En tystad fågel

Yttrandefrihet är på mångas läppar nu kring Bokmässan. Hade jag haft tillgång till mitt mikrobloggskonto skulle jag säkert få ta del av en massa tweet som handlar om yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsrätt. Det lite (o)lustiga i att mitt konto är tillfälligt nedstängt – på grund av att det ”förekommit en del suspekt aktivitet” därifrån – är att jag hade på känn att retweeten skulle straffa sig: vågar jag retweeta utrikesministern eller kommer jag få trollen på mig igen? Faktum är att det har varit det största motståndet med twittrandet för min del; rädslan för trollen. Så jag har varit mycket försiktig med vad jag twittrat och gillat och mestadels varit passiv; läst nyheter och länkade artiklar. Men så den 15 september struntade jag i magkänslan och retweetade (om att rösta i kyrkovalet för en öppen och samhällsengagerad kyrka dit alla människor är välkomna). Och det var fredag så jag stoppade undan oron om trollen och lade upp en dikt till #lyrikfredag av Per E. Rundquist:

Skönast
att dra ett gammalt täcke över sig
Med lukt
och lite trasigt

(ur Punkten, 1980)

Sedan retweetade jag Litteraturbanken om Werner Aspenströms Snölegend. Det är min sista aktivitet på Twitter för sedan stängdes mitt konto. Nu har jag varit borta från mikrobloggen i två veckors tid och jag tänker inte be Twitter om nåd för att de ska låsa upp mitt konto igen. Jag klarar mig alldeles utmärkt utan den hätska intill föraktande ton som på senare tid genomträngt och invaderat mitt twitterflöde, dvs. aktiviteter (stor aktivitet!) från ett fåtal av de jag följde på Twitter. Även om dessa kanske inte personligen stod för åsikterna de retweetade och gillade, fick jag alltid ta del av åsikterna – politikerföraktet, människohatet. Yttrande- och åsiktsfriheten kan leda till många uttryck; min fågelsång har härmed tystnat.

Text om text och tankar

Den här dagen var planerad åt skrivandets vedermödor; texten om pilgrimsleden Hedningavägen i Härjedalen – den halvt igenvuxna som går längs Kölsjöfjällets östra sida – har så smått fått sin början. Men för att kunna skriva måste jag känna viss frihet och inte tyngas av tankar kring misslyckade skriverier. Min dag har således fått ändrade planer och istället för att skriva text har jag ägnat mig åt självrannsakan. Jag borde inte haOm jag istället hade… Jag har nämligen skrivit en liten text för publicering, men inte haft makten över texten till tryck. Det borde jag ha krävt; åtminstone att få ta del av eventuella redigeringar. Nu får jag vackert stå här med mitt granskande samvete i skamvrån, för skäms det gör jag: att lämna ifrån sig en text är en sak, men att läsa samma text redigerad i publikation är inte samma sak.

När jag arbetar med andras texter är jag väldigt noga med att inte redigera felaktigt; jag får inte göra våld på författarens intentioner, inte på något vis ändra själva meningen i texten genom att ta bort eller byta ut ord eller avsnitt – då något är oklart frågar jag (om det inte är uppenbara stavfel). Det är känsligt att skriva text; att förvandla tankar till läsbar mening. Att skriva kan upplevas som självutlämnande. Min misshandlade text, den som idag gör mig illa till mods, är egentligen inte världens viktigaste text och jag borde kunna rycka på axlarna, ge mig i kast med nya skriverier. Men det gnager i mig. Jag har lagt ner tid och kunskap och arbete i att formulera mina tankar kring samhällsfenomen, förvandlat tankarna till text, korrekt text; jag har dubbelkollat årtal och citat och allehanda uppgifter för att inte förmedla fel bild i min beskrivning av ”verkligheten”. När jag lämnade ifrån mig texten, eller makten över min text, var jag nöjd. Det här kan jag stå för.

Den text som nu publicerats är ju inte min längre; jag har lämnat över den till läsaren. Men det jag skäms över och inte kan stå för är att texten som läsaren nu äger (och som sägs vara min) är en redigerad text där meningar ändrats, tagits bort: en väsentlig mening för förståelse har försvunnit och i dess ställe ligger nu ett syftningsfel som sätter tilliten i gungning och min självaktning på fall. Jag bär med mig den utplånade meningen, redo att bemöta någon läsare som uppmärksammar mig på att ”det där är ju fel”. Jag kan säga att det finns en annan mening bakom meningen som ställer allt tillrätta.

Text och tankar. Så skört att formulera, framställa. Jag måste ta mig vidare nu, svälja förtreten, rycka på axlarna och skriva vidare. Förflytta mig tillbaka till texten om Romboleden, Krabbatsvägen och Hedningavägen; pilgrimsstigar som korsar Härjedalen och snuddar vid Kölsjöfjällets brant. Dit ska jag nu.

Foto: Matti Östling

 

Resa i tid och rum

Minns nu hur annorlunda det var att resa förr, hur jag lämnade en plats för en annan, en skarp gräns mellan här och där, nu och då. Visserligen var det möjligt att meddela sig både per brev och telefon, men tid tog det innan anhöriga fick ett livstecken. Som under den fem månader långa resan kors och tvärs genom Mexiko 1987/88: flera gånger hade jag försökt få till collect-call, men det var inte alls så enkelt; man kunde bara ringa från särskilda ställen (Larga Distancia) och när man väl lyckats hitta ett som var öppet fungerade inte linjen. Så det första livstecknet till nära och kära var ett vykort till mormor på hennes födelsedag – en och en halv månad efter att jag lämnat svensk mark; och dessutom ett försenat grattis, ”by air” till trots. Under den tiden hade jag och resvännen förflyttat oss med tåg från LA till San Diego och vidare med buss över gränsen till Tijuana och längs Baja California (Ensenada, San Quintin, La Paz), med båt till Mazathlan och så buss igen: Tepic, Puerto Vallarta, Guadaljara, Lagos de Moreno…

Jag läser i min reseanteckningsbok om otaliga försök att ringa hem, men ingenting skvallrar om att jag tänkte på mina föräldrars oro. Jag skriver istället om växelkurser, hur peson låg mot dollarn och hur mycket (lite) vi gjorde av med för att lyckas vara på resande fot så länge som möjligt. Om hotellpriser, tunna väggar, magsjukor, busstationer, påfrestande resor i vad som jag tolkade som gamla uttjänta SL-bussar. Oro och faror dyker upp ibland i anteckningsboken; ett par gånger träffade vi på vietnamveteraner; en steg på bussen i djungeln, kamouflageklädd, galen blick och med stora kniven i bältet. Och militärer som stoppade bussen mitt i natten och genomsökte den, fick aldrig grepp om vad de sökte efter. En gång förde de bort en passagerare från nattbussen. En annan gång beordrades vi alla passagerare ut och fick ställa oss i led vid vägkanten, det var riktigt otäckt. Varken jag eller min resvän kunde spanska (!) utan förde konversationer med parlörens hjälp och på engelska givetvis. Men militärens kroppsspråk och order kunde inte missuppfattas. Vi pekade alla ut vårt bagage och fick fara vidare.

Långt senare hemma i Sverige tog vi del av tidningsnyheterna om det eskalerande våldet i Mexiko, också mot turister. Kanske hade vi tur, eller så var det inte så osäkert att resa just när vi gjorde det, inte för turister. Vi mötte faktiskt flera kvinnor som reste solo genom Mexiko på väg ner mot Sydamerika. Jag kände mig lite omodig som reste med manligt sällskap. Kanske hände det inte så mycket som det behövdes varnas för på den tiden, åtminstone inte oss resande emellan. Och teve och tidningar kunde ju heller inte få in lika mycket av världens händelser som idag; inte uppdatera utbudet flera gånger om dagen, eller timmen kanske det är förresten. Vi kanske vill att det ”ska hända” saker så nyhetsflödet hela tiden ger något nytt?

Jag är glad att ha fått upplevt tiden före world wide web men jag är väldigt glad över att få sätta mig framför skärmen och resa runt i gamla fotspår. Google maps och olika kartfunktioner är fantastiska verktyg för att återuppleva platser jag varit på. Minnas hur det var, hur städer förändrats. Något av den märkligaste känsla är att beskåda en plats med webbkamera; hur människor idag rör sig framför näsan på mig, så nära och ändå så långt borta. Tillsammans med mina minnen blir det en särskild upplevelse.

 

 

Fjällstig

Efter ett par riktigt dåliga löparår har jag denna sommar äntligen börjat trampa stig igen; längtan efter fjällterräng sinar aldrig. Hur lättsamt jag rörde mig över fjället, då, för tre somrar sedan. Återvänder till ett fjällinlägg från det året, 2014.

*

Nu minns jag den där fantastiska springturen över fjället – det var varmt, minns du hur varmt det var i somras? Jag fick skjuts av familjen till andra sidan massivet och vinkades av; bara jag och en liten ryggsäck med vattenflaska och hemgjorda energikakor, favoritlöparskorna på, garminklockan likaså och så kepsens skydd mot en möjlig sol – iväg!

Foton-0135 Foton-0139

Det var först efter lunken uppför branta backen som jag insåg att jag var helt ensam. Och att det faktiskt inte var omöjligt att råka springa på en björn eller två. Men jag viftade raskt bort tanken på björnfrossa och siktade in mig på att springa fjäll; rätt så långt skulle det bli mätt efter mina tidigare löparerfarenheter. Skylten mot Skalet visade på 15,4 km – tidsmässigt hade jag ingen aning om och egentligen ingen vidare lust att beräkna utan strävade efter ett närmande till känslan av utanför tiden.

Foton-0138

Sett till en slags historisk tid var det inte särskilt svårt – stigarna bortom relativt sett nyspångad terräng ingav just otidsenligheten, en känsla av att befinna sig var-som-helst, nästan. Som Gradins väg ovan och lyckan i att springa liksom in i en minnestavla, men for real; déjà vu? Den fantastiska och brusande känslan av liv eller; att det här är målet med livet, komma springande över fjället och beredd att möta vem som helst. Varför inte Karl XI som gjort en liten avstickare hit mot Oxsjön, på väg mellan Klövsjö och Vemdalen. En dag utan flygplansrevor över himlen, utan buller från helikoptrar och fyrhjulingar, utan alla dessa ljud som nutidsmarkörer – ja då är i princip alla möten med historisk tid möjlig.

Karl XI förresten; enligt sägnen stannade hans tid (bokstavligt talat) den 9 juni 1686 just i Vemdalen under Härjedalsresan. Kungen övernattade på en gård och gumman i gården trodde det tickande ljudet i kungens kläder (som hängde över en stol) var en mus och drämde till med ett vedträ; dödade tiden så att säga, för klockan gick sönder.

Foton-0141 Foton-0137

Utanför tiden, jag springer på stigar, i spår efter vandrare. Och det är varmt, trots att solen denna dag är någonstans ovan molnen får jag fylla vattenflaskan så ofta det går och klafsar över spångar med än blöta än ännu blötare skor, och avböjer tanken om att byta till torra strumpor. Jag springer nu och jag springer fjäll!

”Tiden framskrider utan min medverkan. Jag kan inte göra något med den. Men den gör något med mig. Först och främst ger den mig obehag, eftersom den lär mig att ingenting kan bevaras: all nu-tid är förgänglig. Och allt det som äger rum i nuet, allt det vars ändamål endast är den omedelbara upplevelsen – lek och njutning – är förgängligt. Det jag gör för ögonblicket, för dess egen skull, är redan till hälften förintat, genomstucket av sekunderna som tickar genom det. Att själva livskänslan kan vara ett livsinnehåll, eller om jag kan tillägna mig en känsla av tillfredsställelse genom att uppleva tillvaron i varje ögonblick – allt sådant förlorar sin mening i en linjär tid.” (Johansen Tid är makt, tid är pengar, s. 12f)

Stigarna där folk från förr trampat fram. Och djuren, klövarna. Johansen diskuterar aspekter av tid, av olika sätt att möta och anpassa förändring, betingelser för frihet och tvång. Jag tror på det här med rörelse, att röra mig i riktning för att finnas med. Att leva i föränderligheten, att acceptera förgängligheten genom att gå (eller springa) den till mötes. Den där stora känslan som fyllde mig, tröttheten till trots, och som på något lite magiskt vis blandade samman andan med anden (spirit): där kommer jag utgå ifrån så ofta som det bara är möjligt.

Det var varmt, minns du? Jag tänkte att till hösten när kylan sätter in, då kommer jag att springa så mycket lättare, längre. Vad jag då inte räknade med var höstens evinnerliga och ständigt återkommande förkylningar. Sådant som drabbar oss. Men: tiden är ingenting och tiden läker alla sår. Snart möts igen; stigen, fjället och jag. Och kanske du möter upp, halvvägs på spången?

Livslångt lärande

I glappet mellan arbete och fritid läser jag för fullt och är inne på sista terminen av masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid THS, Teologiska högskolan Stockholm. Det är en väldig skillnad att studera idag jämfört med min förra omgång på universitet/högskola, dvs. på 1990-talet: då var jag fortfarande berättigad studiemedel och -lån och livssituationen möjliggjorde helhjärtat fokus på studierna; idag får jag finansiera ”det livslånga lärandet” själv och hjärtat klappar inte enbart i takt med läslusten utan också för min underbara familj. Det där livspusslet får ständigt nya bitar för inpassning och det är oerhört stimulerande.

Det finns så många intressanta ingångar i läsandet och det finns outsinliga källor till lärande. I somras läste jag kursen The Cultural Memory of Europe: East and West på Södertörns högskola och den öppnade nya vägar till förståelse. Jag hade redan tankar om vad jag ville skriva i min masteruppsats och ihop med för mig nya teorier och samtal kring det kulturella minnet blev så höstens resultat  ”Litteratur om diktatur – Pär Lagerkvists Bödeln och Fredrik Bööks Hitlers Tyskland maj 1933”. Uppsatsen går med fördel att komplettera med min tidigare uppsats i etik om Ellen Key, Lycksalighetens rike; jag inser att det är något slags folkbildande spår jag söker efter i bägge uppsatserna.

Dags att återgå till kurslitteraturen; Kwasi Wiredus Cultural Universals and Particulars. An African Perspective. Mycket nöje denna blåsiga februaridag och tillika tioårsdagen för min dotter Beatas födelse. Hurra!

Kort rapport från ett skrivbord

 

Jag är mitt i nu. Alla röster som samlas inom mig leder jag ner i text, fångar dem i tid och rum, här, ner i vita papper. Snart bildar de mening, inbyggda tillsammans, helt olika slags röster leder jag, min väg, min uppsats, mitt skri i världen.

Lyssnar på Cohens You Want it Darker, samma spår om och om igen. En röst – rymmer allt.

Jag är mitt i, nu.

Stortvättens land

(Publicerad i Sköndalsbladet nr 2 2016)

 

torklada
Torkladan på Lövudden

Vatten är inte vilken vara som helst, utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant (EU:s ramdirektiv för vatten)

Jag sitter på bryggan och ser ut över sjön. Vind ligger på och för med sig oväsen från Nynäsvägen, hindrar örat från att höra vågen krusa sig mot strandkanten. Trafiken som stör idag – hur kommer det då att låta en morgon, när byggena på andra sidan tagit vid? Sprängningar och schaktmaskiner, pålande bult genom mark och luft. Vibrationer, buller och oljud som dränker oljud och en tystnad som inte finns. Jag blundar och söker föreställa mig, men det är svårt att minnas en tystnad.

När allt var stilla. För hundra tusen år sedan: den här platsen låg infrusen i is. För tiotusen år sedan: isen hade smält undan och landet rest sig efter isens tyngd, då delade kobbar havet, då blomstrade jorden skön och de första människorna vandrade in, eller beträdde de marken från kajaker? I Sköndal finns det spår av människor sedan mycket länge, men bofasta sedan ett par tusen år. Avlägsna röster, rop och glam letar sig fram genom grönskan. En förfluten tid med verksamheter vid vatten. En gång ett hav; sedan en vik och så en sjö med kvinnor och män och alla barn; bosättningar och bryggor.

En människa ser ut över sjön. Men vad hör hon?

Som han hostar, aldrig slutar denna hosta, orken tryter, ligger till sängs, hostar blod; jag ber honom fara till hospitalet, var som helst där de kan bota. Bröstet hans smärtar, tunn är han, feber och svettnätter. Lungsoten? Kroppen är så tung, åtta barn har jag satt till världen; min själ är tung, tre av barnen har jag förlorat; händerna värker och knäna med, tvättvatten rinner, tär mig.

För hundra år sedan, år 1916, bodde tvätterskan Anna i Orhem med Johan och barnen. Johan med tuberkulos, som far till sjukhus under hösten men dör hemma om vintern. Anna och barnen flyttar till Skönstavik: bryggorna avlöser varandra, smutstvätten från staden likaså. Stortvättens land, så kallades bygderna, ”de sörmländskt täcka trakterna kring Drefviken, Magelungen, Trehörningen, Orlångan, och hvad de allt heta, dessa många insjöar.” Stortvättens land: ”en dag räknades från Drefvikens strand ej mindre än ett tiotal ’tvättställen’, lätt igenkännliga på sina till torkning uthängda tvättkläder.” (Idun 1900:38) Tvättbryggor runt en sjö; Orhem, Stora Sköndal, Skönstavik, Sköndalsbro, Karlsvik och så inflödet Forssen från Magelungen och vidare vattnet inåt landet – ett trettiotal sjöar, ett snillrikt system på väg till Drevviken och vidare ut mot Östersjön.

Sverige år 1916: 5 760 000 människor och 5 600 bilar.

Sverige år 2016: 9 870 000 människor och 5 900 000 bilar (4 770 000 i trafik).

På Nynäsvägen vid Sköndal beräknas antalet fordonsrörelser per dygn uppgå till 75 800. Förra regeringen initierade ändringsförslag av miljöbalken rubricerat ”Nya steg för en effektivare plan- och bygglag” (Ds 2014:31). Ett lagstiftningsförslag gäller buller och syftar till att mer buller ska accepteras, trots att forskning visar att bullerkraven, som i Sverige är liberalare än i flera andra västländer, snarare måste skärpas. Buller som stör och orsakar stress, påverkar sömn och risk för hjärt- och kärlsjukdomar. (Aktuell Hållbarhet 2014)

”Halterna av metaller och organiska föroreningar i sediment är höga i den nordvästra delen av Drevviken där trafikdagvatten från Nynäsvägen letts ut orenat fram till år 2009.” (Miljöbarometern) Dagvatten som rinner ner i sjön från vägar och andra hårda ytor. Hur mycket smuts tål sjön? Hur påverkar de stora förestående byggprojekten? Både Länsstyrelsen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden pekar på behovet av att bättre redogöra för dagvattenfrågor ang. Tyngdpunkt Farsta och den dåliga vattenkvaliteten i både Magelungen och Drevviken uppmärksammas. Hur många bäckar små… leder förorenat vatten till sjön?

Jag sitter på bryggan i Stortvättens land. Hur många tvättade runt Drevviken, sjön med stränder i Stockholm, Huddinge, Haninge och Tyresö? Händer som sköljer vatten, fingrar stela och röda av köld, i huggna vakar om vintern, infrusna bylten och snö. Allt de orkade och slet, människoöden, själar ingen minns. Leva sina liv och sedan försvinna. Spår finns kvar; en tvättstuga och torklada på Lövudden vid Stora Sköndal, bevarade rester från en svunnen tid, tysta rop från det förgångna. En ursprunglig funktion och nyttobetonad arkitektur bidrar till höga samhällshistoriska värden. Men människan – måste tystnad finnas för att höra henne? Doften av lakan i sommarbris?

Framtiden börjar nu. Och historien. Tänk om tystnad vore en mänsklig rättighet? När vi inkorporerade Europakonventionen ville någon att rätten till rent vatten skulle stå med, men så skedde inte.

 

Text: Åsa Smedberg Östling
Foto: Matti Östling

 

 

Det som inte syns måste ändå minnas

 

Minne 1: 1976
Snön gnistrar och jag är åtta år och tar mig fram på skidor, brorsan trampar på framför och ännu längre bort skidar mamma och pappa. När vi kommer fram till kvarnen häller mamma upp varm choklad i mullemugg, sträcker över limpsmörgås med stekt ägg och pappa skalar apelsiner med fingrar spruckna av eksem. Balingsta kvarn har stått här i över hundra år, säger pappa och ger mig en klyfta saftig apelsin. Och Ågesta värmeverk blev bara tio.

Minne 2: 1982
Det är en klar hög mycket tidig morgon i slutet av mars och jag är med klassen på fågelskådning i Ågesta. Svalorna där uppe, ja ni vet hur de liksom tjiitter och klipper med vingarna, så långt från jorden, från marken, oss. Fågelperspektivet. Här nere hyssjar Fröken Inger och pekar exalterat med hela handen mot fågeln som flyger över kraftledningen –  en dubbelbeckasin! så ovanligt och vilken tur att få se en sån idag. Jag cyklar hem till radhuset på det i folkmun kallade Oljeberget i Farsta, har fått ledigt resten av dagen och det blir varmt: 17 grader i skuggan den 30 mars men vinden är kall.

 skådning

Jag försöker komma ihåg att någon i min barndom har berättat för mig det jag vet idag. Eller visste ni verkligen inte? Var det så att ni, allmänheten och politiker i gemen var förda bakom ljuset? Min barndoms dagar, så skimrande i gult och blått. Min barndoms dagar, en illusion, förljugen bit, ett välfärdspussel och folkhemsbrott.

I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta. Reaktorn snabbstoppas efter indikationer på att bränsleelementen är skadade. Skadorna visar sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen har fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. I efterhand visar det sig att orsaken är att kapslingsrören till kärnbränslet har skadats av vibrationer. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Sådant händer som aldrig nånsin skulle kunna hända igen – upprustningen, krigen, de sönderbombade barnen. Känslan av som om ingenting egentligen och på riktigt händer; som om radion mullrar bakgrundsljud och teven blixtrar till i vardagsrum, i sovrum, barnrum eller varhelst som folk nu valt att placera sin (omvärldsbevakare, nyhetsuppläsare, sällskap och vän?). Farliga saker finns, men går inte genom tevens ruta, utan stannar där, på tryggat avstånd. Vi är delaktiga, tittar på. Rösterna ur radioapparaten hörs men rör sig mer som mummel genom rummen. Där kan ju folket höras, om det vill.

Jag tror inte att det riktigt hemliga materialet ens finns på papper, för då finns det inga arkiv, då finns det inte några bevis heller. (Svenska kärnvapenprogrammet)

Vi glömmer snabbt nuförtiden. Som om det kollektiva minnet inte fungerar, som om det kollektiva minnet inte är försäkrat eller uppdaterat för tankar om hållbar och säker förvaring av farligt avfall. Minnen, arkiv. Finns det inga minnen, finns kanske heller inga initiativ.

Den 1 maj 1969 inträffar ännu ett allvarligt haveri på Ågesta. En backventil skadas till följd av ett förändrat tryck i reaktorn. Cirka 500 kubikmeter vatten strömmar ut till turbinanläggningen och flera säkerhetssystem översvämmas, vilket medför att flera system inte fungerar. Reaktorn snabbstoppas manuellt och ytterligare skador kan förhindras. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Harrisburg.
Tjernobyl.
Fukushima.

Ågesta – Farsta – Sköndal (där jag numera bor). Fågelvägen mätt 5000 meter.

I min barndom, i förlängningen av t-banans linje 18 söderut, fanns inte bara det där värmeverket som pappa pratade om, utan Ågestaverken var i själva verket Sveriges första kärnkraftverk och togs i drift år 1964, några år innan jag föddes. I somliga källor hittar jag Ågesta som ett i första hand lite snällt och omtänksamt värmeverk. Att beskrivningen (”inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten”) står i klar opposition med andra källor verkar ingen bry sig om.

Det var bland de första kärnkraftverken i världen som drevs med oanrikat uran som bränsle och tungt vatten som moderator. Ågestaverket var också det enda kärnkraftverk i Sverige som kom att leverera både värme och el. Det försörjde Farsta med fjärrvärme fram till 1974 då den lades ned av ekonomiska skäl. Beslutet om nedläggningen togs strax innan oljekrisen 1973, vilket innebar att enda gången Ågesta faktiskt blev lönsamt var under dess sista år i drift. Ågestareaktorn var inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten under drift, vilket var en förutsättning för att producera plutonium för vapenkvalitet. (Tekniska museet)

Museum som folkfostrare, som kollektivt minne. Men det finns alltså källor med andra versioner (och motsatta uppgifter) om vad Ågesta värmeverk egentligen sysslade med. ”Ågesta kärnkraftvärmeverk” eller ”Ågesta atomkraftvärmeverk” eller vad en nu väljer att kalla det för.

Ågesta, som förser Farsta med fjärrvärme, är Sveriges första kommersiella reaktor. Men de civila intressena kommer i andra hand och den optimeras för att tillverka plutonium, bland annat byts bränsleelementen ofta. Ändå producerar Ågesta långt ifrån så mycket plutonium som behövs i atombombsfabriken. Det kanske räcker till ett par, tre laddningar, men inte till det hundratal som bombmakarna planerar. (Ny Teknik)

På den tiden, när jag var liten, var det inte helt olikt nu, egentligen; på den tiden var det mesta ofarligt även om jag visste (av erfarenhet) att tänder i asfalt går sönder och huvud mot sten går sönder och armar går sönder och barnet är tåligt men ibland också skört;  att allting riskerar att rasa, att falla samman. Och jag gick i skolan under 70-tal och har nog i första hand folkfostrats av ett land. Här var det Tryggt. Här var ett Folkhem. Här rådde Rättvisa och Jämlikhet och här var Sverige, landet alla andra länder ville bli. Vi litade på auktoriteter, av hävd och tradition. Ty Sanningen är en och allena. Och Staten och Kapitalet satt så självklart i samma båt. Men att vi forskade för produktion av kärnvapen, fick jag aldrig lära mig någonstans.

När den första reaktorn startas 1954, trettio meter ner i berget under Tekniska högskolan i Stockholm, är den laddad med tre ton franskt, metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge. Trots att reaktorn körs för att maximera produktionen av vapenmaterial, ger den bara ett halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber, men väl till de första trevande experimenten. (Ny Teknik)

Tungt vatten. Sverige importerade mängder av tungt vatten från Norsk Hydro. Sverige rustade för krig. Vi hade kunskap, vi hade teknik. Sverige rustade inför ett kärnvapenkrig. Protest! så var det inte! Då, precis som nu, såg man inte Sverige som en del av kriget: Beslutsfattarna såg enbart till de svenska behoven. Men faktum kvarstår: Ågestaverken med dess ursprungliga funktion i atombombsproduktion. Vapen, arsenaler. Atomkraft, ja tack, nej tack. Vem dikterar villkoren, moralen? Vad är vårt minne värt, vad är värt att bevara. Vad kostar en folkomröstning och vem är beredd att betala?

Vetskapen om den här nära kopplingen är ju inte stor hos allmänheten och den är heller inte särskilt stor bland politikerna. Så från början förklarade man aldrig för allmänheten att man kommer att bygga reaktorer i Sverige som har en baktanke att man skulle kunna utvinna material till svenska kärnvapen. (Svenska kärnvapenprogrammet)

kraftwerk

Jag kan ju rimligtvis inte minnas vad för slags verk mitt barndoms värmeverk i Ågesta var. Jag vill  bara minnas de långa fina skidspåren och fåglarnas färd över himlen. Men det är nog inte så bra att enbart leva på valda minnen: kärnavfallshanteringen fortsätter trots allt att vara en brännande aktuell fråga. Hur gör vi med egentligen med våra sopor?

”När bränslet i en reaktor byts ut är det mycket radioaktivt och ger ifrån sig värme. Därför placeras det i vattenbassänger på kärnkraftverket. Vatten skyddar mot strålning och kyler bränslet. Efter ett år transporteras bränslet till CLAB, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, i Oskarshamn med det specialbyggda fartyget m/s Sigyn. I CLAB mellanlagras bränslet i vattenbassänger under 40 år. Därefter har radioaktiviteten i bränslet minskat med 90 %. Enligt planerna ska det kapslas in och transporteras till ett så kallat slutförvar 500 meter ner i urberget. Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år.” (Hantering av kärnavfall)

Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, har föreslagit att slutförvaret av kärnavfall ska byggas i Östhammars kommun, nära kärnkraftverket i Forsmark. Där är det alltså tänkt att det använda bränslet ska förvaras en halv kilometer ner i berggrunden. Planen är att börja bygga slutförvaret i början av 2020-talet, men först måste SKB få godkänt av regeringen. ”I ett slutförvar ska det använda kärnbränslet kunna förvaras säkert i 100 000-tals år.” (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år… kunna förvaras säkert i 100 000-tals år. Att vi verkligen låter oss skjuta ansvaret för energiförbrukning och sophantering så långt in i framtiden, så osannolikt långt in i framtiden. Hur kan vi med säkerhet veta att berggrunden här i trakten kommer att vara så pass stabil så länge? Hur kan vi så självklart räkna med att ingenting som rör vår absoluta säkerhet, överlevnad på allvar förändras inom loppet av minst 100 000 år? Harrisburgolyckan kunde ju heller inte hända. Inte Tjernobyl. Och inte Fukushima. Men sådant som inte kan hända händer tydligen ändå. Och faktum är att forskarna har kritiserat de kopparkapslar och den bentonit i slutförvaret, insett att detta måste utredas mera.

Och under tiden det utreds och forskas om kopparkapslar och slutförvar rör vi oss allt närmare nya kalla klimat, istider: inom loppet av 100 000 år räknar man med tre nedisningar, där den första uppskattas nå sin största utbredning om cirka 5 000 år och då täcka Norrlands inre delar; den andra nedisningen förväntas om ca 20 000 år täcka hela Norden norr om linjen Stockholm–Helsingfors och den tredje och största beräknas om en si så där 60 000 år nå ända ner över norra delarna av Polen och Tyskland.

”Under en istid kommer berget att pressas ned över ett mycket stort område. Skillnaden i nedpressning mellan bergblocket med slutförvaret och dess omgivning blir därför liten. Berget kan dock komma att röra sig längs långa sprickzoner. Kapslarna med bränslet bör därför inte placeras i stora sprickzoner. Berget mellan sprickzonerna rör sig mycket lite. Trycket i slutförvaret beror på hur tjockt istäcket är. Om istäcket är 1,5 km tjockt blir trycket ungefär dubbelt så stort som det är idag och om istäcket är 3 km tjockt blir trycket ungefär tre gånger så stort. Kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid.” (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Framtida risker, mänsklig säkerhet. Beroende på om istäcket blir 1,5 km eller 3 km tjockt blir trycket… kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid. Och vem ska under tiden förvara och försvara informationen om var slutförvaret finns? Vem är det som ska minnas vidare när jag och du och alla våra barn har slutat minnas? Jag menar så inte någon om x antal 100 000 år får för sig att gräva för gruva i det urberg som är så säkert för vårt slutförvar?

Vi glömmer snabbt nuförtiden. Som om det kollektiva minnet inte fungerar, som om det kollektiva minnet inte är försäkrat eller uppdaterat för tankar om hållbar och säker förvaring av farligt avfall. Minnen, arkiv. Finns det inga minnen, finns kanske heller inga initiativ.

Men det finns åtminstone en offentlig utredning som behandlar frågan om informations- och kunskapsbevarande i samband med slutförvar av använt kärnbränsle, SOU 2015:11. Att minnas min barndoms fjärrvärmeverk i Ågesta åren 1976 och 1982 är en enkel sak i jämförelse med utmaningen i minneshantering för människor i en 100 000-årig framtid:

Alternativet är i första hand att avvisa tanken på uteslutande passiv säkerhet på lång sikt. En konsekvens skulle inte bara kunna vara reversibilitet och möjligheter till återtag, utan också ökade utsikter till informations- och kunskapsbevarande liksom starka minnestraditioner. Ur det perspektivet har kontinuerliga och regelbundna revideringar av informationshantering liksom minnesinstitutioner framhållits som det effektivaste sättet att bevara kunskap om slutförvar för använt kärnbränsle. För att stärka bevarandekulturen
ytterligare kan sådana metoder dessutom kopplas till platsen och landskapet.
Det andra alternativet, att förlita sig på långsiktigt passivt skydd samtidigt som tankar på bevarande av information och kunskap förkastas, alltså att enkelt uttryckt gömma och glömma det högaktiva avfallet, har dock inte hittills föreslagits som en seriös lösning. Tanken att skapa ett slutförvar vars funktion uteslutande bygger på passiva säkerhetsåtgärder och att samtidigt aktivt förstöra all dokumentation och kunskap om det verkar i vår informations- och kunskapscentrerade, demokratiska kultur som närmast
bisarr. Kanske är det ändå just en sådan lösning som framtida generationer skulle vilja att vi väljer. Vårt problem är att vi aldrig kan få information om den saken hur mycket vi än skulle önska det.” (SOU 2015:11 s. 82f)