månadsarkiv: februari 2013

Konkurrens om kompetens

Jag följer debatterna på skolområdet med stort intresse och kompletterar resonemangen med frågeställningen: hur ska vi kunna förena en likvärdig grundskoleutbildning med utvecklingen av slagkraftiga regioner?

Sverige genomgår en organisatorisk förändring där indelningen i län, kommuner och landsting alltmer förlorar mark och istället träder konturerna av storregioner fram. Sedan slutet av 90-talet, dvs. efter medlemskapet i Europeiska Unionen, har vi haft försöks- eller pilotregioner i form av Region Skåne och Västra Götaland vilka bägge permanentats. Landstingen förväntas bilda större regioner och få ett utökat ansvar för den regionala utvecklingen; länsstyrelsernas roll och uppdrag ses nu över och omvärderas. Statens ansvar minskar i samma takt som det överstatliga EU vinner terräng och kommunerna går mot större självstyre.

Regionaliseringen av Sverige drivs på av åtskilliga intressenter, bland annat arbetsgivarföreningen och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Regionfrågan, menar man, är ett led i att stärka landets konkurrenskraft där ”fler växande företag och ökad sysselsättning inom näringslivet är det överordnade målet för tillväxtpolitiken.” SKL menar att en regionreform i Sverige i första hand syftar till att stärka tillväxtpolitiken och att bidra till fler jobb och växande företag. Man menar att regionerna också ska bedriva ett aktivt arbete ”med syfte att få bättre matchning mellan näringslivets behov och utbudet av utbildningar i regionen.” (Sverige behöver fler starka tillväxtregioner. Argument och resultat. SKL 2011)

SKL verkar för att ”slagkraftiga regioner med ett vidgat utvecklingsuppdrag bildas efter 2014 års val samt att indelning och beslutsnivåer inom berörda statliga myndigheter underlättar ett fungerande samspel”. (En fråga om demokrati. Inriktningsmål för kongressperioden 2012-2016, SKL).

Under drygt 20 års tid har skolan varit i kommunal regi. Ylva Johansson (s) säger att det fanns en ”förhoppning om att kommunaliseringen skulle leda till att man utifrån lokala förutsättningar skulle utforma en skolpolitik för att gynna just de egna eleverna utifrån sina förutsättningar” (Kommunaliseringen av skolan – vem vann egentligen, 2011).

I en studie om rektorers arbete visar det sig att närmare 70 procent av rektorerna är positiva till de organisatoriska förändringar som skett under senare år och som kan sorteras in under begreppet New Public Management (NPM), en slags företagisering av offentlig sektor. Rektors roll har mer kommit att likna en vd:s. Några av de uttryck för NPM som mättes i studien var ”konkurrensutsättning, elevpeng, resultatuppföljning, kvalitetsmätningar och individuell lönesättning.” (Rektorers arbete i ljuset av New Public Management, IPF 2011)

Utbildningsväsendet reformerades under 90-talet mot ett marknadsideal (eller öppnade åtminstone upp för sådana krafter) och det vi ser idag är konsekvenser av kommunalisering, valfrihetsreform, skolpengssystem och läroplansreform. Läroplansreformen innebar att staten tog ”ett steg tillbaka vad gäller undervisningen och lät lärare och rektorer i högre grad bestämma undervisningens innehåll och form.” (Likvärdig utbildning i svensk grundskola. Skolverket 2012) Men Skollagen ger åtminstone direktiv om utformningen av utbildningen:

5§ Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.

De sedan en tid pågående diskussionerna om bristande likvärdighet i utbildning och ”krisen i skolan” får utbildningsministern att peka ut just kommunaliseringen som den främsta orsaken till bristande likvärdighet (debatt om skolans likvärdighet i Skolfront den 4 oktober 2011). Och tankar om att förstatliga skolan förs fram.

Jag har några funderingar som inte vill lämna tankesystemet så jag präntar ned dem här:

  • går det att utveckla starka profilerade regioner i konkurrens på en global marknad och fortfarande behålla en nationell och likvärdig (grund)skola som vilar sig mot paragraf 5 i Skollagen?
  • kan kommunaliseringen av (grund)skolan ses som en förutsättning för samhällets genomgående differentiering och ansvarsfördelning?
  • är kommunernas/regionernas ökade självstyre en framtida grund för ”självständiga stater”? Hur ser förhållandet för skolan ut i om det sker en sådan förvandling?
  • har (grund)skolan från att ha varit en statlig nationell angelägenhet blivit en del av regionalpolitisk marknadsanpassning?
  • kan det vara som så att det obligatoriska skolväsendet – i ivern av att diskutera de regionala högskolorna och finansiering av högre utbildning – helt enkelt glömts bort i regionsatsningarna?
  • är det önskvärt eller ens möjligt att förstatliga skolan igen?

 

//Åsa Smedberg Östling