Med tanke på rätt dystopiska rapporter om tillståndet i diverse väsentliga delar av det svenska samhället, såsom skola, vård, omsorg, blir jag än mer oroad över hur problem bemöts, bedöms, behandlas. Jo tack doktorn, jag vet att läkemedelsindustrin är en vital del av övrig näring, men att ordinera medicin till barn för att det ska ”klara av sin vardag och skolgång” kanske inte i alla fall beror på något sjukt hos barnet. Om det nu stämmer, att rekordmånga barn medicineras för ADHD och att ”knappt 1,4 procent av alla barn tar någon ADHD-medicin varje dag” och att det skett en kraftig ökning av både diagnos och medicinering de senaste åren – om det nu stämmer, hur många är det som kommer att medicineras imorgon, om ett år, om tio år? Kommer det att finnas kvar några friskskrivna barn alls eller får alla medicinering för att ”klara av sin vardag och skolgång”? Och om jag inte missminner mig, rapporterades det för en tid sedan om alarmerande (borde så vara!) statistik över utskrivningar av sömnmedel till just barn. Också där med kraftig ökning de senaste åren.

Så snälla doktorn, ställ en diagnos på samhällskroppen nu så vi kan ordinera medicin och annan kanske alternativ behandling för att skapa en sund miljö för levande varelser – såsom människor och andra kreatur – och inte så att säga medicinera i fel ände. Låt oss minnas människan och inte enbart medicinen. Soma, doktorn, nog minns även du?

 ”Don’t you wish you were free, Lenina?”

”I don’t know what you mean. I am free. Free to have the most wonderful time. Everybody’s happy nowadays.”

He laughed, ”Yes, ’Everybody’s happy nowadays.’ We begin giving the children that at five. But wouldn’t you like to be free to be happy in some other way, Lenina? In your own way, for example; not in everybody else’s way.”

—–

”I don’t understand anything,” she said with decision, determined to preserve her incomprehension intact. ”Nothing. Least of all,” she continued in another tone ”why you don’t take soma when you have these dreadful ideas of yours. You’d forget all about them. And instead of feeling miserable, you’d be jolly. So jolly,” she repeated and smiled…”

ur Aldous Huxleys ”Brave New World”

//Åsa Smedberg Östling

Det finns många bra ord att minnas på b: bibliotek, bok, berättelser, barn, bildning för att nämna några; ord som ännu finns kvar i vår vokabulär men som antagligen precis som många andra ord blir föråldrade och utdöda. Om vi vägrar vårda dem, orden och sörja för deras fortsatta levnadsbana, innehållen. Det går att fördjupa sig i ord och betydelser på SAOB och ta del av vårt gemensamma minne språkets alla nyanser och skiftningar.

Jag hyser starkt positiva känslor till mycket på internet – tillgängligheten, utrymmena, samlingarna – och jag hyser också starkt positiva känslor till biblioteket. Bibliotek – till bredden fyllda av mänskliga erfarenheter och kunskap samlad i det smarta fodral som boken utgör. Så många människor och berättelser att lyssna till, levande människors röster och döda människors röster. Och alla dessa minnen, röster, böcker – vad vore de utan språkrör, läsare, tolkare? Vad vore livet utan framtid, utan barnen, människor med fantastiska förmågor att ta till vara på mänskligt minne. Barnen som del av historier och historia, som lånar ”allt mellan himmel och jord” på skolbibliotek, den självklara bildningsplatsen. Stadsbibliotek, folkbibliotek, skolbibliotek. Röster, sånger, hymner från förgångna tiders folk finns nedtecknade, avskrivna, upptryckta, utgivna och samlade på dessa fantastiska ställen som biblioteken utgör.

Men något håller på att ske. Biblioteken verkar inte längre ha den självklara plats jag tillmäter dem i vårt samhälle. Kalla det besparingskrav eller vinstbegär eller utslag av besöksstatistik eller vad du vill men konsekvensen blir ändå att såväl folkbibliotek som skolbibliotek försvinner från det allmännas utbud:

”Utan bibliotek i dagens skola lär det inte bli mycket bevänt med vare sig forskning eller läsning i morgondagens högre skola” som någon uttrycker det.

Människa och minne hänger intimt samman. Demokrati, folkbildning och bibliotek likaså. Våra handlingar idag gör utslag på morgondagen och morgondagen blir även den en förfluten tid. Vår tids rädsla för allvar, minns ni den? Jag tycker det är dags att ta ansvar för framtiden nu. Våga vara allvarlig och säga ifrån. Ta inte minnena ifrån oss!

Överallt ligger böcker staplade på varandra, rekvisita utspridd på bord och stolar, kavajer och byxor hänger på galgar i bokhyllan. Hans största oro idag är självupptagenheten i kulturen och ytligheten i medierna. Han avskyr förnedringsteve och säger att vi står inför en moralisk kollaps. Det är godtycket som breder ut sig, säger han med hänvisning till Martin Buber. Godtyckets människor finns idag i politiken, medierna och företagen. De har inget genomtänkt värdesystem men handlar ändå med en känsla av suveränitet. Det är det som är så ödesdigert.

– Nu sker en utrensning av allvar, eftertanke, fördjupning, smärtsamma historiska erfarenheter, konsekvens och tålamod i vår kultur. Det är en fara för samhället.

– Godtyckets människor räknar publiksiffror, upplagor och pengar. De förstår inte betydelsen av offer, möte och närvaro.

(Om Roy Andersson, Med tro på människan)

//Åsa Smedberg Östling

Litteraturutredningen ”Läsarens marknad, marknadens läsare” har ett par avsnitt som specifikt behandlar barns läsvanor, läsförståelse och läslust. Svenska elevers läsning har försämrats under 2000-talet, läsförståelsen sjunker drastiskt bland barn och unga. Det finns inga entydiga svar på varför detta sker men man slår fast att läslust, läsvanor och läsförmåga hänger samman. Ju mindre tid som läggs på läsning desto sämre läsprovsresultat. Dessutom konstateras att ett ökat datoranvändande hemmavid inte alls behöver leda till ökad läsförståelse.

Ytterligare en utvecklingslinje som är värd att notera är den försämrade likvärdigheten i den svenska skolan som PISA-undersökningarna visar. Skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever har ökat mellan 2000 och 2009. Samtidigt har också skillnaderna mellan skolor ökat och den socioekonomiska bakgrunden har fått större betydelse för att förklara skillnader mellan elever.

(SOU 2012:10 s. 108)

Att kunna läsa och förstå vad som står (hänsyn tagen till alla läs- och skrivsvårigheter), att kunna lyssna och höra vad som sägs, att ta till sig röster och språk och bilda sig en egen mening – är inte det själva grundvalarna för att kunna förstå sig själv och sin granne och arbeta för en gemensam tillvaro i den bästa av världar, dvs vårt demokratiska samhälle?

Kanske är det inte väsentligt med mening längre.

Kanske är det nog med allt som redan finns som vi kan kopiera och uppdatera, sända iväg och återanvända. Kanske är tekniken för kommunikation så mycket väsentligare än innehållet, meningen, budskapet, det som kommuniceras. En intressant fortsättning på McLuhans devis ”Mediet är budskapet” är ”Mediet är budskapet – är nyheten”, en krönika av Söderbergh Widding.

Vad är det för samhälle som väntar om hörnet när kunskapstörst, bildningsbegär och läslust enbart verkar vara illusioner, desillusioner? Det är synd om människorna, som Strindberg sa, eller guden Indras dotter, hon som klev ner till oss människor för att lära om våra livsvillkor. Du har gått vilse, barn, giv akt, du sjunker…

Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.

(SvD Brännpunkt 2012-04-01)

//Åsa Smedberg Östling

En gång i tiden läste jag litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Jag älskade att läsa och ville läsa vidare, djupare, mera. På sikt hade jag planer på att få andra intresserade eller om möjligt lika tagna som jag av litteraturen, rösterna som skapade livet från insidan, i huvudet/kroppen. Det var därför jag läste vid universitetet och njöt av att dissekera och bearbeta texter, betydelser och begrunda tolkningsmöjligheter, nyanser. Det var mycket att läsa och min lust och njutning i själva läsandet försvann i takt med tentorna, vilka avhandlade allt från versmått, knittel till genomgående analys av Strindbergs Ett drömspel – utan själva dramatexten eftersom den skulle finnas kvar i studentens, dvs mitt goda minne.

Jag minns inte så mycket av allt jag lärde mig. De gånger jag hamnat med näsan i pärmarna Litt.vet 88/89 har jag imponerats av hur många detaljer och stora drag jag faktiskt kunde då. Men enstaka meningar som Det är synd om människorna och Jag klistrar, jag klistrar uppenbarar sig fortfarande och rätt ofta i mitt huvud. Minnet har skrivit sig en plats för personligheter och karaktärer som Indras dotter och Kristin.

Harriet Bosse (1878-1961) som Indras dotter i Ett drömspel, gift med August Strindberg 1901-04.

Strindberg geniet, berättarsnillet, poeten, konstnären, fotografen, vetenskapsmannen, alkemisten – för att nämna några sidor av en och samma person. I år är det 100 år sedan han dog och det firar nationen med Strindbergsåret, dvs ett helt års jubileum inför minnet av hans död 14 maj 1912. För några år sedan firades hans 150-årsdag med jubel och klang. Det finns mycket att fira kring en och samma person. Och sidor av honom som är rätt tokiga, exempelvis alkemistens August, vetenskapsman med egna mått mätt och med övertygelsen/tron att ämnen och tillstånd kunde gå över i varandra. Han som trodde sig kunna framställa guld (August består ju delvis av guld, Au) och skrev ett flertal böcker i ämnet. Jag föreställer mig scenen, den vilda blicken hos Strindberg när han experimenterade på hotellrummet i Paris, bland burkar och kemi:

Det finns mycket spännande att läsa av Strindberg på ”Projekt Runeberg”. En komplex människa var han, August och det kan väl ingen ta ifrån honom. Strindberg föddes år 1849, samma år som Ellen Key, också hon en betydelsefull person/personlighet och bland annat författare, folkbildare, samhällsdebattör, pedagog. Hon var en kvinnlig rösträttskämpe och stred för bättre villkor för både arbetare och barn. Hon var en kärlekens förespråkare framför äktenskapets rätt och hävdade att äktenskap som vilade på ekonomisk grund var att likställa med prostitution. Hennes inflytande på vår pedagogiska, demokratiska utveckling i Sverige är stor och inte helt kartlagd. I Tyskland blev hennes Barnets Århundrade en bestseller. Ellen ägnade sig inte åt guldmakeri men åt andra för dåtiden vedertagna vetenskapliga sanningar: eugenik, rashygien. Nationen skulle omdanas med framtidens rätt i sikte:

Ellen Keys 150-årsdag firades i skymundan av Strindbergs och det lär dröja fram till år 2026 innan något dödsjubileum infinner sig, om så ens blir fallet. August och Ellen hade inte bara födelseår gemensamt utan var vänner och umgicks i samma kretsar. Bägge såg upp till genier och stora personligheter; Nietzsche med sitt övermänniskoideal beundrades av bägge och att han i sina slutdagar ansågs vara sinnessjuk bekymrade tydligen inte Ellens vurm för geniet:

Vänskapen mellan Ellen och August förbyttes med tiden till oförsonligt hat (från Strindbergs sida) och om detta nu berodde på galenskap eller kvinnohat eller misstro eller avund eller vad, ja om detta tvista de lärde. Kanske var Nietzsches lagerkrans skäl nog för en tvist.

I alla fall, litteraturvetenskapen på 80-talet blev en naturlig fördjupning i Strindberg och hans verk, givetvis en bråkdel med tanke på hans enorma produktion. Men Ellen Key fick jag leta upp själv i slutet av 90-talet för varken Ellen eller hennes gedigna (kvantitativt och kvalitativt sett) författarskap tillhörde ju kanon. För egen del har jag tillfört historieskrivningen en uppsats om Ellen Key, visserligen inte i litteratur men i etik, Lycksalighetens rike.

Vetenskap och tro, lagar och moral, genier och galenpannor, August och Ellen. Inte det ena eller det andra utan både och, för att göra dikten rätt och verkligheten större. Och har du vägarna förbi Alvastra klosterruin så sväng ner mot Vättern och kliv ur och besök Ellen Keys älskade Strand, gå vidare in i bokskogen och leta efter ristningar i trädens stammar. Kanske hittar du där ett hjärta av guld.

//Åsa Smedberg Östling

Det finns en annan tid här i Luleå, en långsammare tid och en eftertänksamhetens rörelse. En pendel. Fram och tillbaka, precis som vanligt men ändå helt annorlunda: Pendulum

Jag är för innovationer, särskilt sådana som gör tiden tänjbar och dygnets timmar längre. Jag önskar att det fanns mer tid för eftertanke och mer lust för vetskap, bildning, sökande efter mening i allt och detta nu. Men idag verkar det som om allt ska gå så fort som möjligt och kommuniceras innan någon egentlig mening blivit fullständig (eller ju kortare desto bättre). Det ska kvittras i tid. Bildning – tänk när det ordet ännu var modernt, aktuellt och inte kändes som fossil mot tungan. Bildning. Glädjande nog finner jag att ordet fortfarande existerar, om än det inte används så ofta så görs det åtminstone här med tyngd:

Bildning kan förstås som kritiskt tänkande, etik, kommunikation och förmåga att söka kunskap, men även värderingsförmåga och förhållningssätt. Det handlar om förmåga att tänka självständigt och kritiskt. Utbildning har ett avgränsat syfte och en början och ett slut. Bildning däremot är livslångt och livsvitt.

(Högskoleverket)

Högskoleverket har publicerat ett flertal rapporter om bildning: Bildningsrapporter

För visst är bildning något vi borde arbeta för och visst torde tiden räcka till för planer och planeringar om en framtid? Visserligen står inte allt i motsats till varandra och bildningsbegreppet i ett hörn för sig, men jag anser att det borde vara mer fokus på långsiktighet i vårt tänkande och handlande. Det hållbara samhället rymmer en mängd frågor, ställningstaganden, utredningar, konsekvensberäkningar etcetera etcetera men med det gemensamma att det tillhör framtiden, våra barn. Bildning och ett hållbart samhälle. Visioner!

Vi har ett ansvar (en enkel och sann mening). Vårt tidigare så kallade kunskapssamhälle borde idag ta mer fasta på ansvar, bildning och visioner och lämna något av den uppmärksamhet som ligger på produktion, kommunikation och konsumtion. Men som sagt, allt står inte i motsats till varandra och bildningsbegreppet i ett hörn för sig. Mer forskning och utbildning för att nå det bildade samhället, säger jag. Men kanske inte ”more of the same” som idag utan en övertänkt struktur och styrning av högskola/universitet för att skapa förutsättningar för ett hållbart, bildat samhälle. Riksrevisionen lämnar sin bild: Att styra självständiga lärosäten

Och jag min. Bildning. Ett av de vackraste ord jag känner till.

//Åsa Smedberg Östling

granskare.se har existerat under ett par års tid och har först nu – äntligen – en föränderlig hemsida. Välkommen! Jag som driver sidan och företaget heter Åsa Smedberg Östling. Info finns under både Kontakt och CV ovan.

Under de år jag haft eget företag har jag mestadels sysslat med forskningspolitiska spörsmål, även om det parallellt stökat runt poesi och litterära ambitioner. Det finns en vilja att förena mina till synes disparata tankebanor, de vetenskapliga och de poetiska. För egen del anser jag att en trög, tråkig vetenskaplig text inte väger tyngre än en lättfattlig, roande vetenskaplig text. Om så bara det väsentliga kommer till tals, vilket för min del är den springande punkten i kommunikation.

Mina tankar kring företagandet är projekt som binder samman det vetenskapliga och poetiska. Tankar som ger granskare.se en vidare betydelse: inte bara det vedertagna, dvs forskaren, personen som granskar något för att ”tillse att allt är som sig bör”, utan också i en associativ bemärkelse där gran och skare möts.

Där nya bilder alstras / alster bildas.

Så, åter igen – välkommen till granskare.se, företagets hemsida mellan vetenskap och poesi.

//Åsa Smedberg Östling