En högst personlig bekännelse: som liten hade jag flera namn (kärt barn, ni vet). Mina smeknamn härrörde dels från morfar – ”Boffan” – och dels från farmor – ”Apan Nilsson”.
Vad Boffan egentligen betydde hade jag ingen tanke på som barn, men jag förstod varifrån smeknamnet kom; jag hade en näsduk som jag höll i handen samtidigt som jag sög på tummen. Näsduken hette Boffan. Frågan är givetvis om jag benämnde den så innan jag fick mitt smeknamn av morfar? Boffan. Jag kan höra morfars röst nu; se hur han öppnar dörren till lägenheten i Rättvik och står där på knä, överraskande, på samma nivå som jag själv. Boffan! Det var först som vuxen jag läste att boffa betyder sniffa (lim).
Apan Nilsson däremot, ja det fick jag en förklaring till redan som liten. Jag gjorde nämligen väldigt roliga miner när jag åt knäckebröd (!) vid cirka ett års ålder. Om jag inte minns fel finns det faktiskt fotografier där jag sitter i farmors och farfars kök (i småstugeområdet här i Sköndal) och ”spelar apa” med ett stort runt knäckebröd i händerna (faktum är att jag fortfarande föredrar Leksandsknäcke framför andra sorter). Men fastän farmor lever idag (på sitt nittioåttonde år) är det väldigt länge sedan jag hörde smeknamnet Apan Nilsson.
Men Apan Nilsson har kanske en annan betydelse än vad jag tror? Jag tänker på Herr Nilsson, Pippis apa (likheten var i och för sig större mellan mig och Pippi – de rödhåriga, upproriska) men tänker också på något jag uppmärksammades på idag, när jag slog upp mitt namn på ratsit.se. På något vis kan jag tycka att det är roligt och charmigt att läsa ut så mycket av mig själv på nätet. På något vis är det ruskigt och otäckt: