Det är mycket i görningen och allt vill hinnas med. Det bästa sättet att få flödet att fungera, för min del och idag, är att återvinna resonemangen från förr, nyttja gamla tankar i nya inlägg. Där jag tidigare tänkte kring skolbarn och bildningssituation [hur ett expanderande till synes strax över allt skuggande bas-behovsförakt sätter agendan för och begränsar, avgränsar våra barns kunskapskapacitet och framtida möjligheter, gemensamhetsskapande verksamheter] tänker jag idag på att stora grupper av alla våra barn [framtiden, hoppen] som alltmer lever på marginalen, är satta under en girighetspress som inte bara placerar in dem i fyrkantiga [gärna börsnoterade] förtjänstlådor utan som också sätter dem på svältkur – kunskapsmässigt sett men även när det gäller den livsnödvändiga födan, maten. I dagarna påminns vi igen om hur många kronor [på marginalen] som kan sparas på varje måltid, varje växande människobarn. I andra änden av behovspyramiden trängs allehanda kostråd för kroppar av överflöd, svältdieter som säljande koncept. Det går tamejtusan att hitta möjligheter att tjäna pengar på allt existerande och allt ännu inte existerande nu för tiden. Tjäna pengar, i dubbel bemärkelse. Entreprenörer gör sig inte omak att se skogen för alla träd eller hur det nu var. Nåväl; nu var det återvinning jag hade i åtanke och på hjärtat:

[Oktober 2013]
Som vanligt känner jag mig alltmer frustrerad över sakernas tillstånd. Det som räknas är det som ska räknas dvs. det som får räknas efter instruktioner från lean-lista för produktmall eller liknande. För ett antal år sedan var just Lean ett måste-begrepp för verksamheter, organisationer och när forskning och evidensbaserat lärande dragit sina erfarenheter och konstaterat att; nja, det här sättet med löpande-band och bilautomation fungerar inte helt tillfredsställande på produktionsenheter baserade på mänskligt liv, typ barn, skolungdomar, levande själar i ålderdomlig förpackning och andra [icke 2.0 uppdaterade] versioner av homo sapiens… När lärdomar blivit beprövad verklighet, ja då ser vi hur marknadsanpassningen och dess lean med standardiseringar för allt och alla har drivits igenom inom alla möjliga och omöjliga verksamheter. Som om det är det enklaste i världen att producera varor och tjänster och trial and error gäller överallt men utan uppföljning och konsekvensanalys.

Det döda, det träaktiga har blivit förtjänstfullt. Den trogne arbetsslaven, den pedantiske tjänstemannen, den välmående borgaren, dessa som dödat sin fantasi, sin tanke, sin lust, framhålles ständigt som förebilder. En s.k. präktig karaktär är oftast liktydigt med en sannskyldig robot, vars mekaniska korrekthet och livlöshet betraktas som moraliska egenskaper.

 Artur Lundkvist (1935)

//Åsa Smedberg Östling