Nu minns jag den där fantastiska springturen över fjället – det var varmt, minns du hur varmt det var i somras? Jag fick skjuts av familjen till andra sidan massivet och vinkades av; bara jag och en liten ryggsäck med vattenflaska och hemgjorda energikakor, favoritlöparskorna på, garminklockan likaså och så kepsens skydd mot en möjlig sol – iväg!

Det var först efter lunken uppför branta backen som jag insåg att jag var helt ensam. Och att det faktiskt inte var omöjligt att råka springa på en björn eller två. Men jag viftade raskt bort tanken på björnfrossa och siktade in mig på att springa fjäll; rätt så långt skulle det bli mätt efter mina tidigare löparerfarenheter. Skylten mot Skalet visade på 15,4 km – tidsmässigt hade jag ingen aning om och egentligen ingen vidare lust att beräkna utan strävade efter ett närmande till känslan av utanför tiden.

Sett till en slags historisk tid var det inte särskilt svårt – stigarna bortom relativt sett nyspångad terräng ingav just otidsenligheten, en känsla av att befinna sig var-som-helst, nästan. Som Gradins väg ovan och lyckan i att springa liksom in i en minnestavla, men for real; déjà vu? Den fantastiska och brusande känslan av liv eller; att det här är målet med livet, komma springande över fjället och beredd att möta vem som helst. Varför inte Karl XI som gjort en liten avstickare hit mot Oxsjön, på väg mellan Klövsjö och Vemdalen. En dag utan flygplansrevor över himlen, utan buller från helikoptrar och fyrhjulingar, utan alla dessa ljud som nutidsmarkörer – ja då är i princip alla möten med historisk tid möjlig.

Karl XI förresten; enligt sägnen stannade hans tid (bokstavligt talat) den 9 juni 1686 just i Vemdalen under Härjedalsresan. Kungen övernattade på en gård och gumman i gården trodde det tickande ljudet i kungens kläder (som hängde över en stol) var en mus och drämde till med ett vedträ; dödade tiden så att säga, för klockan gick sönder.

Utanför tiden, jag springer på stigar, i spår efter vandrare. Och det är varmt, trots att solen denna dag är någonstans ovan molnen får jag fylla vattenflaskan så ofta det går och klafsar över spångar med än blöta än ännu blötare skor, och avböjer tanken om att byta till torra strumpor. Jag springer nu och jag springer fjäll!

”Tiden framskrider utan min medverkan. Jag kan inte göra något med den. Men den gör något med mig. Först och främst ger den mig obehag, eftersom den lär mig att ingenting kan bevaras: all nu-tid är förgänglig. Och allt det som äger rum i nuet, allt det vars ändamål endast är den omedelbara upplevelsen – lek och njutning – är förgängligt. Det jag gör för ögonblicket, för dess egen skull, är redan till hälften förintat, genomstucket av sekunderna som tickar genom det. Att själva livskänslan kan vara ett livsinnehåll, eller om jag kan tillägna mig en känsla av tillfredsställelse genom att uppleva tillvaron i varje ögonblick – allt sådant förlorar sin mening i en linjär tid.” (Johansen Tid är makt, tid är pengar, s. 12f)

Stigarna där folk från förr trampat fram. Och djuren, klövarna. Johansen diskuterar aspekter av tid, av olika sätt att möta och anpassa förändring, betingelser för frihet och tvång. Jag tror på det här med rörelse, att röra mig i riktning för att finnas med. Att leva i föränderligheten, att acceptera förgängligheten genom att gå (eller springa) den till mötes. Den där stora känslan som fyllde mig, tröttheten till trots, och som på något lite magiskt vis blandade samman andan med anden (spirit): där kommer jag utgå ifrån så ofta som det bara är möjligt.

Det var varmt, minns du? Jag tänkte att till hösten när kylan sätter in, då kommer jag att springa så mycket lättare, längre. Vad jag då inte räknade med var höstens evinnerliga och ständigt återkommande förkylningar. Sådant som drabbar oss. Men: tiden är ingenting och tiden läker alla sår. Snart möts igen; stigen, fjället och jag. Och kanske du möter upp, halvvägs på spången?

//Åsa Smedberg Östling

Under det senaste året har jag samlat på mig en mängd böcker; oftast begagnade och inköpta via Bokbörsen och just de begagnade, redan nyttjade böckerna ser jag som särskilt värdefulla, mer oemotståndliga. En annan människa har haft boken i sin hand, läst och begrundat; någon annan har varit här före mig. De flesta böckerna jag införskaffat detta år är av Lagerkvist men även andra jag kommit i kontakt med i Lagerkvists närhet. Visserligen ligger själva arbetet, uppsatsskrivandet på is sedan en tid tillbaka, men det har mer med andra saker att göra än själva intresset, vurmen för idéerna, studierna. Så, till saken: granne med årets nykomlingar hittar jag idag en gammal bekant från förr, bortglömd men inte saknad förrän just nu: Tid är makt, tid är pengar – tidsmedvetande, livshållning och samhälleligt tvång i historiskt och komparativt perspektiv. Finns det något lämpligare, mer lägligt alternativ att ta itu med igen? Jag tror inte det. Jag vill ju få ytterligare perspektiv på saker och ting och dessutom få möjligheten att återläsa, träna mitt minne. Lagerkvist får vänta ett slag till, men i sinom tid…

”Anders Johansen beskriver och analyserar olika aspekter av det moderna tidsbegreppet: tiden som linje, en homogen varaktighet som flyter jämnt och monotont och som låter sig mätas i timmar, minuter och sekunder. Alltså den klocktid som kan ses som en av de yttersta förutsättningarna för vår civilisation: för vetenskapens experiment, för de tekniska och ekonomiska kalkylerna, för synkroniseringen av de mänskliga handlingarna i ett samhälle med långt driven arbetsdelning.
Den moderna tidsformen – tiden som linje – sätter författaren i kontrast till två andra tidsformer: tiden som cirkel och tiden som punkt. Den cykliska tiden möter vi hos högkulturernas prästerskap och filosofer, den punktformade tiden i de stats- och klasslösa, s k primitiva samhällena. Dessa renodlade tidsformer ingår i en kulturell utvecklingsbana, inte som stadier som avlöser varandra, utan som sediment, som varandra överlagrade tidsformer. Vår egen tidsmiljö kommer så att framstå som en komplex sammansättning av linjen, cirkeln och punkten, tider som kombineras och strider mot varandra i konkreta sociala situationer och i individernas liv.”

(Ur baksidestexten)

//Åsa Smedberg Östling

Rainer Maria Rilke (4 dec 1875 – 29 dec 1926) introducerades i Sverige av Ellen Key för över hundra år sedan. Rilke skrev der Panther 1902 och för egen del har jag haft dikten liksom fastetsad i minnet (men glömt vad jag läst, helt enligt Ellen Keys devis…) sedan tiden som tysk språklärling vid Umeå universitet; ja det är decennier sedan, i början av 90-talet. Dikten är mer aktuell än någonsin.

Im Jardin des Plantes, Paris

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, dass er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

Nur manchmal schiebt der Vorhang der Pupille
sich lautlos auf – dann geht ein Bild hinein,
geht durch der Glieder angespannte Stille –
und hört im Herzen auf zu sein.

Och i översättning (av Johannes Edfelt), lika talande vacker, eftertänksam:

Hans blick är trött av alla dessa stänger.
Den fångar inget mera på sin färd.
För honom finns det, så långt blicken tränger,
blott galler – och bak dessa ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är kraftens dans omkring en mitt, där fången
en halvt bedövad, väldig vilja står.

Blott sällan kan det underbara hända,
att någon bild går in i hans pupill,
går genom lemmarna, de stilla, spända
– och hör i hjärtat upp att vara till.

//Åsa Smedberg Östling