Ännu en själ har dragit vidare

 

Vid liv och så inte längre.

Lyssnande, begrundande, resonerande och engagerad.

Människa framför allt. Och min mentor.

Tack Gunnar för de givande samtalen i dina sista år.

Du gav mig nya perspektiv på Stockholm och Sköndal.

 

Skidor i påskfjäll

Familjen har nu gjort en första vintertur på skidor mellan stugor i Jämtlands- och Härjedalsfjällen. Vi parkerade bilen i Kläppen och skidade mot Helags.

Barnen bar lätta ryggsäckar med förstärkningsplagg och energitillskott (russin, nötter, choklad) och vi vuxna kunde också bära lätt eftersom pulkan fick ta matransonerna. Harry, vår hund, hade dragsele och lina men är ännu för ung för att dra ”på riktigt”; nästa vintertur kanske.

Det blev långa fina dagar över snöfält med högst omväxlande väderlek. Första och andra dagen badade i solsken. Tredje dagen inleddes med vind upp till 20 m/s så vi fick kura i Gåsenstugan fram till lunch; eftermiddagen var lugn och vacker med nedförslut i dalgångar till Vålåstugorna.

Fjärde dagen skidade vi tillbaka mot Kläppen med annalkande snömoln över topparna. I pulkan hade vi inte bara extra proviant utan också spade för att kunna gräva bivack. Sovsäckar bar vi med oss och inte enbart för övernattning – vädret vänder snabbt i fjällen och blåser det upp till storm när man befinner sig mellan stugor är det bivacken som skyddar; förstärkningsplagg och sovsäckar hjälper till att hålla värmen.

Det blev en fin tur på drygt 6 mil. Och vi hade tur med vädret. Men det planerade mötet i Funäsdalen fick skjutas upp: bilvägen över Flatruet var nämligen avstängd hela dagen på grund av hård blåst så vi fick ta hemvägen över Åsarna istället.

 

Teknik, människa och samhälle

För några år sedan var känslan av utanförskap mycket påtaglig: jag hade valt att sluta visa mitt ansikte i sociala medier och därmed stängdes dörren till det rum där många av mina vänner befann sig. Kanske befinner de sig där fortfarande. Själv har jag lärt känna nya vänner ”i verkliga livet” och har så att säga kommit över tröskeln för utanförskapets gräns. Nja, inte riktigt så kanske, men jag känner mig inte längre utanför – jag är utanför men tillsammans med andra som också är här.

Sidor av tidsanda (publicerat 2014-10-21)

Under åren som gått har tendensen till acceleration tilltagit: och ju snabbare, desto bättre är väl också det en tendens. För egen del har jag fått anstränga mig för att inte falla in i ett mer eller mindre ohanterligt hastighetsbejakande, särskilt när det rör de kommunikativa verktygens område, i vilket jag inkluderar sociala medier.

Jag valde precis som de flesta av oss att kliva in i Facebooks förlovade land, fann alla mina vänner och hamnade strax i en slags omsorgsfull sysselsättning, vilken tog mer och mer av min utmätta tid i anspråk. Och allt mer av min utmätta tid lockades jag av att få mer av den där känslan av att vara den som styr och ställer, som kontrollerar flödet, av att kunna lägga vanmaktens boja åt sidan ett slag och känna maktens berusning. Ty de redan frälsta vet ju hur ruset stimulerar, verkar.

Och jag valde att kliva ur gemenskapen; ett steg som visserligen hade mer av lagmässigt och moraliskt ställningstagande än vänskapssvek över sig, men som jag – särskilt nu i efterhand – likställer med ett avhopp från ett samfund. Det är lätt att både känna sig och faktiskt reellt bli utanför när en lämnat själva arenan för händelsernas centrum, statusuppdateringarnas crescendo, när en valt att inte ingå i den sammanslutna fb-världen längre. Mycket av allt som sker och kommer att ske meddelas endast via Facebook och för min del var kulturinformation en väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå med, då i mars 2010:

Hej Åsa!
Inbjudan kommer snart, ska tryckas endera dagen! Du har inte facebook va? Jag har skaffat mest för att det är lätt att få reda på konst- och litteraturevenemang där. Men du ska få riktigt papperskort förstås.

En väsentlig orsak till att jag överhuvudtaget övervägde att gå ur, hösten 2011, var själva integritetsskälet och att jag värderade svensk lagstiftning högre än kommersiella företags framgångsfaktorer.

Hösten 2011 släppte Facebook en applikation som gör att vännerna (och Facebook själva) sekund för sekund exakt kan följa din datoranvändning även om du stängt av Facebook: vilken tidningsartikel du läser, vilket teveprogram du tittar på och vilken låt du lyssnar på.

(Storebror på Facebook – Integritet och risker med sociala medier)

Jag förundras över hur pass snabbt det faktiskt gått när det gäller acceptans av alla möjliga förändringar; inte minst när det handlar om teknik och kommunikation. Avslöjanden om mass-övervakning via Internet verkar inte spela någon större roll för surfvanor och mobilanvändning – och att såväl statliga institutioner som privata företag är självklara brukare av sociala medier som Facebook och Twitter. Som om det är den självklaraste sak i världen. Sedan en tid tillbaka arbetar dock en parlamentariskt sammansatt kommitté som utifrån ett individperspektiv ska

kartlägga och analysera sådana faktiska och potentiella risker för intrång i den personliga integriteten som kan uppkomma i samband med användning av informationsteknik i såväl privat som offentlig verksamhet

(Kommittédirektiv 2014:65 Den personliga integriteten)

Kanske kommer det så småningom också fram direktiv, restriktioner och diverse handledningsböcker i sättet att exponera oss som myndigheter och medborgare, från hela nationer till egenföretagare. För jag säger det igen: tendensen till acceleration har tilltagit och ju snabbare, desto bättre. Det gäller numera inte enbart teknik, kommunikation utan verkar även vara applicerbart på ett personligt plan.

Själv funderar jag på om vi kanske inte kommit så långt människomässigt sett och att vi i själva verket fastnat i utvecklingsoptimismens kölvatten, dansar på modernitetens limbo; vi kan helt enkelt inte konsten att anpassa oss tillräckligt snabbt efter teknikens framsteg längre. Eller så har vi aldrig egentligen gått med på det, men framställts som om vi är en naturlig del av maskinvärlden. Symbiosen mellan människa och maskin, åtminstone sedan funktionalismens genombrott tänker jag, någon gång på 30-talet, för sisådär en åttio år sedan…

Myrdals 1934

 

I repris: dagens dikt

 

oceanens sång

som ung lockades jag av mytbildningen

strålglansen i hjältens öga och glorian kring ängelns hår

fruktan och Hai ku-diktningens vedermödor kom långt senare

med tunga regnmoln och vågor från Fukushima

 

 

 

Personlig preferens

En högst personlig bekännelse: som liten hade jag flera namn (kärt barn, ni vet). Mina smeknamn härrörde dels från morfar – ”Boffan” – och dels från farmor – ”Apan Nilsson”.

Vad Boffan egentligen betydde hade jag ingen tanke på som barn, men jag förstod varifrån smeknamnet kom; jag hade en näsduk som jag höll i handen samtidigt som jag sög på tummen. Näsduken hette Boffan. Frågan är givetvis om jag benämnde den så innan jag fick mitt smeknamn av morfar? Boffan. Jag kan höra morfars röst nu; se hur han öppnar dörren till lägenheten i Rättvik och står där på knä, överraskande, på samma nivå som jag själv. Boffan! Det var först som vuxen jag läste att boffa betyder sniffa (lim).

Apan Nilsson däremot, ja det fick jag en förklaring till redan som liten. Jag gjorde nämligen väldigt roliga miner när jag åt knäckebröd (!) vid cirka ett års ålder. Om jag inte minns fel finns det faktiskt fotografier där jag sitter i farmors och farfars kök (i småstugeområdet här i Sköndal) och ”spelar apa” med ett stort runt knäckebröd i händerna (faktum är att jag fortfarande föredrar Leksandsknäcke framför andra sorter). Men fastän farmor lever idag (på sitt nittioåttonde år) är det väldigt länge sedan jag hörde smeknamnet Apan Nilsson.

Men Apan Nilsson har kanske en annan betydelse än vad jag tror? Jag tänker på Herr Nilsson, Pippis apa (likheten var i och för sig större mellan mig och Pippi – de rödhåriga, upproriska) men tänker också på något jag uppmärksammades på idag, när jag slog upp mitt namn på ratsit.se. På något vis kan jag tycka att det är roligt och charmigt att läsa ut så mycket av mig själv på nätet. På något vis är det ruskigt och otäckt:

 

 

 

En god relation

Egentligen tänkte jag dra en jeremiad, ett ord som för övrigt ingick i ordkunskapsdelen på högskoleprovet kring 1990. Men vad lönar det sig att klaga? Så, istället för jeremiad drar jag en lovsång för människans bästa vän, hunden.

Min första hund var en långhårig schäfertik, Birka (2003-2016); rakryggad, storvuxen och alldeles underbar. Jag har nog lagt ut bilder på henne tidigare, men hon är värd att minnas på alla sätt och vis. Alla äventyr och strapatser vi var på tillsammans. Hon trivdes nog allra bäst till fjälls ändå – precis som jag – och präglades av åren vi tillbringade i Abisko, då när hon var ung och yvig. Jag kan verkligen längta tillbaka till den tiden, inte bara för fjällens skull utan också för att mobiltelefonerna ännu inte var så smarta och människor pratade liksom mer med varandra. Det sociala var närvarande i direkta relationer.

Abisko 2005

När Birka lämnade oss stod vi som familj ut i ett års tid utan flockkänsla. Vi behövde hund för att känna oss hemma. Barnen föddes ju bägge in i en flock – Birka var fantastiskt tålmodig och försiktig med barn överlag – och de saknade henne oändligt. Så trots trångboddhet och 6 våningar över marken skaffade vi oss welsh springer spanieln Harry, ett supertrevligt aktivt tillskott till familjen. Vi blev åter flock. Fjällturer med tält, barn och hund. När livet är som bäst.

Abisko 2017

Trots att de smarta telefonerna, som jag uppfattar det, alltmer ödelägger mänskliga relationer – öga mot öga utan tekniska attiraljer emellan (ja, glasögonen då) – går det att uppleva nära möten med kända och okända människor under nästan varje promenad som jag tar, här där jag bor. Alla dessa hundpromenader, vad vore förortslivet utan dem? Under det år som passerade mellan Birkas bortgång och Harrys hemkomst var det inte alls lika givande socialt sett att promenera. Jag föredrog att ta springrundor istället. Men nu: väver samtalstrådar med andra människor med hund och människor utan hund. Jag är ingen mobilmänniska, har aldrig varit, kommer aldrig använda min bärbara telefon till annat än att ringa, svara, sända eller ta emot sms (jo, lite som kamera funkar den också). Jag vill inte förlora den verklighet som finns omkring och precis intill mig. Jag vill inte låta den sortens kommunikationsmöjlighet ta udden av människomöten på promenader, i levande livet. Den som inte tror sig kunna leva utan smarta telefoner, uppdateringar och gilla-klick på sociala medier kanske i själva verket är en människa som ännu inte insett att hunden är hennes bästa vän. Inte mobilen.

Myndighetens minne

När jag läser igenom mina gamla inlägg här på bloggen för att kontrollera att länkar fungerar, slår det mig hur slarvigt vi hanterar information och kunskap idag. Jag har en skyldighet gentemot läsare av mina texter att se till att det jag förmedlar går att verifiera, kolla upp; att citat från olika källor överensstämmer med originalen. Detta är lättare sagt än gjort. Ett av mina tidigare inlägg handlar specifikt om hantering av minne och livsfarligt avfall. Eftersom jag vill ha beständighet i mina utsagor tänker jag uppdatera länkarna; du som läsare ska lita på att det jag säger i referat och citat är riktigt återgivet och inte förvrängt eller förvanskat. Jag vill helt enkelt att du ska tro på det jag säger. Ett av citaten kommer från Strålsäkerhetsmyndighetens*) hemsida:

I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta. Reaktorn snabbstoppas efter indikationer på att bränsleelementen är skadade. Skadorna visar sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen har fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. I efterhand visar det sig att orsaken är att kapslingsrören till kärnbränslet har skadats av vibrationer. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

När jag klickar på länken dyker ett utrop upp: ”sidan saknas!” och jag kan inte längre återfinna texten om kärnkraftens historik som jag citerat från, då på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida i april 2016. Eftersom jag vill länka till rätt sida hos myndigheten googlar jag första meningen, ”I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta”, och se där dyker den upp:

Men när jag klickar på länken ”Nedslag i svensk kärnkraftshistoria” ovan, vad händer då?

Min anslutning är inte säker. Den här webbplatsen försöker identifiera sig med ogiltig information. Jag vågar helt enkelt inte gå vidare eftersom jag inte känner tillit längre. Jag förflyttar mig istället till Riksarkivet, också där med hjälp av en googling. På skärmen dyker det upp meningar som minner om det jag själv framhåller:

Det intressanta i sammanhanget är att meningarna existerar i själva googlingen, men när jag går in på Riksarkivets hemsida (via rubriklänken) finns de inte längre. Det är ju lite delikat att googlingen förflyttar mig till en hemsida från 22 okt 2012. Här måste jag göra en avstickare i länk-letandet för att få reda på hur Riksarkivets mening fortsätter. Jag hittar meningarna i en liten idéskrift som jag uppskattar är från runt 2007/08 eftersom det inte finns något årtal angivet från när skriften är utgiven; Statens arkiv i framtiden:

Riksarkivet bevarar vårt gemensamma minne. Vi värnar rätten till demokratisk insyn och den enskildes rättssäkerhet samt skapar vägar till kunskap om vår framtid och vårt förflutna.

I Riksarkivet hittar jag bland annat vägledning om arkivhantering och bevarande av webbplatser:

Webbplatser, interna samt externa, är av myndigheten upprättade allmänna handlingar. Det innebär att man precis som för andra typer av handlingar måste se till att informationsstruktur och format möjliggör ett långtidsbevarande. Ett bevarande utan informationsförluster kräver att lämpliga format används, något man bör ta hänsyn till redan då webbplatsen planeras och konstrueras. (Framställa och bevara)

Riktlinjerna känns betryggande och så gör också ord som ”långtidsbevarande”. I Riksarkivet finner jag också arkivet för Statens kärnkraftinspektion (SKI) och handlingar om Ågesta, vilka inte är tillgängliga digitalt. Men jag hittar även SKIs externa webb i filformat och där finns en post om kärnkraftens historia vars länk jag kopierar in i mitt sökfönster och hamnar på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida, med välkomnande till den nya webbplatsen som lanserades 28 september 2017 och som ska ”göra det enklare för dig som besökare att hitta rätt.” Hur jag än söker för att finna mitt citat kan jag inte hitta rätt. Jag vill inte radera mitt gamla inlägg om hantering av minne och livsfarligt avfall på grund av att länkar inte längre fungerar. Men hur trovärdiga blir utsagor om de inte går att  verifiera? Och hur tillitsfulla blir myndigheter som inte kan bevara allmänna handlingar (som webbplatser) utan informationsförlust? Det är kanske något för den nya digitaliseringsmyndigheten att ta fasta på.

*) Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) bildades år 2008 genom en sammanslagning av de tidigare myndigheterna Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI).