Gott Nytt År 2019!

Inleder det nya året med ett minne:

Året är 1978 och fröken säger att jag ska räkna ut hur många år jag kommer att vara när det blir ett nytt årtusende. År 2000. Så astronomiskt lång tid framåt. Då kommer jag att vara 32 år! Det är en fanatisk komisk absurditet [även om jag inte kunde sätta de orden på känslan då]; att jag någon gång kommer att vara 32 år. År 2000? Det är en sån astronomiskt lång tid framåt att det omöjligt går att greppa.

Och nu är det år 2019. Jag har passerat den astronomiska fanatiska komiska absurditeten för länge sedan och vant mig vid det omöjliga. Tiden går inte att greppa, jag märker det, men minnena finns här – helt verkliga – och jag kan förflytta mig hur lätt som helst tillbaka i tiden.

Jag minns nu hur jag kommer fram till teven precis i tid för att se Persbrandt vinka hej-och-tack till folkhavet på Skansen. Ring in det nya och ring ut det gamla, hade redan sagts.

Mitt motto för året blir – ring in det nya och bring(a) in det gamla i dagen

 

God jul!

 

Ett gnistrande vinterlandskap från Frösö-fönster, taget för en vecka sedan, då när vi ännu gick mot mörkare tider. Nu har det vänt, visserligen ingen märkbar skillnad, men ändå en visshet om att det har vänt. Dagarna blir allt ljusare, minut för minut. Idag har det varit vackert, molnigt och 15 grader kallt. Enligt väderprognosen vänder nu kylan om och värme tränger in, en temperaturväxling jag gärna vore utan.

Med hopp om en fortsatt vintrig vinter och

en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

//Åsa

 

Ännu en själ har dragit vidare

 

Vid liv och så inte längre.

Lyssnande, begrundande, resonerande och engagerad.

Människa framför allt. Och min mentor.

Tack Gunnar för de givande samtalen i dina sista år.

Du gav mig nya perspektiv på Stockholm och Sköndal.

 

Skidor i påskfjäll

Familjen har nu gjort en första vintertur på skidor mellan stugor i Jämtlands- och Härjedalsfjällen. Vi parkerade bilen i Kläppen och skidade mot Helags.

Barnen bar lätta ryggsäckar med förstärkningsplagg och energitillskott (russin, nötter, choklad) och vi vuxna kunde också bära lätt eftersom pulkan fick ta matransonerna. Harry, vår hund, hade dragsele och lina men är ännu för ung för att dra ”på riktigt”; nästa vintertur kanske.

Det blev långa fina dagar över snöfält med högst omväxlande väderlek. Första och andra dagen badade i solsken. Tredje dagen inleddes med vind upp till 20 m/s så vi fick kura i Gåsenstugan fram till lunch; eftermiddagen var lugn och vacker med nedförslut i dalgångar till Vålåstugorna.

Fjärde dagen skidade vi tillbaka mot Kläppen med annalkande snömoln över topparna. I pulkan hade vi inte bara extra proviant utan också spade för att kunna gräva bivack. Sovsäckar bar vi med oss och inte enbart för övernattning – vädret vänder snabbt i fjällen och blåser det upp till storm när man befinner sig mellan stugor är det bivacken som skyddar; förstärkningsplagg och sovsäckar hjälper till att hålla värmen.

Det blev en fin tur på drygt 6 mil. Och vi hade tur med vädret. Men det planerade mötet i Funäsdalen fick skjutas upp: bilvägen över Flatruet var nämligen avstängd hela dagen på grund av hård blåst så vi fick ta hemvägen över Åsarna istället.

 

Teknik, människa och samhälle

För några år sedan var känslan av utanförskap mycket påtaglig: jag hade valt att sluta visa mitt ansikte i sociala medier och därmed stängdes dörren till det rum där många av mina vänner befann sig. Kanske befinner de sig där fortfarande. Själv har jag lärt känna nya vänner ”i verkliga livet” och har så att säga kommit över tröskeln för utanförskapets gräns. Nja, inte riktigt så kanske, men jag känner mig inte längre utanför – jag är utanför men tillsammans med andra som också är här.

Sidor av tidsanda (publicerat 2014-10-21)

Under åren som gått har tendensen till acceleration tilltagit: och ju snabbare, desto bättre är väl också det en tendens. För egen del har jag fått anstränga mig för att inte falla in i ett mer eller mindre ohanterligt hastighetsbejakande, särskilt när det rör de kommunikativa verktygens område, i vilket jag inkluderar sociala medier.

Jag valde precis som de flesta av oss att kliva in i Facebooks förlovade land, fann alla mina vänner och hamnade strax i en slags omsorgsfull sysselsättning, vilken tog mer och mer av min utmätta tid i anspråk. Och allt mer av min utmätta tid lockades jag av att få mer av den där känslan av att vara den som styr och ställer, som kontrollerar flödet, av att kunna lägga vanmaktens boja åt sidan ett slag och känna maktens berusning. Ty de redan frälsta vet ju hur ruset stimulerar, verkar.

Och jag valde att kliva ur gemenskapen; ett steg som visserligen hade mer av lagmässigt och moraliskt ställningstagande än vänskapssvek över sig, men som jag – särskilt nu i efterhand – likställer med ett avhopp från ett samfund. Det är lätt att både känna sig och faktiskt reellt bli utanför när en lämnat själva arenan för händelsernas centrum, statusuppdateringarnas crescendo, när en valt att inte ingå i den sammanslutna fb-världen längre. Mycket av allt som sker och kommer att ske meddelas endast via Facebook och för min del var kulturinformation en väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå med, då i mars 2010:

Hej Åsa!
Inbjudan kommer snart, ska tryckas endera dagen! Du har inte facebook va? Jag har skaffat mest för att det är lätt att få reda på konst- och litteraturevenemang där. Men du ska få riktigt papperskort förstås.

En väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå ur, hösten 2011, var själva integritetsskälet och att jag värderade svensk lagstiftning högre än kommersiella företags framgångsfaktorer.

Hösten 2011 släppte Facebook en applikation som gör att vännerna (och Facebook själva) sekund för sekund exakt kan följa din datoranvändning även om du stängt av Facebook: vilken tidningsartikel du läser, vilket teveprogram du tittar på och vilken låt du lyssnar på.

(Storebror på Facebook – Integritet och risker med sociala medier)

Jag förundras över hur pass snabbt det faktiskt gått när det gäller acceptans av alla möjliga förändringar; inte minst när det handlar om teknik och kommunikation. Avslöjanden om mass-övervakning via Internet verkar inte spela någon större roll för surfvanor och mobilanvändning – och att såväl statliga institutioner som privata företag är självklara brukare av sociala medier som Facebook och Twitter. Som om det är den självklaraste sak i världen. Sedan en tid tillbaka arbetar dock en parlamentariskt sammansatt kommitté som utifrån ett individperspektiv ska

kartlägga och analysera sådana faktiska och potentiella risker för intrång i den personliga integriteten som kan uppkomma i samband med användning av informationsteknik i såväl privat som offentlig verksamhet

(Kommittédirektiv 2014:65 Den personliga integriteten)

Kanske kommer det så småningom också fram direktiv, restriktioner och diverse handledningsböcker i sättet att exponera oss som myndigheter och medborgare, från hela nationer till egenföretagare. För jag säger det igen: tendensen till acceleration har tilltagit och ju snabbare, desto bättre. Det gäller numera inte enbart teknik, kommunikation utan verkar även vara applicerbart på ett personligt plan.

Själv funderar jag på om vi kanske inte kommit så långt människomässigt sett och att vi i själva verket fastnat i utvecklingsoptimismens kölvatten, dansar på modernitetens limbo; vi kan helt enkelt inte konsten att anpassa oss tillräckligt snabbt efter teknikens framsteg längre. Eller så har vi aldrig egentligen gått med på det, men framställts som om vi är en naturlig del av maskinvärlden. Symbiosen mellan människa och maskin, åtminstone sedan funktionalismens genombrott tänker jag, någon gång på 30-talet, för sisådär en åttio år sedan…

Myrdals 1934

 

I repris: dagens dikt

 

oceanens sång

som ung lockades jag av mytbildningen

strålglansen i hjältens öga och glorian kring ängelns hår

fruktan och Hai ku-diktningens vedermödor kom långt senare

med tunga regnmoln och vågor från Fukushima

 

 

 

Personlig preferens

En högst personlig bekännelse: som liten hade jag flera namn (kärt barn, ni vet). Mina smeknamn härrörde dels från morfar – ”Boffan” – och dels från farmor – ”Apan Nilsson”.

Vad Boffan egentligen betydde hade jag ingen tanke på som barn, men jag förstod varifrån smeknamnet kom; jag hade en näsduk som jag höll i handen samtidigt som jag sög på tummen. Näsduken hette Boffan. Frågan är givetvis om jag benämnde den så innan jag fick mitt smeknamn av morfar? Boffan. Jag kan höra morfars röst nu; se hur han öppnar dörren till lägenheten i Rättvik och står där på knä, överraskande, på samma nivå som jag själv. Boffan! Det var först som vuxen jag läste att boffa betyder sniffa (lim).

Apan Nilsson däremot, ja det fick jag en förklaring till redan som liten. Jag gjorde nämligen väldigt roliga miner när jag åt knäckebröd (!) vid cirka ett års ålder. Om jag inte minns fel finns det faktiskt fotografier där jag sitter i farmors och farfars kök (i småstugeområdet här i Sköndal) och ”spelar apa” med ett stort runt knäckebröd i händerna (faktum är att jag fortfarande föredrar Leksandsknäcke framför andra sorter). Men fastän farmor lever idag (på sitt nittioåttonde år) är det väldigt länge sedan jag hörde smeknamnet Apan Nilsson.

Men Apan Nilsson har kanske en annan betydelse än vad jag tror? Jag tänker på Herr Nilsson, Pippis apa (likheten var i och för sig större mellan mig och Pippi – de rödhåriga, upproriska) men tänker också på något jag uppmärksammades på idag, när jag slog upp mitt namn på ratsit.se. På något vis kan jag tycka att det är roligt och charmigt att läsa ut så mycket av mig själv på nätet. På något vis är det ruskigt och otäckt: