Människa och minne; erinran

Som vanligt känner jag mig alltmer frustrerad över sakernas tillstånd. Det som räknas är det som ska räknas dvs. det som får räknas efter instruktioner från lean-lista för produktmall eller liknande. För ett antal år sedan var just Lean ett måste-begrepp för verksamheter, organisationer och när forskning och evidensbaserat lärande dragit sina erfarenheter och konstaterat att; nja, det här sättet med löpande-band och bilautomation fungerar inte helt tillfredsställande på produktionsenheter baserade på mänskligt liv, typ barn, skolungdomar, levande själar i ålderdomlig förpackning och andra [icke 2.0 uppdaterade] versioner av homo sapiens… När lärdomar blivit beprövad verklighet, ja då ser vi hur marknadsanpassningen och dess lean med standardiseringar för allt och alla har drivits igenom inom alla möjliga och omöjliga verksamheter. Som om det är det enklaste i världen att producera varor och tjänster och trial and error gäller överallt men utan uppföljning och konsekvensanalys.

Det döda, det träaktiga har blivit förtjänstfullt. Den trogne arbetsslaven, den pedantiske tjänstemannen, den välmående borgaren, dessa som dödat sin fantasi, sin tanke, sin lust, framhålles ständigt som förebilder. En s.k. präktig karaktär är oftast liktydigt med en sannskyldig robot, vars mekaniska korrekthet och livlöshet betraktas som moraliska egenskaper.

Artur Lundkvist (1935)

Jag återvinner mina tidigare tankar från förra året, 13 april 2012, detta apropå dagens och gårdagens nyheter om framtid i akut fara.

Det finns många bra ord att minnas på b: bibliotek, bok, berättelser, barn, bildning för att nämna några; ord som ännu finns kvar i vår vokabulär men som antagligen precis som många andra ord blir föråldrade och utdöda. Om vi vägrar vårda dem, orden och sörja för deras fortsatta levnadsbana, innehållen. Det går att fördjupa sig i ord och betydelser på SAOB och ta del av vårt gemensamma minne språkets alla nyanser och skiftningar.

Jag hyser starkt positiva känslor till mycket på internet – tillgängligheten, utrymmena, samlingarna – och jag hyser också starkt positiva känslor till biblioteket. Bibliotek – till bredden fyllda av mänskliga erfarenheter och kunskap samlad i det smarta fodral som boken utgör. Så många människor och berättelser att lyssna till, levande människors röster och döda människors röster. Och alla dessa minnen, röster, böcker – vad vore de utan språkrör, läsare, tolkare? Vad vore livet utan framtid, utan barnen, människor med fantastiska förmågor att ta till vara på mänskligt minne. Barnen som del av historier och historia, som lånar ”allt mellan himmel och jord” på skolbibliotek, den självklara bildningsplatsen. Stadsbibliotek, folkbibliotek, skolbibliotek. Röster, sånger, hymner från förgångna tiders folk finns nedtecknade, avskrivna, upptryckta, utgivna och samlade på dessa fantastiska ställen som biblioteken utgör.

Men något håller på att ske. Biblioteken verkar inte längre ha den självklara plats jag tillmäter dem i vårt samhälle. Kalla det besparingskrav eller vinstbegär eller utslag av besöksstatistik eller vad du vill men konsekvensen blir ändå att såväl folkbibliotek som skolbibliotek försvinner från det allmännas utbud:

”Utan bibliotek i dagens skola lär det inte bli mycket bevänt med vare sig forskning eller läsning i morgondagens högre skola” som någon uttrycker det.

Människa och minne hänger intimt samman. Demokrati, folkbildning och bibliotek likaså. Våra handlingar idag gör utslag på morgondagen och morgondagen blir även den en förfluten tid. Vår tids rädsla för allvar, minns ni den? Jag tycker det är dags att ta ansvar för framtiden nu. Våga vara allvarlig och säga ifrån. Ta inte minnena ifrån oss!

Överallt ligger böcker staplade på varandra, rekvisita utspridd på bord och stolar, kavajer och byxor hänger på galgar i bokhyllan. Hans största oro idag är självupptagenheten i kulturen och ytligheten i medierna. Han avskyr förnedringsteve och säger att vi står inför en moralisk kollaps. Det är godtycket som breder ut sig, säger han med hänvisning till Martin Buber. Godtyckets människor finns idag i politiken, medierna och företagen. De har inget genomtänkt värdesystem men handlar ändå med en känsla av suveränitet. Det är det som är så ödesdigert.

– Nu sker en utrensning av allvar, eftertanke, fördjupning, smärtsamma historiska erfarenheter, konsekvens och tålamod i vår kultur. Det är en fara för samhället.

– Godtyckets människor räknar publiksiffror, upplagor och pengar. De förstår inte betydelsen av offer, möte och närvaro.

(Om Roy Andersson, Med tro på människan)

 

//Åsa Smedberg Östling