Vind ligger på och får löven att yra genom luften. Liv skiftar färg. Ännu en höst är kommen.

Det fanns en man, en långvägars släkting, som var så betagen av fjällbjörk att han själv ville ha en på sitt hemman. På sin höstvandring till fjälls grävde han helt sonika upp en liten planta och satte den i jorden på sin norrbottenstomt vid kusten. Frånvaron av hård karg fjällvind fick plantan att växa sig både rak och hög och liknande inte alls en knotig fjällbjörk.

Några mil västerut växer det en ek, en högst ovanlig syn i Norrbotten: kyla är ett dödligt hot mot små ekplantor och norr om Dalälven är det sällan frostfritt under vegetationssäsongen. Den här eken planterades för åttio år sedan och ser inte direkt ut som en så gammal ek – stammens omkrets mäter 35 cm och grenverket höjer sig blott två meter ovan jord. Eken kunde vara högre, men efter ett hargnag för många år sedan började den växa åt sidan istället för uppåt. Det kan också bero på att den hukar sig för nordanvinden och söker skydd under snön. All ek som sticker upp ovan snötäcket fryser bort.

*

Släktet ek (latin Quercus) uppträder redan under mesozoikum, för åtskilliga miljontals år sedan, på dinosauriernas tid. För vårt lands del hänger ekens utbredning samman med inlandsisens undandragande och smältning och fram till för ett par hundra år sedan fanns en mångtusenårig kontinuitet för eklevande arters miljöanpassning. På medeltiden lagstadgades om ensamrätt för Kronan (staten) att disponera landets ekar och från 1300-talet fram till mitten av 1800-talet var det alltså enligt lag inte tillåtet att hugga ner ekar utan tillstånd. Virket behövdes främst till skeppsbygge och större byggnader. Dessutom symboliserade eken makt och rikedom. När så bönderna själva fick bestämma om ekarna på sina marker avverkades stora mängder ek. Av de ekar som fanns i Sverige så sent som på 1700-talet finns troligtvis bara någon procent kvar. Våra stora ekar idag har vuxit upp i kungliga och adliga miljöer, eller i öppna och levande jordbrukslandskap. Ekarna här i Sköndal tillhör arten Quercus robur och kallas rätt och slätt för ek men kan även benämnas sommarek, stjälkek eller skogsek (den sydvästsvenska arten kallas bergek, druvek eller vinterek).

Den sägs att en ek växer i trehundra år, lever i trehundra år och dör i trehundra år men förmodligen kan den bli så gammal som tvåtusen år: det är svårt att med exakthet bestämma åldern hos mycket gamla träd, så kallade jätteekar, eftersom de ofta är ihåliga. Eken är, för att den blir så gammal, en perfekt plats för tusentals arter av insekter, mossor, lavar, svampar och för många arter är eken den enda möjliga livsmiljön. Riktigt gamla grova ekar innehåller en mångfald livsmiljöer och de döda delarna av trädet utgör grogrunden för en massa liv. Nu visar nya studier att det finns ”akuta behov av att stärka ekmiljöerna i Stockholm så att även kommande generationer får uppleva ett stadslandskap med grova ekar, med bevarad artrikedom.” (Larsboda strand programområde. Utredning av konsekvenser för Natur och Rekreation, Miljöförvaltningen 2009) Nyckeln sägs vara att bevara tillräckligt många ekbestånd i varje åldersklass, på lagom nära avstånd till varandra, med rätt skötsel och hänsyn i närmiljön.

*

Hon stod i eken som blixten slagit ned i. Farmors röst kom långt ifrån, ändå tätt intill, på andra sidan hålet. Inuti eken, ett torrt rum av träd.

Om ekar kunde tala skulle vi inte behöva några historieböcker, sade farmor och klappade ekens bark. Om ekar fick göra rösten hörd och om människan bara ville lyssna, ja då skulle världen nog se annorlunda ut.

Hur de höll varandras händer, sträckte dem så långt det gick och ändå räckte de inte till. Att famna en ek. Barkens skrovlighet, en ingång i stammen, handen sökte i hålighetens botten. Mulm heter det, sade farmor och berättade om trämjöl och fladdermöss, om ugglor och korpar, druidernas heliga ekar, åskguden Tors boning och om Herbert Tingstens vilda björndans med Ingemar Hedenius på fest i Sköndalsbro. Livets träd och kunskapens måste hållas i balans, sade farmor och berättade om syresättning, koldioxid, luftföroreningar, hot; om vidden av vårt gemensamma ansvar, vikten av träd och omsorgens skogar.

Samtidigt som ekdöden kom till Sverige gick farmor i pension, lämnade Sköndal och bosatte sig i Siljansbygden. Men hon ville inte vara utan sina ekar och ekollonen hon satte i dalajord växer nu som höga smala ekar. Vårdträd kallas de visst.

Publicerad i Sköndalsbladet 2015 nr 4

Så sitter jag här och ska formulera mig om känslan av denna tid, igen, och letar efter ett gammalt inlägg med ett slående citat av Artur Lundkvist. På min jakt efter inlägget finner jag så ett annat, än mer relevant för min formulering och väljer att kopiera mina egna tankar här:

Sidor av tidsanda [inlägg från 21 oktober förra året]

Under åren som gått har tendensen till acceleration tilltagit: och ju snabbare, desto bättre är väl också det en tendens. För egen del har jag fått anstränga mig för att inte falla in i ett mer eller mindre ohanterligt hastighetsbejakande, särskilt när det rör de kommunikativa verktygens område, i vilket jag inkluderar sociala medier.

Jag valde precis som de flesta av oss att kliva in i Facebooks förlovade land, fann alla mina vänner och hamnade strax i en slags omsorgsfull sysselsättning, vilken tog mer och mer av min utmätta tid i anspråk. Och allt mer av min utmätta tid lockades jag av att få mer av den där känslan av att vara den som styr och ställer, som kontrollerar flödet, av att kunna lägga vanmaktens boja åt sidan ett slag och känna maktens berusning. Ty de redan frälsta vet ju hur ruset stimulerar, verkar.

Och jag valde att kliva ur gemenskapen; ett steg som visserligen hade mer av lagmässigt och moraliskt ställningstagande än vänskapssvek över sig, men som jag – särskilt nu i efterhand – likställer med ett avhopp från ett samfund. Det är lätt att både känna sig och faktiskt reellt bli utanför när en lämnat själva arenan för händelsernas centrum, statusuppdateringarnas crescendo, när en valt att inte ingå i den sammanslutna fb-världen längre. Mycket av allt som sker och kommer att ske meddelas endast via Facebook och för min del var kulturinformation en väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå med, då i mars 2010:

Hej Åsa!
Inbjudan kommer snart, ska tryckas endera dagen! Du har inte facebook va? Jag har skaffat mest för att det är lätt att få reda på konst- och litteraturevenemang där. Men du ska få riktigt papperskort förstås.

En väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå ur, hösten 2011, var själva integritetsskälet och att jag värderade svensk lagstiftning högre än kommersiella företags framgångsfaktorer.

Hösten 2011 släppte Facebook en applikation som gör att vännerna (och Facebook själva) sekund för sekund exakt kan följa din datoranvändning även om du stängt av Facebook: vilken tidningsartikel du läser, vilket teveprogram du tittar på och vilken låt du lyssnar på.

(Storebror på Facebook – Integritet och risker med sociala medier)

Jag förundras över hur pass snabbt det faktiskt gått när det gäller acceptans av alla möjliga förändringar; inte minst när det handlar om teknik och kommunikation. Avslöjanden om massövervakning via Internet verkar inte spela någon större roll för surfvanor och mobilanvändning – och att såväl statliga institutioner som privata företag är självklara brukare av sociala medier som Facebook och Twitter. Som om det är den självklaraste sak i världen. Sedan en tid tillbaka arbetar dock en parlamentariskt sammansatt kommitté som utifrån ett individperspektiv ska

kartlägga och analysera sådana faktiska och potentiella risker för intrång i den personliga integriteten som kan uppkomma i samband med användning av informationsteknik i såväl privat som offentlig verksamhet

(Kommittédirektiv 2014:65 Den personliga integriteten)

Kanske kommer det så småningom också fram direktiv, restriktioner och diverse handledningsböcker i sättet att exponera oss som myndigheter och medborgare, från hela nationer till egenföretagare. För jag säger det igen: tendensen till acceleration har tilltagit och ju snabbare, desto bättre. Det gäller numera inte enbart teknik, kommunikation utan verkar även vara applicerbart på ett personligt plan.

Själv funderar jag på om vi kanske inte kommit så långt människomässigt sett och att vi i själva verket fastnat i utvecklingsoptimismens kölvatten, dansar på modernitetens limbo; vi kan helt enkelt inte konsten att anpassa oss tillräckligt snabbt efter teknikens framsteg längre. Eller så har vi aldrig egentligen gått med på det, men framställts som om vi är en naturlig del av maskinvärlden. Symbiosen mellan människa och maskin, åtminstone sedan funktionalismens genombrott tänker jag, någon gång på 30-talet, för sisådär en åttio år sedan…

Långt tillbaka i släkten ligger vandringarnas tid; jag har kommit ner i 1700-talet någonstans i grenar av anfäders, anmödrars vårdar. Ack Värmeland och Jämtland och Östergötlands slätt, spännande resor genom Sverige. Och jag hittar vykort och urklipp och kyrkboksmarkering – där flyttade en ifrån, där for någon bortom landet till Amerikat. Jag förmodar att resor och vandringar är något vanligt, mänskligt, åtminstone har jag själv dragit ”land och rike runt”, nåja nästan i alla fall. Somliga har ju hembyn eller födelseorten som världskartans nav och skulle aldrig i livet kunna tänka sig något annat. Och somliga andra som tvingas till flytt, folkvandringar, återkommande likt cykler i världshistoriens minne; krig, flykt, missväxt, misär. Någon gång, när tiden är mogen då vill jag rita in alla släktingarnas rörelser över jorden och se vad för slags mönster det blir. Någon gång, när kappsäcken är full vill jag resa över till svenskbygderna i Amerika och rekonstruera reseminnen från förr.

30 miljoner barn befinner sig nu just nu på flykt i Europa och övriga världen. Som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast. UNICEF finns på plats med katastrofinsatser både i de konfliktdrabbade länderna, i flyktinglägren och på flyktvägen. Men, behoven är fortsatt stora. Rädda barns liv, ge en gåva på unicef.se eller sms:a LIV till 72900 för att skänka 100 kronor.

oceanens sång

som ung lockades jag av mytbildningen

strålglansen i hjältens öga och glorian kring ängelns hår

fruktan och Hai ku-diktningens vedermödor kom långt senare

med tunga regnmoln och vågor från Fukushima

Tack Helge Ax:son Johnsons stiftelse för det värmande beskedet om bidrag som möjliggör studieresan på sjön Rogen i sommar! Fantastiskt  och spännande att få göra research, planera, sätta kanoten i vattnet och börja dokumentera. Kreativitetens vågor sköljer över ett regn-ruskigt Sköndal.

Trevlig midsommar, folket!

I senaste numret av Sköndalsbladet finns min artikel ”Nu behövs en långsiktig skolplanering” och här följer den lite längre texten som ligger till grund för artikeln. Dessutom finns det en del länkar som fungerar som kommentarer och källhänvisningar.
———————————————————–

Nu behövs en långsiktig skolplanering

Att cykla till skolan är ett stort äventyr för både mig och mina barn, men på olika vis. Vi passerar flera byggarbetsplatser och det är svårt att planera för en säker färd. Barnen ser det spännande på vägen; sniglar, maskar, byggavfall, stenar. Jag håller hela tiden ögonen på annalkande och oftast överraskande faror och ropar över axeln: här är det hål! sväng försiktigt! lastbil här, stanna! Där det ena morgonen är en cykelbana, kan det nästa morgon stå en skylt med Gående hänvisas till andra sidan. ”Andra sidan” innebar denna morgon sluttningen mellan Tyresövägen och Sandåkravägen. Mannen i reflexgult skriker på oss – gå vidare, det är bilväg här!

Vi valde en skola som ligger 3 km från Sköndal, där vi bor: en liten F-5 med fyrtiotalet elever och inarbetad utepedagogik. Jag tror på småskalighet och närhet till naturen. Kanske speglar valet av skola min egen tid under låg- och mellanstadiet, även om det var fler elever på skolan så var klasserna små, vi var sexton i min klass. Det var 70-tal och man skulle vara ute på rasterna. Parklekens personal lånade ut spel, styltor, hopprep och olika slags bollar. Det var fokus på rörelse och aktivitet. Skolgården var stor och inspirerande och bakom skolan fanns berg att klättra i.

Stadsplanering borde vara en angelägenhet för oss alla, särskilt där vi bor. Vi är i allra högsta grad delaktiga i och beroende av den miljö som skapats och fortfarande skapas kring oss. Nu byggs det en hel del bostäder i vår omgivning och planeras för många fler. Det är svårt att tycka annat än att byggande är bra. Bostadsbristen är påfallande och Stockholms stad har ambitionen att expandera och attrahera både företag och arbetskraft. Det sägs att vi ska bli en miljon invånare om femton år. Inte underligt att man kan få känslan av forcerad framfart och bygghets.

Något som är påfallande är den självklarhet med vilken staden förtätas. Våra tidigare stadsplaner fylls på med nya projekt, det mäts och passas in hus och parkeringar där det i ursprungsplanen inte alls var tänkt. Grönområden och parker försvinner där bostäder växer fram. Skolgårdar krymper samman när provisoriska lokaler i baracker ställs på plats. Förr låg det prestige i att bygga skola. Idag verkar det mest vara något nödvändigt ont. Det är dyrbar mark. Och det ligger ekonomiska intressen i saken.

Exempel på barack, modul eller ”skola” (från annan del av förorten)

På många platser där det byggs för bostäder har det varit annan verksamhet. Platser som tidigare fungerat som hållpunkter för referens och som varit fulla av liv och rörelse, lärande aktivitet. En sådan verksamhet var min gamla skola, men den finns inte mer: Västbodaskolan.

Beskedet om nedläggning av Västbodaskolan överrumplade de inblandade: elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal, närboende och säkert fler. Det finns en hel del dokument att ta del av för den som vill veta mera. Det finns mycket att läsa, mycket att försöka förstå. Från stadens sida handlade det om effektivisering och måluppfyllelse. Man ville få till stånd ett bättre utnyttjande av offentliga lokaler – det var för många kvadratmeter yta per person inom verksamheter och yta kostar. Nu med borgarna vid rodret hade Stadsledningskontoret beställt konsultrapporten Lokaleffektivisering av grundskolan som för Farstas del visade att det skulle bli färre elever, planerade nybyggen till trots. I Farsta stadsdelsförvaltning var kapacitetsmåttet 21,7 kvm/elev, det näst högsta i staden. För att pressa ner kostnaderna (det låg en minskad budget i botten) skulle skolor tas bort. På så sätt fick man ut fler elever per kvadratmeter, dvs. man förtätade skollokalerna.

Förslag på och beslut om nedläggning av Västbodaskolan togs i en hast under våren 2007. Stadsdelsförvaltningens utlåtande var att Västboda-alternativet var bäst. Man såg en möjlighet att omvandla skolan till bostäder. Ett annat alternativ som Lokaleffektivitetsutredningen föreslog var att flytta Kvickenstorpsskolan till Farsta gymnasium, men det ansågs omöjligt att genomföra då Utbildningsförvaltningen hade ”behov av dessa elevplatser för att täcka hela Stockholms stads gymnasieplatsbehov” (Effektivisering och avveckling av skollokaler i Farsta). Även Exploateringskontoret var nöjt med utfallet och projektet ”stämmer väl med kontorets verksamhetsplan att intensifiera arbetet med markanvisningar, samt att verka för att öka bostadsbyggandet i Stockholm” och det ”har en positiv påverkan på näringslivet i regionen, dels genom de arbetstillfällen som skapas under utbyggnadstiden, dels genom att möjliggöra ytterligare inflyttning av arbetskraft i regionen.”

Det var en fin plats att bygga på. Närhet till tunnelbana och centrum nämns som argument i dokument. Men det var många utom beslutsnivån som protesterade; föräldrar, föräldragrupper och lokala föreningar vädjade om omprövning eller att riva upp beslutet tills en konsekvensanalys var gjord och man presenterade egna förslag i saken. Man menade att den kommunala skolan skulle förlora elever till friskolorna, som exempel togs Kvickenstorpsskolan vars rykte inte var bra och det befarades att föräldrarna skulle välja annan skola (vilket också skedde). Vid den här tiden startades många friskolor, medan den kommunala skolan fick allt sämre rykte. Röster höjdes också mot Lokaleffektivitetsutredningens förväntat minskade elevunderlag till Farsta grundskolor: ”samtidigt så har 14 st. förskoleavdelningar öppnats i Farsta under 2006 för att möta kravet om ökad barnomsorg, vart skall alla dessa barn ta vägen om 2 – 3 år?”

Förutsättningarna för närdemokrati har förändrats under de senaste mandatperioderna. Ansvaret för grundskola, skolbarnomsorg, särskola och fritids flyttades i juli 2007 från respektive stadsdelsförvaltning till Utbildningsnämnden (som kunde ha så skilda ärenden som ”Förvisning av elev vid Tensta gymnasium” och ”Betygsutveckling och avbrott inom komvux”). Det skedde således en centralisering av makten och den kunde verka på betryggande avstånd från berörda.

Demokrati och medborgarinflytande kräver mått av stabilitet: vi kan inte bygga ett stabilt samhälle och samtidigt kräva flexibilitet och snabb anpassning. Vi måste börja bygga riktiga skolor igen, sådana som ger utrymme för fritt tänkande och stimulerar vidare frågeställningar. Skolor som tar plats och ger plats och inte är lokaler ”vilka som helst” som kan ändra verksamhet från år till år. Flexibilitet och snabb anpassningsförmåga kan utnyttjas av sådana som tänker kortsiktigt. Barn innebär ansvarstagande och ansvar kräver tålamod, omsorg och långa perspektiv (inte bara från föräldrar). Vi fostrar medborgare och medborgare ska ha inflytande, ta plats.

Farsta gymnasium, ”det fria skolvalets förlorare”, lades ner för ett par år sedan och nu byggs det om, anpassas för annan skolverksamhet. Förra året fanns det planer på att göra Farsta gymnasium till ett centrum för livsmedelsutbildning, som en plantskola och science park till det planerade Slakthusområdet på Larsboda. Nu ska det bli Farsta grundskola med maxkapacitet på 1400-1500 elever beroende på hur man räknar. Hästhagsskolan ska bli med, efter renovering och Kvickenstorpsskolan blir lokal för evakuering, sedan får vi se. Högstatusskolan Adolf Fredriks musikklasser skapar filial i förorten med intag till hösten. Musikklasserna får husera i provisoriska lokaler tills renoveringen på delar av Farsta gymnasium tillåter inflyttning (se t ex Genomförandeförslag och Bilaga 2 Genomförandeförslag).

Ännu är inte anbudstiden för ”Ombyggnad av ventilation och verksamhetsanpassning i hus A-C och F, etapp 1” passerad (till 2015 06 05) och Farsta gymnasium har trots nedläggning fortfarande viss aktivitet:

”Den 18 november 2014 beslutade stadsdelsnämnden att inrätta en komplementförskola med tre avdelningar för 54 barn på Farsta gymnasiums skolgård. Förskolan skulle tas i bruk under våren 2015. Nu menar SISAB, som har fått i uppdrag att bygga om Farsta gymnasium för grundskoleverksamhet, att ombyggnaden blir så störande att förskoleverksamhet inte kan bedrivas där. Förvaltningen nödgas därför föreslå därför att nämnden upphäver sitt tidigare beslut och istället inrättar en tillfällig förskola för 25 barn i gymnasiets lokaler för tiden 1 mars – 10 augusti 2015.” (läs mer här)

Eftersom SISAB dessutom planerat att placera sina byggbaracker där förskolan skulle byggas, så blev det nu en temporär lösning i gymnasiets hall. Denna är iordningställd så förvaltningen kan uppfylla förskolegarantin.

Om framtiden börjar i skolan måste det rimligtvis finnas skolor att utgå från. Vi måste tänka långsiktigt, måste börja bygga riktiga skolor igen, sådana som ger utrymme för ”fritt tänkande” och stimulerar vidare frågeställningar. Skolor som får plats och tar plats och ger plats och inte är lokaler ”vilka som helst” som kan ändra verksamhet från år till år. Barnen behöver skolor. Farsta behöver en hållbar skolplan. Ska Farsta bli en tyngdpunkt i ytterstaden krävs en gymnasieskola. Och ska Sköndal växa som planerat måste vi få ett eget högstadium.

Om framtiden börjar i skolan måste det rimligtvis finnas skolor att utgå från. Vi måste tänka långsiktigt, nu.

Om en förhistorisk målning
på en klippa i Sahara:
en simmande mörk gestalt
i en gammal flod som är ung.

Utan vapen och strategi,
varken i vila eller språng
och skild från sin egen skugga:
den glider på strömmens botten.

Han slogs för att göra sig fri
ur en slumrande grön bild,
för att äntligen nå till stranden
och bli ett med sin egen skugga.

(ur Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen, 1962)

Och så en gripande vacker minnesruna; försoningens tröst strax intill

Vi måste våga vända blickandet framåt: vilken av alla vägar vill vi vandra? Det här med snabba lösningar eller quick fixes är nog inget för samhällsbyggandet, oavsett område – det tar tid och måste få ta tid att skapa hållbara institutioner och strukturer, system. I det långa loppet och för framtidens skull tjänar vi nog på att våga vända blicken från kortsiktiga tillväxtkurvor och vinstmaximeringsbehov.

Jag tror att samverkan och samarbete är det som kan ”ta oss ur kriserna” och att medlandets konst är av största betydelse, om det så handlar om individuella samtalssessioner eller globala mötesrum. Vi kan åtminstone försöka samla oss kring en uppnåelig framtidsvision och ha det stora helas bästa för ögonen. Inte stirrar oss blinda på nyanserna i kvartalsekonomin. Vägra låta oss förledas av sägner om fri konkurrens – för det är ju inte så att konkurrensutsatt verksamhet per automatik leder till ökad kvalitet eller kvantitet; om vi inte håller oss till reducerade teorier, ekonomiska sagosystem och folkhemska önskedrömmar. Wakie, wakie!

Kanske är det så att vi sätter stor tillit till teorier som inte är praktiskt genomförbara, att vi hyser en tro på att det finns (mer eller mindre) färdiga lösningar på i princip alla problem. Att vi tolkar uppgifter som om de handlar om att foga samman redan utstansade delar. Att det finns ett modellbygge med instruktioner. Att någon annan har förberett marken till vår lilla kolonilott och nu är det upp till oss att plantera. Vad ska vi odla, hur ska vi så? Det är en svår balansakt att lära av det gångna och samtidigt försöka nå någonting nytt, helst mycket bättre. Risk för att fastna i gamla hjulspår eller uppfinna hjulet på nytt? Däremellan krävs skickliga medlare. Och ett tillskott av humanvetenskap. Jag citerar en i sammanhangen ständigt aktuell favorit, Torsten Hägerstrand:

I det utredningsuppdrag, som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet fått, understryker regeringen behovet av en förstärkning av studiet av samtidskulturen, såväl nationellt som internationellt. Tonvikten bör därvid läggas på humanistisk forskning. Denna betoning kan uppfattas så, att man i högre grad än hittills varit fallet är beredd att se humaniora som en medskapande kraft i samhällsutvecklingen. En sådan roll måste rimligen ha en djupare syftning än att bidra med kulturkunskaper som är nyttiga för utrikeshandeln, eller med kvalificerad underhållning. En i längden mer givande tolkning är att man vill söka vidga kunskapshorisonten till gagn för en allmän förmåga att upprätthålla och utveckla känslan för mänskliga värden och kulturella kvaliteter i en värld, som väntas stå inför ovanligt snabba och genomgripande förändringar.

(Torsten Hägerstrand, Synpunkter på studiet av samtidskulturen, bilaga till HSFRs rapport ”Kulturvetenskaperna i framtiden”, 1986)

För egen läslust och bildnings skull fördjupar jag mig fortfarande i Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda samtidigt som jag nu fått en annan olidligt lockande bok i min hand; Våldets mening. Makt, minne, myt

//Åsa

UNICEF/Georgina Cranston

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller ”facebooka” om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge – läs mer här!