månadsarkiv: juni 2015

Sköndalsbladet

I senaste numret av Sköndalsbladet finns min artikel ”Nu behövs en långsiktig skolplanering” och här följer den lite längre texten som ligger till grund för artikeln. Dessutom finns det en del länkar som fungerar som kommentarer och källhänvisningar.
———————————————————–

Nu behövs en långsiktig skolplanering

Att cykla till skolan är ett stort äventyr för både mig och mina barn, men på olika vis. Vi passerar flera byggarbetsplatser och det är svårt att planera för en säker färd. Barnen ser det spännande på vägen; sniglar, maskar, byggavfall, stenar. Jag håller hela tiden ögonen på annalkande och oftast överraskande faror och ropar över axeln: här är det hål! sväng försiktigt! lastbil här, stanna! Där det ena morgonen är en cykelbanan, kan det nästa morgon stå en skylt med Gående hänvisas till andra sidan. ”Andra sidan” innebar denna morgon sluttningen mellan Tyresövägen och Sandåkravägen. Mannen i reflexgult skriker på oss – gå vidare, det är bilväg här!

Vi valde en skola som ligger 3 km från Sköndal, där vi bor: en liten F-5 med fyrtiotalet elever och inarbetad utepedagogik. Jag tror på småskalighet och närhet till naturen. Kanske speglar valet av skola min egen tid under låg- och mellanstadiet, även om det var fler elever på skolan så var klasserna små, vi var sexton i min klass. Det var 70-tal och man skulle vara ute på rasterna. Parklekens personal lånade ut spel, styltor, hopprep och olika slags bollar. Det var fokus på rörelse och aktivitet. Skolgården var stor och inspirerande och bakom skolan fanns berg att klättra i.

Stadsplanering borde vara en angelägenhet för oss alla, särskilt där vi bor. Vi är i allra högsta grad delaktiga i och beroende av den miljö som skapats och fortfarande skapas kring oss. Nu byggs det en hel del bostäder i vår omgivning och planeras för många fler. Det är svårt att tycka annat än att byggande är bra. Bostadsbristen är påfallande och Stockholms stad har ambitionen att expandera och attrahera både företag och arbetskraft. Det sägs att vi ska bli en miljon invånare om femton år. Inte underligt att man kan få känslan av forcerad framfart och bygghets.

Något som är påfallande är den självklarhet med vilken staden förtätas. Våra tidigare stadsplaner fylls på med nya projekt, det mäts och passas in hus och parkeringar där det i ursprungsplanen inte alls var tänkt. Grönområden och parker försvinner där bostäder växer fram. Skolgårdar krymper samman när provisoriska lokaler i baracker ställs på plats. Förr låg det prestige i att bygga skola. Idag verkar det mest vara något nödvändigt ont. Det är dyrbar mark. Och det ligger ekonomiska intressen i saken.

Skola

Exempel på barack, modul eller ”skola” (från annan del av förorten)

På många platser där det byggs för bostäder har det varit annan verksamhet. Platser som tidigare fungerat som hållpunkter för referens och som varit fulla av liv och rörelse, lärande aktivitet. En sådan verksamhet var min gamla skola, men den finns inte mer: Västbodaskolan.

Beskedet om nedläggning av Västbodaskolan överrumplade de inblandade: elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal, närboende och säkert fler. Det finns en hel del dokument att ta del av för den som vill veta mera. Det finns mycket att läsa, mycket att försöka förstå. Från stadens sida handlade det om effektivisering och måluppfyllelse. Man ville få till stånd ett bättre utnyttjande av offentliga lokaler – det var för många kvadratmeter yta per person inom verksamheter och yta kostar. Nu med borgarna vid rodret hade Stadsledningskontoret beställt konsultrapporten Lokaleffektivisering av grundskolan som för Farstas del visade att det skulle bli färre elever, planerade nybyggen till trots. I Farsta stadsdelsförvaltning var kapacitetsmåttet 21,7 kvm/elev, det näst högsta i staden. För att pressa ner kostnaderna (det låg en minskad budget i botten) skulle skolor tas bort. På så sätt fick man ut fler elever per kvadratmeter, dvs. man förtätade skollokalerna.

Förslag på och beslut om nedläggning av Västbodaskolan togs i en hast under våren 2007. Stadsdelsförvaltningens utlåtande var att Västboda-alternativet var bäst. Man såg en möjlighet att omvandla skolan till bostäder. Ett annat alternativ som Lokaleffektivitetsutredningen föreslog var att flytta Kvickenstorpsskolan till Farsta gymnasium, men det ansågs omöjligt att genomföra då Utbildningsförvaltningen hade ”behov av dessa elevplatser för att täcka hela Stockholms stads gymnasieplatsbehov” (Effektivisering och avveckling av skollokaler i Farsta). Även Exploateringskontoret var nöjt med utfallet och projektet ”stämmer väl med kontorets verksamhetsplan att intensifiera arbetet med markanvisningar, samt att verka för att öka bostadsbyggandet i Stockholm” och det ”har en positiv påverkan på näringslivet i regionen, dels genom de arbetstillfällen som skapas under utbyggnadstiden, dels genom att möjliggöra ytterligare inflyttning av arbetskraft i regionen.”

Det var en fin plats att bygga på. Närhet till tunnelbana och centrum nämns som argument i dokument. Men det var många utom beslutsnivån som protesterade; föräldrar, föräldragrupper och lokala föreningar vädjade om omprövning eller att riva upp beslutet tills en konsekvensanalys var gjord och man presenterade egna förslag i saken. Man menade att den kommunala skolan skulle förlora elever till friskolorna, som exempel togs Kvickenstorpsskolan vars rykte inte var bra och det befarades att föräldrarna skulle välja annan skola (vilket också skedde). Vid den här tiden startades många friskolor, medan den kommunala skolan fick allt sämre rykte. Röster höjdes också mot Lokaleffektivitetsutredningens förväntat minskade elevunderlag till Farsta grundskolor: ”samtidigt så har 14 st. förskoleavdelningar öppnats i Farsta under 2006 för att möta kravet om ökad barnomsorg, vart skall alla dessa barn ta vägen om 2 – 3 år?”

Förutsättningarna för närdemokrati har förändrats under de senaste mandatperioderna. Ansvaret för grundskola, skolbarnomsorg, särskola och fritids flyttades i juli 2007 från respektive stadsdelsförvaltning till Utbildningsnämnden (som kunde ha så skilda ärenden som ”Förvisning av elev vid Tensta gymnasium” och ”Betygsutveckling och avbrott inom komvux”). Det skedde således en centralisering av makten och den kunde verka på betryggande avstånd från berörda.

Demokrati och medborgarinflytande kräver mått av stabilitet: vi kan inte bygga ett stabilt samhälle och samtidigt kräva flexibilitet och snabb anpassning. Vi måste börja bygga riktiga skolor igen, sådana som ger utrymme för fritt tänkande och stimulerar vidare frågeställningar. Skolor som tar plats och ger plats och inte är lokaler ”vilka som helst” som kan ändra verksamhet från år till år. Flexibilitet och snabb anpassningsförmåga kan utnyttjas av sådana som tänker kortsiktigt. Barn innebär ansvarstagande och ansvar kräver tålamod, omsorg och långa perspektiv (inte bara från föräldrar). Vi fostrar medborgare och medborgare ska ha inflytande, ta plats.

Farsta gymnasium, ”det fria skolvalets förlorare”, lades ner för ett par år sedan och nu byggs det om, anpassas för annan skolverksamhet. Förra året fanns det planer på att göra Farsta gymnasium till ett centrum för livsmedelsutbildning, som en plantskola och science park till det planerade Slakthusområdet på Larsboda. Nu ska det bli Farsta grundskola med maxkapacitet på 1400-1500 elever beroende på hur man räknar. Hästhagsskolan ska bli med, efter renovering och Kvickenstorpsskolan blir lokal för evakuering, sedan får vi se. Högstatusskolan Adolf Fredriks musikklasser skapar filial i förorten med intag till hösten. Musikklasserna får husera i provisoriska lokaler tills renoveringen på delar av Farsta gymnasium tillåter inflyttning (se t ex Genomförandeförslag och Bilaga 2 Genomförandeförslag).

Ännu är inte anbudstiden för ”Ombyggnad av ventilation och verksamhetsanpassning i hus A-C och F, etapp 1” passerad (till 2015 06 05) och Farsta gymnasium har trots nedläggning fortfarande viss aktivitet:

”Den 18 november 2014 beslutade stadsdelsnämnden att inrätta en komplementförskola med tre avdelningar för 54 barn på Farsta gymnasiums skolgård. Förskolan skulle tas i bruk under våren 2015. Nu menar SISAB, som har fått i uppdrag att bygga om Farsta gymnasium för grundskoleverksamhet, att ombyggnaden blir så störande att förskoleverksamhet inte kan bedrivas där. Förvaltningen nödgas därför föreslå därför att nämnden upphäver sitt tidigare beslut och istället inrättar en tillfällig förskola för 25 barn i gymnasiets lokaler för tiden 1 mars – 10 augusti 2015.” (läs mer här)

Eftersom SISAB dessutom planerat att placera sina byggbaracker där förskolan skulle byggas, så blev det nu en temporär lösning i gymnasiets hall. Denna är iordningställd så förvaltningen kan uppfylla förskolegarantin.

Om framtiden börjar i skolan måste det rimligtvis finnas skolor att utgå från. Vi måste tänka långsiktigt, måste börja bygga riktiga skolor igen, sådana som ger utrymme för ”fritt tänkande” och stimulerar vidare frågeställningar. Skolor som får plats och tar plats och ger plats och inte är lokaler ”vilka som helst” som kan ändra verksamhet från år till år. Barnen behöver skolor. Farsta behöver en hållbar skolplan. Ska Farsta bli en tyngdpunkt i ytterstaden krävs en gymnasieskola. Och ska Sköndal växa som planerat måste vi få ett eget högstadium.

Om framtiden börjar i skolan måste det rimligtvis finnas skolor att utgå från. Vi måste tänka långsiktigt, nu.