månadsarkiv: augusti 2012

Stanna till, se sig om

Ibland känner jag mig som en produktionsenhet, där meningen med arbetet gått förlorad. Som en ständigt tjänande människa kämpar jag på i Sisyfos backe medan arbetets frukter faller förbi. Göra rätt, göra gott och så ständigt denna uppförsbacke, stenkoloss. Men så en dag (plötsligt händer det!) blir strävandena betydelsefulla, uppförsbacken blir till krön, världen breder ut sig framför fötterna mina och allt strävande förvandlas till en festlig fruktsallad.

Personligen får jag min belöning i form av en känsla, i glädjen över att sakernas tillstånd inte för alltid är förlorade. Det här med belöningar i form av pengar och världslig lyx (fnys) verkar ju höra andra mer belevade människor till. Avslöjandena som radar upp sig i dagens nyheter är välkomna, men det skulle aldrig behövt gå till förfall och oegentligheter i verksamheten. Stanna till, se sig om.

Att utvärdera kontinuerligt är bra för att klargöra att vi är på väg åt rätt håll. Min egen riktning blir allt mer mot det kulturella hållet, mot snirkliga stigars uppförsbackar. Söka finansiering för kulturarvsprojekt och konkurrera med en mängd andra för en promilles bråkdel av vad de stora stiftelserna fördelar. Allt eller intet. Men som någon nyss uttryckte det: Att det som smakar kostar är en sak. Men allt som kostar smakar inte.

Jag tror inte det finns ”någon däruppe” i hierarkin eller ovan molnen som bara sisådär rättar till saker och ting. Det behövs någonting mer. Kanske finns det idag ett uppdämt behov – samhälleligt och personligt – av att stanna till och se sig omkring, en vilja och längtan efter att sköta om sitt hus.

Den fråga som kommer upp gång på gång och som jag fortfarande inte har något svar på (och jag känner faktiskt inte till några andra som har det heller) är: ”Situationen är hemsk, fruktansvärd, och det blir bara värre. Vad ska vi göra? Tala om det för oss.” Problemet är att det aldrig någonsin i historien har funnits något annat svar på den frågan än: Sätt igång och gör något åt det.

Noam Chomsky i ”Makt, lögner och motstånd”

 

Så: Stanna till, se dig omkring, så du inte hamnat mitt på autobahn, den enda vägen, som någon sa (och pekade med hela handen).

//Åsa Smedberg Östling

Utbytbara tingens tempel

Så enkelt tillvaron kan konstrueras: vi ser till att det mesta är utbytbart och ser till att det mesta verkligen blir utbytt. Det blir viktigt med uppdateringar för att följa med, inte minst i teknikens värld; det blir viktigt att hålla sig med den senaste modellen. Frågan är bara hur pass hållbara produkter och tjänster som framställs i detta de utbytbara tingens samhälle. För visst råder det en motsättning mellan å ena sidan utbytbar (nästan kopia) och å andra sidan hållbar (mot original).

I de utbytbara tingens samhälle spelar snart ingenting någon roll längre, eftersom allt stundande ändå är relativt ett annat, kommande. Det handlar inte om tillgång och efterfrågan, den modellen är utrangerad. Det handlar inte om valfrihet. Det handlar om om och om igen och är rätt så meningslöst vid själva genomskådandet, fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Ett samhälle som bygger på utbytbarhet är rätt så rackligt från grunden och uppåt. Om det nu finns någon grund, bas för byggnaden det vill säga – i själva verket borde inget väga mer eller mindre då detta skulle kunna hämma idén om utbytbarhet. Det är inte så att det måste vara något särskilt med funktionerna, att någon skulle behöva gå så långt som till missnöjsamhet eller nöjdhet, nej så långt hinner vi aldrig i de utbytbara tingens samhälle. Allt byts ut för att det ska bytas ut, det bara är så. Ingenting är mer värt än något annat.

Du ska inte tro du är någon: du är utbytbar.

Du ska inte tro du kan något: det är utbytbart.

Du har blivit en valuta, en transaktion, och spelar med livet som insats. Tid är liv, liv är tid. Minuter, dagar, år. Jobbskatteavdrag, bonusar, karriärkliv. Utlasning, utfasning, utschasning. Inget är heligt och allt är utbytbart och det som är rätt idag är fel imorgon. Det som var synd igår är dygd idag.

ödmjukhet, högmod

generositet, girighet

kyskhet, vällust

medmänsklighet, avund

avhållsamhet, frosseri

tålamod, vrede

flit, lättja

Så enkelt tillvaron kan konstrueras. Du kan börja här och nu. Jag kan börja här och nu. Tillsammans kan vi börja bygga en tillvaro, en samvaro utanför det utbytbaras tempel. Åtminstone är det värt att försöka, om inte annat för vår egen skull. Och barnens. Ska vi ta i hand – ett hållbart leverne för hållbart liv?

//Åsa Smedberg Östling

Sanning, konsekvens

 

Med tanke på rätt dystopiska rapporter om tillståndet i diverse väsentliga delar av det svenska samhället, såsom skola, vård, omsorg, blir jag än mer oroad över hur problem bemöts, bedöms, behandlas. Jo tack doktorn, jag vet att läkemedelsindustrin är en vital del av övrig näring, men att ordinera medicin till barn för att det ska ”klara av sin vardag och skolgång” kanske inte i alla fall beror på något sjukt hos barnet. Om det nu stämmer, att rekordmånga barn medicineras för ADHD och att ”knappt 1,4 procent av alla barn tar någon ADHD-medicin varje dag” och att det skett en kraftig ökning av både diagnos och medicinering de senaste åren – om det nu stämmer, hur många är det som kommer att medicineras imorgon, om ett år, om tio år? Kommer det att finnas kvar några friskskrivna barn alls eller får alla medicinering för att ”klara av sin vardag och skolgång”? Och om jag inte missminner mig, rapporterades det för en tid sedan om alarmerande (borde så vara!) statistik över utskrivningar av sömnmedel till just barn. Också där med kraftig ökning de senaste åren.

Så snälla doktorn, ställ en diagnos på samhällskroppen nu så vi kan ordinera medicin och annan kanske alternativ behandling för att skapa en sund miljö för levande varelser – såsom människor och andra kreatur – och inte så att säga medicinera i fel ände. Låt oss minnas människan och inte enbart medicinen. Soma, doktorn, nog minns även du?

 ”Don’t you wish you were free, Lenina?”

”I don’t know what you mean. I am free. Free to have the most wonderful time. Everybody’s happy nowadays.”

He laughed, ”Yes, ‘Everybody’s happy nowadays.’ We begin giving the children that at five. But wouldn’t you like to be free to be happy in some other way, Lenina? In your own way, for example; not in everybody else’s way.”

—–

”I don’t understand anything,” she said with decision, determined to preserve her incomprehension intact. ”Nothing. Least of all,” she continued in another tone ”why you don’t take soma when you have these dreadful ideas of yours. You’d forget all about them. And instead of feeling miserable, you’d be jolly. So jolly,” she repeated and smiled…”

ur Aldous Huxleys ”Brave New World”

//Åsa Smedberg Östling