Livslångt lärande

I glappet mellan arbete och fritid läser jag för fullt och är inne på sista terminen av masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid THS, Teologiska högskolan Stockholm. Det är en väldig skillnad att studera idag jämfört med min förra omgång på universitet/högskola, dvs. på 1990-talet: då var jag fortfarande berättigad studiemedel och -lån och livssituationen möjliggjorde helhjärtat fokus på studierna; idag får jag finansiera ”det livslånga lärandet” själv och hjärtat klappar inte enbart i takt med läslusten utan också för min underbara familj. Det där livspusslet får ständigt nya bitar för inpassning och det är oerhört stimulerande.

Det finns så många intressanta ingångar i läsandet och det finns outsinliga källor till lärande. I somras läste jag kursen The Cultural Memory of Europe: East and West på Södertörns högskola och den öppnade nya vägar till förståelse. Jag hade redan tankar om vad jag ville skriva i min masteruppsats och ihop med för mig nya teorier och samtal kring det kulturella minnet blev så höstens resultat  ”Litteratur om diktatur – Pär Lagerkvists Bödeln och Fredrik Bööks Hitlers Tyskland maj 1933”. Uppsatsen går med fördel att komplettera med min tidigare uppsats i etik om Ellen Key, Lycksalighetens rike; jag inser att det är något slags folkbildande spår jag söker efter i bägge uppsatserna.

Dags att återgå till kurslitteraturen; Kwasi Wiredus Cultural Universals and Particulars. An African Perspective. Mycket nöje denna blåsiga februaridag och tillika tioårsdagen för min dotter Beatas födelse. Hurra!

Kort rapport från ett skrivbord

 

Jag är mitt i nu. Alla röster som samlas inom mig leder jag ner i text, fångar dem i tid och rum, här, ner i vita papper. Snart bildar de mening, inbyggda tillsammans, helt olika slags röster leder jag, min väg, min uppsats, mitt skri i världen.

Lyssnar på Cohens You Want it Darker, samma spår om och om igen. En röst – rymmer allt.

Jag är mitt i, nu.

Stortvättens land

(Publicerad i Sköndalsbladet nr 2 2016)

 

torklada
Torkladan på Lövudden

Vatten är inte vilken vara som helst, utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant (EU:s ramdirektiv för vatten)

Jag sitter på bryggan och ser ut över sjön. Vind ligger på och för med sig oväsen från Nynäsvägen, hindrar örat från att höra vågen krusa sig mot strandkanten. Trafiken som stör idag – hur kommer det då att låta en morgon, när byggena på andra sidan tagit vid? Sprängningar och schaktmaskiner, pålande bult genom mark och luft. Vibrationer, buller och oljud som dränker oljud och en tystnad som inte finns. Jag blundar och söker föreställa mig, men det är svårt att minnas en tystnad.

När allt var stilla. För hundra tusen år sedan: den här platsen låg infrusen i is. För tiotusen år sedan: isen hade smält undan och landet rest sig efter isens tyngd, då delade kobbar havet, då blomstrade jorden skön och de första människorna vandrade in, eller beträdde de marken från kajaker? I Sköndal finns det spår av människor sedan mycket länge, men bofasta sedan ett par tusen år. Avlägsna röster, rop och glam letar sig fram genom grönskan. En förfluten tid med verksamheter vid vatten. En gång ett hav; sedan en vik och så en sjö med kvinnor och män och alla barn; bosättningar och bryggor.

En människa ser ut över sjön. Men vad hör hon?

Som han hostar, aldrig slutar denna hosta, orken tryter, ligger till sängs, hostar blod; jag ber honom fara till hospitalet, var som helst där de kan bota. Bröstet hans smärtar, tunn är han, feber och svettnätter. Lungsoten? Kroppen är så tung, åtta barn har jag satt till världen; min själ är tung, tre av barnen har jag förlorat; händerna värker och knäna med, tvättvatten rinner, tär mig.

För hundra år sedan, år 1916, bodde tvätterskan Anna i Orhem med Johan och barnen. Johan med tuberkulos, som far till sjukhus under hösten men dör hemma om vintern. Anna och barnen flyttar till Skönstavik: bryggorna avlöser varandra, smutstvätten från staden likaså. Stortvättens land, så kallades bygderna, ”de sörmländskt täcka trakterna kring Drefviken, Magelungen, Trehörningen, Orlångan, och hvad de allt heta, dessa många insjöar.” Stortvättens land: ”en dag räknades från Drefvikens strand ej mindre än ett tiotal ’tvättställen’, lätt igenkännliga på sina till torkning uthängda tvättkläder.” (Idun 1900:38) Tvättbryggor runt en sjö; Orhem, Stora Sköndal, Skönstavik, Sköndalsbro, Karlsvik och så inflödet Forssen från Magelungen och vidare vattnet inåt landet – ett trettiotal sjöar, ett snillrikt system på väg till Drevviken och vidare ut mot Östersjön.

Sverige år 1916: 5 760 000 människor och 5 600 bilar.

Sverige år 2016: 9 870 000 människor och 5 900 000 bilar (4 770 000 i trafik).

På Nynäsvägen vid Sköndal beräknas antalet fordonsrörelser per dygn uppgå till 75 800. Förra regeringen initierade ändringsförslag av miljöbalken rubricerat ”Nya steg för en effektivare plan- och bygglag” (Ds 2014:31). Ett lagstiftningsförslag gäller buller och syftar till att mer buller ska accepteras, trots att forskning visar att bullerkraven, som i Sverige är liberalare än i flera andra västländer, snarare måste skärpas. Buller som stör och orsakar stress, påverkar sömn och risk för hjärt- och kärlsjukdomar. (Aktuell Hållbarhet 2014)

”Halterna av metaller och organiska föroreningar i sediment är höga i den nordvästra delen av Drevviken där trafikdagvatten från Nynäsvägen letts ut orenat fram till år 2009.” (Miljöbarometern) Dagvatten som rinner ner i sjön från vägar och andra hårda ytor. Hur mycket smuts tål sjön? Hur påverkar de stora förestående byggprojekten? Både Länsstyrelsen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden pekar på behovet av att bättre redogöra för dagvattenfrågor ang. Tyngdpunkt Farsta och den dåliga vattenkvaliteten i både Magelungen och Drevviken uppmärksammas. Hur många bäckar små… leder förorenat vatten till sjön?

Jag sitter på bryggan i Stortvättens land. Hur många tvättade runt Drevviken, sjön med stränder i Stockholm, Huddinge, Haninge och Tyresö? Händer som sköljer vatten, fingrar stela och röda av köld, i huggna vakar om vintern, infrusna bylten och snö. Allt de orkade och slet, människoöden, själar ingen minns. Leva sina liv och sedan försvinna. Spår finns kvar; en tvättstuga och torklada på Lövudden vid Stora Sköndal, bevarade rester från en svunnen tid, tysta rop från det förgångna. En ursprunglig funktion och nyttobetonad arkitektur bidrar till höga samhällshistoriska värden. Men människan – måste tystnad finnas för att höra henne? Doften av lakan i sommarbris?

Framtiden börjar nu. Och historien. Tänk om tystnad vore en mänsklig rättighet? När vi inkorporerade Europakonventionen ville någon att rätten till rent vatten skulle stå med, men så skedde inte.

 

Text: Åsa Smedberg Östling
Foto: Matti Östling

 

 

Det som inte syns måste ändå minnas

 

Minne 1: 1976
Snön gnistrar och jag är åtta år och tar mig fram på skidor, brorsan trampar på framför och ännu längre bort skidar mamma och pappa. När vi kommer fram till kvarnen häller mamma upp varm choklad i mullemugg, sträcker över limpsmörgås med stekt ägg och pappa skalar apelsiner med fingrar spruckna av eksem. Balingsta kvarn har stått här i över hundra år, säger pappa och ger mig en klyfta saftig apelsin. Och Ågesta värmeverk blev bara tio.

Minne 2: 1982
Det är en klar hög mycket tidig morgon i slutet av mars och jag är med klassen på fågelskådning i Ågesta. Svalorna där uppe, ja ni vet hur de liksom tjiitter och klipper med vingarna, så långt från jorden, från marken, oss. Fågelperspektivet. Här nere hyssjar Fröken Inger och pekar exalterat med hela handen mot fågeln som flyger över kraftledningen –  en dubbelbeckasin! så ovanligt och vilken tur att få se en sån idag. Jag cyklar hem till radhuset på det i folkmun kallade Oljeberget i Farsta, har fått ledigt resten av dagen och det blir varmt: 17 grader i skuggan den 30 mars men vinden är kall.

 skådning

Jag försöker komma ihåg att någon i min barndom har berättat för mig det jag vet idag. Eller visste ni verkligen inte? Var det så att ni, allmänheten och politiker i gemen var förda bakom ljuset? Min barndoms dagar, så skimrande i gult och blått. Min barndoms dagar, en illusion, förljugen bit, ett välfärdspussel och folkhemsbrott.

I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta. Reaktorn snabbstoppas efter indikationer på att bränsleelementen är skadade. Skadorna visar sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen har fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. I efterhand visar det sig att orsaken är att kapslingsrören till kärnbränslet har skadats av vibrationer. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Sådant händer som aldrig nånsin skulle kunna hända igen – upprustningen, krigen, de sönderbombade barnen. Känslan av som om ingenting egentligen och på riktigt händer; som om radion mullrar bakgrundsljud och teven blixtrar till i vardagsrum, i sovrum, barnrum eller varhelst som folk nu valt att placera sin (omvärldsbevakare, nyhetsuppläsare, sällskap och vän?). Farliga saker finns, men går inte genom tevens ruta, utan stannar där, på tryggat avstånd. Vi är delaktiga, tittar på. Rösterna ur radioapparaten hörs men rör sig mer som mummel genom rummen. Där kan ju folket höras, om det vill.

Jag tror inte att det riktigt hemliga materialet ens finns på papper, för då finns det inga arkiv, då finns det inte några bevis heller. (Svenska kärnvapenprogrammet)

Vi glömmer snabbt nuförtiden. Som om det kollektiva minnet inte fungerar, som om det kollektiva minnet inte är försäkrat eller uppdaterat för tankar om hållbar och säker förvaring av farligt avfall. Minnen, arkiv. Finns det inga minnen, finns kanske heller inga initiativ.

Den 1 maj 1969 inträffar ännu ett allvarligt haveri på Ågesta. En backventil skadas till följd av ett förändrat tryck i reaktorn. Cirka 500 kubikmeter vatten strömmar ut till turbinanläggningen och flera säkerhetssystem översvämmas, vilket medför att flera system inte fungerar. Reaktorn snabbstoppas manuellt och ytterligare skador kan förhindras. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Harrisburg.
Tjernobyl.
Fukushima.

Ågesta – Farsta – Sköndal (där jag numera bor). Fågelvägen mätt 5000 meter.

I min barndom, i förlängningen av t-banans linje 18 söderut, fanns inte bara det där värmeverket som pappa pratade om, utan Ågestaverken var i själva verket Sveriges första kärnkraftverk och togs i drift år 1964, några år innan jag föddes. I somliga källor hittar jag Ågesta som ett i första hand lite snällt och omtänksamt värmeverk. Att beskrivningen (”inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten”) står i klar opposition med andra källor verkar ingen bry sig om.

Det var bland de första kärnkraftverken i världen som drevs med oanrikat uran som bränsle och tungt vatten som moderator. Ågestaverket var också det enda kärnkraftverk i Sverige som kom att leverera både värme och el. Det försörjde Farsta med fjärrvärme fram till 1974 då den lades ned av ekonomiska skäl. Beslutet om nedläggningen togs strax innan oljekrisen 1973, vilket innebar att enda gången Ågesta faktiskt blev lönsamt var under dess sista år i drift. Ågestareaktorn var inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten under drift, vilket var en förutsättning för att producera plutonium för vapenkvalitet. (Tekniska museet)

Museum som folkfostrare, som kollektivt minne. Men det finns alltså källor med andra versioner (och motsatta uppgifter) om vad Ågesta värmeverk egentligen sysslade med. ”Ågesta kärnkraftvärmeverk” eller ”Ågesta atomkraftvärmeverk” eller vad en nu väljer att kalla det för.

Ågesta, som förser Farsta med fjärrvärme, är Sveriges första kommersiella reaktor. Men de civila intressena kommer i andra hand och den optimeras för att tillverka plutonium, bland annat byts bränsleelementen ofta. Ändå producerar Ågesta långt ifrån så mycket plutonium som behövs i atombombsfabriken. Det kanske räcker till ett par, tre laddningar, men inte till det hundratal som bombmakarna planerar. (Ny Teknik)

På den tiden, när jag var liten, var det inte helt olikt nu, egentligen; på den tiden var det mesta ofarligt även om jag visste (av erfarenhet) att tänder i asfalt går sönder och huvud mot sten går sönder och armar går sönder och barnet är tåligt men ibland också skört;  att allting riskerar att rasa, att falla samman. Och jag gick i skolan under 70-tal och har nog i första hand folkfostrats av ett land. Här var det Tryggt. Här var ett Folkhem. Här rådde Rättvisa och Jämlikhet och här var Sverige, landet alla andra länder ville bli. Vi litade på auktoriteter, av hävd och tradition. Ty Sanningen är en och allena. Och Staten och Kapitalet satt så självklart i samma båt. Men att vi forskade för produktion av kärnvapen, fick jag aldrig lära mig någonstans.

När den första reaktorn startas 1954, trettio meter ner i berget under Tekniska högskolan i Stockholm, är den laddad med tre ton franskt, metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge. Trots att reaktorn körs för att maximera produktionen av vapenmaterial, ger den bara ett halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber, men väl till de första trevande experimenten. (Ny Teknik)

Tungt vatten. Sverige importerade mängder av tungt vatten från Norsk Hydro. Sverige rustade för krig. Vi hade kunskap, vi hade teknik. Sverige rustade inför ett kärnvapenkrig. Protest! så var det inte! Då, precis som nu, såg man inte Sverige som en del av kriget: Beslutsfattarna såg enbart till de svenska behoven. Men faktum kvarstår: Ågestaverken med dess ursprungliga funktion i atombombsproduktion. Vapen, arsenaler. Atomkraft, ja tack, nej tack. Vem dikterar villkoren, moralen? Vad är vårt minne värt, vad är värt att bevara. Vad kostar en folkomröstning och vem är beredd att betala?

Vetskapen om den här nära kopplingen är ju inte stor hos allmänheten och den är heller inte särskilt stor bland politikerna. Så från början förklarade man aldrig för allmänheten att man kommer att bygga reaktorer i Sverige som har en baktanke att man skulle kunna utvinna material till svenska kärnvapen. (Svenska kärnvapenprogrammet)

kraftwerk

Jag kan ju rimligtvis inte minnas vad för slags verk mitt barndoms värmeverk i Ågesta var. Jag vill  bara minnas de långa fina skidspåren och fåglarnas färd över himlen. Men det är nog inte så bra att enbart leva på valda minnen: kärnavfallshanteringen fortsätter trots allt att vara en brännande aktuell fråga. Hur gör vi med egentligen med våra sopor?

”När bränslet i en reaktor byts ut är det mycket radioaktivt och ger ifrån sig värme. Därför placeras det i vattenbassänger på kärnkraftverket. Vatten skyddar mot strålning och kyler bränslet. Efter ett år transporteras bränslet till CLAB, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, i Oskarshamn med det specialbyggda fartyget m/s Sigyn. I CLAB mellanlagras bränslet i vattenbassänger under 40 år. Därefter har radioaktiviteten i bränslet minskat med 90 %. Enligt planerna ska det kapslas in och transporteras till ett så kallat slutförvar 500 meter ner i urberget. Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år.” (Hantering av kärnavfall)

Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, har föreslagit att slutförvaret av kärnavfall ska byggas i Östhammars kommun, nära kärnkraftverket i Forsmark. Där är det alltså tänkt att det använda bränslet ska förvaras en halv kilometer ner i berggrunden. Planen är att börja bygga slutförvaret i början av 2020-talet, men först måste SKB få godkänt av regeringen. ”I ett slutförvar ska det använda kärnbränslet kunna förvaras säkert i 100 000-tals år.” (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år… kunna förvaras säkert i 100 000-tals år. Att vi verkligen låter oss skjuta ansvaret för energiförbrukning och sophantering så långt in i framtiden, så osannolikt långt in i framtiden. Hur kan vi med säkerhet veta att berggrunden här i trakten kommer att vara så pass stabil så länge? Hur kan vi så självklart räkna med att ingenting som rör vår absoluta säkerhet, överlevnad på allvar förändras inom loppet av minst 100 000 år? Harrisburgolyckan kunde ju heller inte hända. Inte Tjernobyl. Och inte Fukushima. Men sådant som inte kan hända händer tydligen ändå. Och faktum är att forskarna har kritiserat de kopparkapslar och den bentonit i slutförvaret, insett att detta måste utredas mera.

Och under tiden det utreds och forskas om kopparkapslar och slutförvar rör vi oss allt närmare nya kalla klimat, istider: inom loppet av 100 000 år räknar man med tre nedisningar, där den första uppskattas nå sin största utbredning om cirka 5 000 år och då täcka Norrlands inre delar; den andra nedisningen förväntas om ca 20 000 år täcka hela Norden norr om linjen Stockholm–Helsingfors och den tredje och största beräknas om en si så där 60 000 år nå ända ner över norra delarna av Polen och Tyskland.

”Under en istid kommer berget att pressas ned över ett mycket stort område. Skillnaden i nedpressning mellan bergblocket med slutförvaret och dess omgivning blir därför liten. Berget kan dock komma att röra sig längs långa sprickzoner. Kapslarna med bränslet bör därför inte placeras i stora sprickzoner. Berget mellan sprickzonerna rör sig mycket lite. Trycket i slutförvaret beror på hur tjockt istäcket är. Om istäcket är 1,5 km tjockt blir trycket ungefär dubbelt så stort som det är idag och om istäcket är 3 km tjockt blir trycket ungefär tre gånger så stort. Kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid.” (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Framtida risker, mänsklig säkerhet. Beroende på om istäcket blir 1,5 km eller 3 km tjockt blir trycket… kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid. Och vem ska under tiden förvara och försvara informationen om var slutförvaret finns? Vem är det som ska minnas vidare när jag och du och alla våra barn har slutat minnas? Jag menar så inte någon om x antal 100 000 år får för sig att gräva för gruva i det urberg som är så säkert för vårt slutförvar?

Vi glömmer snabbt nuförtiden. Som om det kollektiva minnet inte fungerar, som om det kollektiva minnet inte är försäkrat eller uppdaterat för tankar om hållbar och säker förvaring av farligt avfall. Minnen, arkiv. Finns det inga minnen, finns kanske heller inga initiativ.

Men det finns åtminstone en offentlig utredning som behandlar frågan om informations- och kunskapsbevarande i samband med slutförvar av använt kärnbränsle, SOU 2015:11. Att minnas min barndoms fjärrvärmeverk i Ågesta åren 1976 och 1982 är en enkel sak i jämförelse med utmaningen i minneshantering för människor i en 100 000-årig framtid:

Alternativet är i första hand att avvisa tanken på uteslutande passiv säkerhet på lång sikt. En konsekvens skulle inte bara kunna vara reversibilitet och möjligheter till återtag, utan också ökade utsikter till informations- och kunskapsbevarande liksom starka minnestraditioner. Ur det perspektivet har kontinuerliga och regelbundna revideringar av informationshantering liksom minnesinstitutioner framhållits som det effektivaste sättet att bevara kunskap om slutförvar för använt kärnbränsle. För att stärka bevarandekulturen
ytterligare kan sådana metoder dessutom kopplas till platsen och landskapet.
Det andra alternativet, att förlita sig på långsiktigt passivt skydd samtidigt som tankar på bevarande av information och kunskap förkastas, alltså att enkelt uttryckt gömma och glömma det högaktiva avfallet, har dock inte hittills föreslagits som en seriös lösning. Tanken att skapa ett slutförvar vars funktion uteslutande bygger på passiva säkerhetsåtgärder och att samtidigt aktivt förstöra all dokumentation och kunskap om det verkar i vår informations- och kunskapscentrerade, demokratiska kultur som närmast
bisarr. Kanske är det ändå just en sådan lösning som framtida generationer skulle vilja att vi väljer. Vårt problem är att vi aldrig kan få information om den saken hur mycket vi än skulle önska det.” (SOU 2015:11 s. 82f)

 

Några tankar om demokrati och direktdemokrati

Jag läser och skriver en hel del nuförtiden, kanske inte så mycket i mina egna projekt som inom ramen för studierna på masterprogrammet i Mänskliga rättigheter vid THS. Jag håller dessutom på med research och läsande inför masteruppsatsen i höst samt har en hel del spännande ideella engagemang och timvikarierar då och då som vårdare för att ha någon slags inkomst. Istället för att skriva ett nytt inlägg på bloggen idag publicerar jag en text om demokrati och direktdemokrati från mina studier. På så vis kan jag dela med mig av tankar och samtidigt ha mer tid för familjen: lördagar innebär biblioteksbesök. Trevlig helg!

————————————

[en reviderad text utifrån uppgiften att göra en komparativ analys av direktdemokrati i några länder]

Tankar om demokrati och direktdemokrati

Under de senaste decennierna har politiska partier i nästan alla västerländska demokratier förlorat medlemmar; detta gäller i hög grad även Sverige, där medlemsantalet för riksdagspartierna halverats från 1990-talet till år 2010. Demokratiutredningen från 2014 visar att det inte är brist på politiskt intresse som är orsaken till medlemstappet: valdeltagandet i de europeiska länderna, Sverige inkluderat, är stabilt och ligger överlag på samma nivå som tidigare (ca 80 %); partierna saknar heller inte medborgarnas förtroende och enkätundersökningar från åren 1999 och 2013 visar för Sveriges del på en mer positiv attityd till partierna i den senare undersökningen jämfört med den tidigare. Både nationella och globala trender talar för medborgarnas positiva inställning till partier. Ett ytterligare mått på politisk intresse är att antalet ideella organisationer och sociala rörelser har ökat. Men trots detta så sjunker alltså partiernas medlemsantal och detta kan ses som ett legitimitetsproblem för demokratins del – åtminstone den demokrati som bygger på representativitet.

Tittar vi närmare på olika politiska partiers medlemsantal under en längre tid blir bilden tydlig:

fig 1

Det stora medlemsraset för Socialdemokraternas del har bland annat att göra med att man avskaffade kollektivanslutningen i början av 1990-talet och därmed gick miste om över en halv miljon partimedlemmar. Det genomsnittliga antalet partimedlemmar har i Sverige såväl som i andra europeiska länder minskat, men samtidigt återfinns samma mönster: mindre och yngre partier och sådana som bygger på nyare ideologier har antingen ett stabilt antal medlemmar eller ett ökande medlemsantal.

Så vad kan då partiernas rätt så dramatiskt minskade medlemsantal bero på? Det ligger nära till hands att söka svaret i större strukturella förändringar snarare än hos enskilda personer eller partier: tendensen ser liknande ut över hela västvärlden, med länder och samhällen alltmer präglade av (demokratiska) institutionella förändringsprocesser till en alltmer global ordning och under stark inverkan av (ny) kommunikations- eller informationsteknologi. Tanken om att den globaliserade och uppkopplade världen suddar ut nationalstatsgränserna – ja till och med gör dem överflödiga – är varken revolutionerande eller ny. En annan viktig aspekt är också att medborgarna i allmänhet blivit alltmer utbildade och är bättre informerade om politiska frågor, vilket ökar kravet på inflytande i den demokratiska processen. Den globala medvetenheten har skapat större rum och fler mötesplatser för globala problemområden, där människor oberoende av nationstillhörighet gemensamt engagerar sig i frågor som rör exempelvis feminism, miljö- och klimathänsyn, freds- och konfliktlösning. När de äldre kanalerna till inflytande och makt inte hänger med i samma utsträckning som medborgarnas ökade krav på detsamma, söker de sig andra vägar för att göra rösten hörd. Detta kan vara en av förklaringarna till att mindre och nya partier och de som bygger just på nyare ideologier uppvisar ett stabilt medlemstal eller till och med ökande. För svensk del har vi fått ett nytt parti i Direktdemokraterna som grundades 2014 och som vill genomföra allmänna omröstningar i sakfrågor. Partiet ställde upp i riksdagsvalet. Direktdemokratiska partier kan i Sverige spåras till början av 1990-talet då Telefonpartiet grundades (sedermera nedlagt) för att ge medborgarna en direktlänk till riksdagen genom telefonomröstningar (på den tiden hade knapptelefonen just blivit populär).

I regeringsformen kapitel 1 står det att all offentlig makt i Sverige utgår från folket (folksuveränitetsprincipen) och att riksdagen är folkets främsta företrädare (representativ parlamentarism). Regeringsformen är en av våra fyra grundlagar och den utgör själva grunden för vår demokrati. Här står beskrivet hur Sverige ska styras, vilka demokratiska rättigheter vi ska ha och hur den offentliga makten ska fördelas. Dock finns det från högt juridiskt håll en farhåga att själva utgångspunkten i regeringsformen – all offentlig makt utgår från folket och att denna makt utövas under lagarna – i realiteten är överspelad då den övervägande delen av central lagstiftning äger rum i Strasbourg och Bryssel. Denna förändring av grundvalen har skett efter EU-inträdet, med Europakonventionens införlivande med svensk lag och också i och med Lissabonfördraget (2007) och lämnar i stort sett kvar åt riksdagens lagstiftning att handla om införlivandet av lagstiftning från EU-nivå (dock inte budgetprocessen).

Ser vi så till riksdagens beskrivning av direktdemokrati utövas den idag exempelvis vid folkomröstningar och årsmöten i föreningar. Vi har ju redan inslag av direktdemokrati även om det i själva statsskicket hör till undantagen – folkomröstningar är ett sätt att utöva direktdemokrati, även om alla våra sex gjorda folkomröstningar enbart varit rådgivande. I föreningslivet, dvs. civilsamhället, är direktdemokrati ett högst vanligt inslag på årsmötena. Här väljer föreningens medlemmar sin styrelse efter förslag från en valberedningsgrupp.

Sedan 2002 har vi haft regionala och lokala medborgarinitiativ, så kallade medborgarförslag, vilket innebär att enskilda personer som är folkbokförda i en kommun, ett landsting eller en region har möjlighet att lämna in förslag till beslut som fullmäktige måste bereda och besvara. Sedan år 2006 har SKL (Sveriges kommuner och landsting) arbetat med stöd till kommuner, landsting och regioner i deras arbete att utveckla medborgardialog som en del av styrprocessen.

En annan viktig samhällsförändrare när det gäller direktdemokrati är möjligheten till så kallade EUmedborgarinitiativ från år 2012 (som kom i kölvattnet av ratificeringen av Lissabonfördraget), dvs. här kan EU-medborgare uppmana EU-kommissionen att lägga fram lagförslag inom områden som till exempel miljö, transport och folkhälsa, dvs. områden inom vilka EU har befogenhet att stifta lagar. EU-medborgarinitiativet ger EU-medborgare möjlighet att delta direkt i den politiska beslutsprocessen på EU-nivå (det här gäller alltså även för svensk del). Det krävs ett stöd från minst en miljon EU-medborgare från minst sju av de 28 EU-länderna för att kunna väcka ett EU-medborgarinitiativ hos den europeiska kommissionen. I vart och ett av de sju länderna krävs ett minsta antal underskrifter.

Går det att utöva direktdemokrati utan att demokrati? Ja, den frågan leder in på vad vi egentligen menar när vi talar om demokrati; det finns olika definitioner beroende av både tid och rum – demokratibegreppet ter sig definitivt annorlunda idag jämfört med vad som menades med dess athenska språkbruk. Det går att diskutera demokrati utifrån olika former, som både en politisk idé och ett praktiskt styrelseskick. Det finns ju en rätt smal aspekt av demokrati som rör valprocessen, den elektorala dimensionen, en högst instrumentell definition av demokrati med Schumpeter som främste företrädare. Här går det att se e-demokratin (elektronisk) som en demokratins instrumentella förlängning, dvs. användandet av elektronisk informationsteknologi för både utförande av och deltagande i politiska processer. Vid internets födelse fanns faktiskt optimistiska visioner om att skapa ett direktdemokratiskt massamhälle, men dithän har vi ännu inte nått. Men tillbaka till demokratibegreppet och den mer omfattande liberala form av demokrati som Larry Diamond beskriver och där han betonar demokratier som konstitutionella, där det råder en stabil konstitution och som signalerar om grundläggande aspekter som rättsstat och viss nivå av statskapacitet. Därutöver talar Diamond om tio principer eller komponenter som karaktäriserar en liberal demokrati (figur 2):

fig 2

Och visst går det att läsa in Sverige som ett gott exempel på en liberal demokrati i Diamonds mening? Det är också här som direktdemokrati utövas.

Den icke-statliga organisationen Freedom House publicerar varje år rapporter som bland annat kartlägger och analyserar utvecklingen när det gäller exempelvis demokrati, skydd för mänskliga fri- och rättigheter och rättsstatlighet och när det gäller Europa som helhet vittnar världsdelen om framförallt demokratiska stater, med två undantag: Ryssland och Vitryssland, dessa klassificeras inte som fria. Här baserades det på analys av skyddet för politiska och mänskliga rättigheter. Trots att det i den ryska konstitutionen från 1993 står att den enskilde medborgarens fri- och rättigheter ska utgöra grunden för all offentlig rätt och handlingar, att den internationella rätten är bindande och att det ska finnas en tydlig maktdelning är det alltså inte så i praktiken. I sin faktiska tillämpning premierar den ryska konstitutionella rätten staten före individen, något som bland annat kan förklaras av en svag rättsstatlig kultur. I Freedom House rapport klassificerades dessutom Ryssland som konsoliderad auktoritär regim då man mätte graden av sådant som lokalt självstyre, massmedial frihet, domstolssystemets självständighet och korruption.

Freedom House rapport ovan publicerades år 2012, dvs. samma år som Ryssland införde ytterligare restriktioner i yttrande-, mötes- och föreningsfriheten. Dessa restriktioner har sedan dess utökats ytterligare. De som arbetar inom civilsamhällets organisationer med fokus på Ryssland har fått erfara att registrerats som ”utländska agenter” (till exempel så stämplades Nordiska Ministerrådets kontor i St Petersburg förra året som ”utländsk agent” och fick stänga ner). Systematiska övergrepp av olika grupper inom det ryska samhället – och tabubelagda ämnen som ungdomars rättigheter, feminism, sexualundervisning, homosexualitet – visar på en illavarslande situation för landets medborgare och dess möjligheter för utveckling mot demokrati; och lägger vi Diamonds tio komponenter för liberal demokrati som ett raster över Ryssland inser vi att demokratiprojektet behöver stort stöd, inte bara formmässigt sett utan som en ny glasnost. Sedan kan vi återkomma med tankar om direktdemokrati.

*

Kan det vara så att kommunikations- eller informationsteknologin (datorer, telefoner och andra enheter med möjlighet till internetuppkoppling) i sig är en samhällsförändrare när det handlar om medborgarnas ökade krav på inflytande? Ja, det är möjligt men det är inte enbart tekniken som krävs utan också rättslig möjlighet samt tid, kunskap, engagemang och vilja hos medborgarna att utöva inflytande. Ett problem med direktdemokrati är att alla medborgare varken har förmåga till eller möjlighet att sätta sig in i olika frågor. För Rysslands del behövs det en ytterligare fredlig revolution (dialog- och mötesinitiativ är rätt medel för att nå det demokratiska samtalet, målet). Ryssland och världen behöver en Glasnost 2.0.

 

Vidare läsning:

Amnestys årsrapport 2014/2015

Anne Ramberg: Om lagstiftarens överrockar och normkonflikter i Advokaten 2015 nr 4

Cornell Jonsson, Anna, 2012: Komparativ konstitutionell rätt. En lärobok. Uppsala: Iustus.

Demokratiutredningen 2014

Direktdemokraternas historia

EUs medborgarinitiativ

Lidén, Gustav, 2011: Från demokrati till e-demokrati. En jämförande studie av demokratiutveckling i det moderna samhället. Sundsvall

 

 

Två veckor av saknad

Rutiner som förkroppsligade minnen. Kvällsrastningen drar fortfarande i mig och morgonpromenaden och jag slänger ett öga mot vattenskålen i köket, men den plockade vi ju bort samma dag, då när du inte längre fanns hos oss. När vi förvandlades från flock till familj. Efter tolv år och åtta månader sitter ditt liv fast i mitt kött. Din fysiska frånvaro är påtaglig och vansinnig.  Fantomsmärta? Någonting åt det hållet och en ständig längtan efter att få ha dig i närheten igen. Birka. Vart tog du vägen?

Regioner på tapeten igen

 

I eftermiddag kommer Indelningskommittén att presentera ett första förslag för regionalpolitiker på SKL om en ny indelning av Sverige  (slutbetänkandet kommer först i augusti 2017). Blir det verkligen sex regioner varav en (1) bestående av Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland? Där fattas bara Gävleborgs län för att ringa in hela Norrland i en region. Istället är det tänkt (som läckor skvallrar) att de övriga regionerna skulle bestå av (2) Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Västmanland, Örebro och Södermanland; (3) Stockholm och Gotland; (4) Västra Götaland, Halland och Värmland; (5) Östergötland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg och Blekinge samt då (6) Skåne som egen region, dvs. som den är idag.

Här har jag skrivit om regionfrågan tidigare. Det ska bli intressant att fortsättningsvis få följa diskussionerna igen!

En hundra år gammal bild av Sverige (enligt Nordisk familjebok):

sverige

 

Kvinnan före kvinnodagen

Victoria Benedictsson, vilket människoöde! Hon föddes 6 mars 1850 och dog för egen hand år 1888. Olycklig, obesvarad kärlek sägs det och måhända var det just den antändande orsaken, men jag tror att mycket elände och hopplöshet ska samlas innan en människa väljer att ta sitt liv. Men nu var det ju årsdagen av hennes födelse jag firar: Hurra för Victoria, länge leve hennes tankar!

Det finns en massa fantastiskt kunskapsberikande material av och om henne på nätet så fortsätt ta del av Victoria Benedictsson på den officiella hemsidan och Litteraturbanken eller varför inte läsa en fin och rätt så sorglig text om henne som den frihetslängtande kvinnan i tidens bojor?

Själv läste jag just sista kapitlet i hennes roman Pengar (under pseudonymen Ernst Ahlgren)

vb1                 vb2

och blir varse det kvinnorättsliga samröret med väninnan Ellen Key; det är nästan så jag hör deras samtal med varandra, om hur moraliskt fel det är med ett giftermål som inte grundar sig i äkta kärlek, att ett äktenskap för pengars skull är att likställa med prostitution – de här frågorna drev Ellen Key vidare och läs gärna mer om hennes förslag på en ny äktenskapslag (år 1908) i min uppsats Lycksalighetens rike. Jag misstänker att Ellen Keys sakliga och övertygande argumentation i frågan delvis bottnar i Victoria Benedictssons äktenskapssituation och tragiska livsutgång.

//Åsa

 

 

 

Minnenas rum

 

Jag saknar tiden när mänskliga relationer handlade om annat än sociala medier. Jag förstår till fullo de skönlitterära författare som i många kritikers ögon rent hänsynslöst placerar in sina karaktärer i en miljö utan den senaste mobila tekniken. Jag minns den där kluvna tidskänslan jag hade i Historiska museets korridorer, när jag arbetade som vakt, i sent åttiotal. Hur tingen i sig och kring sig, i montrar och vrår talade från förr; att det kunde ta timmar, en hel museidag för somliga besökare att förflytta sig mellan stenålder och vikingatid, mellan gotiska rummet och myntkabinettet. Hur sättet tingen var ordnade på ytterligare talade om folk och deras ambitioner eller snarare intentioner av att berätta en historia. Eller med hirdmanskt manér; att lägga minnena tillrätta. Vetskapen om hur människan upplever världen, ordnar och sorterar, nyttjar verktyg, redskap, teknik, bygger och interagerar med andra, annat; att det skapas relationer, bindningar mellan objekt och subjekt, världen och mig.

Jag ger en minnesbild från tidigare, nästan forntid med de eskalerande gilla-klickens hastighet och kunskapsperspektiv. På den tiden existerade uttrycket som att cykla genom Historiska museet, vilket väl indikerade hur ett nytt och snabbare synsätt på kunskapsinhämtning började göra sig gällande. Eller kanske med Einsteins ord: kunskap tillägnar vi oss genom erfarenheter, allt annat är information.

***

För länge sedan fanns det en damm och ett par gamla pilar invid dammen, pilgrenar hängde över ytan och speglade sig, precis som den blå himlen med lätta moln speglade sig, i dammen. Där fanns vass och en ö, eller några stycken gräsbevuxna små öar. Jag stod bakom en glasdörr och tittade ut, såg duniga andungar guppa i vattnet, andhonan lite närmare i vassen, hanen syntes inte till. Om ett par dagar skulle hela flocken spatsera i rad nerför Valhallavägen, över Strandvägen och ner till kajen, vallandes av stolt personal.

Det knarrade i parketten, någon klev innanför tröskeln till min korridor, den del av museet jag var satt att vakta, sten- och järnåldern. Andungarna ilade fram över dammens yta. På gräsmattan intill patrullerade en kråka, en stor kråka. Det satt förresten en kråka i pilen också, såg jag nu. Parketten knakade under besökarens fötter, trampandes framför montern med alla stenyxor. Snart skulle de komma närmare, ställa sig intill, vid montern med guldet. Jag vaktade helst guldet, stod invid montern och tittade ut på innergården, pilarna, himlen och som nu: att kunna följa skådespelet med den lilla andfamiljen.

Annars var Myntkabinettet bästa stället för en studerande museivakt. Det var få besökare som lyckades förvilla sig upp längs stentrappan till Myntet på museets översta våning. De ekande stegen hördes tidigt och rasslet från hissens gallergrind (och gnisslet när hissen långsamt tog sig upp) avslöjade när någon var på väg. Då reste vi studerande museivakter oss upp, lade ifrån oss boken och tog en trasa för att putsa på montrarnas glas. Medeltidens litteratur, Rolandssången, Det sjunde inseglet, I väntan på Godot, jag minns inte allt som jag läste i museets rum.

Hysteriska museet sa väktarna som senare allt oftare började jobba där, underförstått – man blir galen av att gå rond där det inte händer något. De hade kom-radion i beredskap, vita handskar hängandes ur bakfickan på uniformsbyxan och ett dinglande handfängsel. Det händer så lite på museet, menade de och verkade leta brottslingar bakom varje besökare. Den nya tidens väktare kunde spraka till i kom-radion och väsa:

Femman till fyran, mystisk person i blå jacka drar ut alla lådorna och har varit på plats mycket länge nu, håll koll

Den gamla tidens museivakter ville gärna strosa omkring och precis som besökarna lära oss om gamla tiders seder och bruk, titta på upplysande filmer i filmrummet och fantisera om vad vissa föremål egentligen hade används till och vad som egentligen hade hänt då på den tiden när det begav sig, ni vet. Silverskatter, altartavlor, benflisor och predikstolar i en salig blandning och samlat i ett och samma museum. Och museivakten kunde ta fram sin bok ur fickan och slå sig ner i ett folktomt utrymme och lära sig, studera ännu mera.

Fler och fler väktare började komma och trängas om utrymmet, några var till och med civilklädda – de som kontrollerade oss andra. Nu blev det viktigt med både strumplängd och strumpfärg (svart eller brunt!) till uniformen samt att: det var absolut förbjudet att sitta ner någonstans på något vis. Rondera, synas, förhindra brott. Och faktum var att det också i samma veva hände något med brottsstatistiken – det hände något på museet! – vilket givetvis föranledde ombyggnad och utbyggnad till säkrare utrymmen. Dammen fylldes igen och pilträden föll för sågens tand. De knarrande golven i parkett bröts upp och slängdes bort och ingenting blev sig längre likt. Museivakterna blev, kan man väl hävda, förpassade till museets baksida. Själv drog jag av mig uniformen, flyttade från Stockholm och studerade vidare.

Dammens yta ligger blank och still, himlen speglar sig och lätta moln
av andfamiljen syns intet till         men kråkorna hoppar i trädet