jag präntar ned dem här:

• går det att utveckla starka profilerade regioner i konkurrens på en global marknad och fortfarande behålla en nationell och likvärdig (grund)skola som vilar sig mot paragraf 5 i Skollagen?

• kan kommunaliseringen av (grund)skolan ses som en förutsättning för samhällets genomgående differentiering och ansvarsfördelning?

• är kommunernas/regionernas ökade självstyre en framtida grund för ”självständiga stater”? Hur ser förhållandet för skolan ut i om det sker en sådan förvandling?

• har (grund)skolan från att ha varit en statlig nationell angelägenhet blivit en del av regionalpolitisk marknadsanpassning?

• kan det vara som så att det obligatoriska skolväsendet – i ivern av att diskutera de regionala högskolorna och finansiering av högre utbildning – helt enkelt glömts bort i regionsatsningarna?

• är det önskvärt eller ens möjligt att förstatliga skolan igen?

//Åsa Smedberg Östling

Disparata tankar blandar sig med regn och blåst och ljudet av cykelkärrans tomma skramlande bakifrån. Någon del av tankeverksamheten uppehåller sig vid klimatet och 4-gradersrapporten; det borde vara kallare här nu och fyra graders sänkning på momangen skulle förvandla vattendropparna till snöflingor, visserligen en direkt och egoistisk tolkning av rapportens titel Turn Down the heat. Why a 4 degree centrigrade warmer world must be avoided. Nu är jag av den tron att de flesta idag handlar och tänker utifrån mer eller mindre egoistiska syften – och inte altruistiska dito – så även rubriksättare, tidningsredaktörer och allehanda koncernägare. Och kanske behövs det en lite mer närsynt läsning av 4-gradersrapportens, dvs. Världsbankens credo:

Our work on inclusive green growth has shown that—through more efficiency and smarter use of energy and natural resources—many opportunities exist to drastically reduce the climate impact of development, without slowing down poverty alleviation and economic growth.

Men det kanske är en alltför problematisk omställning av bankverksamheten att i hållbarhetens tecken ge avkall på sitt mantra om ekonomisk tillväxt.

Ur led är klimatet, ur led är tiden. Och istället för att sätta oss ner och diskutera framtidsmöjligheterna – ja det tar sin tid och det kräver personliga insatser men vi kan göra något tillsammans och på riktigt – så satsar vi hellre på snabba kortsiktiga lösningar av problemen. Sådant som kan hindra det snabba kortsiktiga och i bästa fall vinstmaximerade perspektivet mörkas eller målas i dystra svarta färger. Eller förbjuds. Och kan det inte förbjudas kan det stängas in eller medicineras.

Mina tankar har kretsat kring detta tidigare. Medicinering av allt det som kan uppfattas som avvikande i dagens samhälle. Vi har gjort det förr. De avvikande människorna, de avvikande beteendena kontra mainstream, men vad är personliga uttryck i allt detta och hur förhåller de sig till det politiska?

Jag cyklar vidare i det gråa, blöta och tänker färgämnen. Hur många småbarnsögon som lockas av färgglada godisformer i affären och lördagsgodiset, vardagsmatens alla hopkok av aptitstimulerande tillsatser och på mänskliga kroppars reaktioner på gifter och tillsatser under alla dessa år av försäljningsvänlig statistikproduktion och tillväxtpolitik: produktion, konsumtion, produktion. Äta, ätas, äta, ätas. Välfärd och mätta magar. Och så all denna rastlöshet på köpet.

Jag tänker på Ellen Key, August Strindberg, Karin Boye. Alla dessa och alla andra som diagnostiserats med än det ena, än det andra. Och alla som inte fått en diagnos därför att det inte efterfrågats eller helt enkelt inte betraktats som avvikande. Än. Hur vi har en hel kanon av konstnärer, författare, kulturpersonligheter och andra mer eller mindre framstående med utåtagerande, introverta, maniska, depressiva perioder och sinnessjuka, galna, blygsamma symtom. Tänk om alla vi andra också har just detta, oändliga kombinationer av former av uttryck och liv.

Jag ger dig något av det vackraste som kan avlyssnas en dag som denna: Frödings Titania och Gråbergssång i Mando Diaos skepnad. Fröding, vad vore hans minne, konst idag med dagens tillrättaläggade ”läkekraft”?

//Åsa Smedberg Östling

Det satsas miljarder hit och miljarder dit. Kan verkligen alla problem definieras utifrån kronor och ören och lösas med samma mynt? För egen del tror jag det behövs mer än linjära direktiv för att fånga in komplexa sammanhang. I den för somliga fullkomliga världen, när allt är matematik och ljuv musik, är det linjära självklart: en ändring i den ena variabeln leder alltid till en proportionell ändring i den andra variabeln. Allt går att räkna ut. Hej Matematik!

I det utredningsuppdrag, som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet fått, understryker regeringen behovet av en förstärkning av studiet av samtidskulturen, såväl nationellt som internationellt. Tonvikten bör därvid läggas på humanistisk forskning. Denna betoning kan uppfattas så, att man i högre grad än hittills varit fallet är beredd att se humaniora som en medskapande kraft i samhällsutvecklingen. En sådan roll måste rimligen ha en djupare syftning än att bidra med kulturkunskaper som är nyttiga för utrikeshandeln, eller med kvalificerad underhållning. En i längden mer givande tolkning är att man vill söka vidga kunskapshorisonten till gagn för en allmän förmåga att upprätthålla och utveckla känslan för mänskliga värden och kulturella kvaliteter i en värld, som väntas stå inför ovanligt snabba och genomgripande förändringar.

(Torsten Hägerstrand, Synpunkter på studiet av samtidskulturen, bilaga till HSFRs rapport ”Kulturvetenskaperna i framtiden”, 1986)

Tiderna och lagarna förändras och vi med dem. Jag önskar bara vi kunde handskas lite varsammare med våra värden. Att våga satsa på fler möjligheter än de, som nu samsas på börsen.

//Åsa Smedberg Östling

Ibland känner jag mig som en produktionsenhet, där meningen med arbetet gått förlorad. Som en ständigt tjänande människa kämpar jag på i Sisyfos backe medan arbetets frukter faller förbi. Göra rätt, göra gott och så ständigt denna uppförsbacke, stenkoloss. Men så en dag (plötsligt händer det!) blir strävandena betydelsefulla, uppförsbacken blir till krön, världen breder ut sig framför fötterna mina och allt strävande förvandlas till en festlig fruktsallad.

Personligen får jag min belöning i form av en känsla, i glädjen över att sakernas tillstånd inte för alltid är förlorade. Det här med belöningar i form av pengar och världslig lyx (fnys) verkar ju höra andra mer belevade människor till. Avslöjandena som radar upp sig i dagens nyheter är välkomna, men det skulle aldrig behövt gå till förfall och oegentligheter i verksamheten. Stanna till, se sig om.

Att utvärdera kontinuerligt är bra för att klargöra att vi är på väg åt rätt håll. Min egen riktning blir allt mer mot det kulturella hållet, mot snirkliga stigars uppförsbackar. Söka finansiering för kulturarvsprojekt och konkurrera med en mängd andra för en promilles bråkdel av vad de stora stiftelserna fördelar. Allt eller intet. Men som någon nyss uttryckte det: Att det som smakar kostar är en sak. Men allt som kostar smakar inte.

Jag tror inte det finns ”någon däruppe” i hierarkin eller ovan molnen som bara sisådär rättar till saker och ting. Det behövs någonting mer. Kanske finns det idag ett uppdämt behov – samhälleligt och personligt – av att stanna till och se sig omkring, en vilja och längtan efter att sköta om sitt hus.

Den fråga som kommer upp gång på gång och som jag fortfarande inte har något svar på (och jag känner faktiskt inte till några andra som har det heller) är: ”Situationen är hemsk, fruktansvärd, och det blir bara värre. Vad ska vi göra? Tala om det för oss.” Problemet är att det aldrig någonsin i historien har funnits något annat svar på den frågan än: Sätt igång och gör något åt det.

Noam Chomsky i ”Makt, lögner och motstånd”

Så: Stanna till, se dig omkring, så du inte hamnat mitt på autobahn, den enda vägen, som någon sa (och pekade med hela handen).

//Åsa Smedberg Östling

Så enkelt tillvaron kan konstrueras: vi ser till att det mesta är utbytbart och ser till att det mesta verkligen blir utbytt. Det blir viktigt med uppdateringar för att följa med, inte minst i teknikens värld; det blir viktigt att hålla sig med den senaste modellen. Frågan är bara hur pass hållbara produkter och tjänster som framställs i detta de utbytbara tingens samhälle. För visst råder det en motsättning mellan å ena sidan utbytbar (nästan kopia) och å andra sidan hållbar (mot original).

I de utbytbara tingens samhälle spelar snart ingenting någon roll längre, eftersom allt stundande ändå är relativt ett annat, kommande. Det handlar inte om tillgång och efterfrågan, den modellen är utrangerad. Det handlar inte om valfrihet. Det handlar om om och om igen och är rätt så meningslöst vid själva genomskådandet, fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Ett samhälle som bygger på utbytbarhet är rätt så rackligt från grunden och uppåt. Om det nu finns någon grund, bas för byggnaden det vill säga – i själva verket borde inget väga mer eller mindre då detta skulle kunna hämma idén om utbytbarhet. Det är inte så att det måste vara något särskilt med funktionerna, att någon skulle behöva gå så långt som till missnöjsamhet eller nöjdhet, nej så långt hinner vi aldrig i de utbytbara tingens samhälle. Allt byts ut för att det ska bytas ut, det bara är så. Ingenting är mer värt än något annat.

Du ska inte tro du är någon: du är utbytbar.

Du ska inte tro du kan något: det är utbytbart.

Du har blivit en valuta, en transaktion, och spelar med livet som insats. Tid är liv, liv är tid. Minuter, dagar, år. Jobbskatteavdrag, bonusar, karriärkliv. Utlasning, utfasning, utschasning. Inget är heligt och allt är utbytbart och det som är rätt idag är fel imorgon. Det som var synd igår är dygd idag.

ödmjukhet, högmod

generositet, girighet

kyskhet, vällust

medmänsklighet, avund

avhållsamhet, frosseri

tålamod, vrede

flit, lättja

Så enkelt tillvaron kan konstrueras. Du kan börja här och nu. Jag kan börja här och nu. Tillsammans kan vi börja bygga en tillvaro, en samvaro utanför det utbytbaras tempel. Åtminstone är det värt att försöka, om inte annat för vår egen skull. Och barnens. Ska vi ta i hand – ett hållbart leverne för hållbart liv?

//Åsa Smedberg Östling