Jag återkommer till tidigare tankar om demokrati och självstyre och undrar var de stora övergripande samordningsfrågorna tagit vägen i valdebatten; regionfrågan exempelvis, som faktiskt diskuterats flitigt tidigare men nu verkar ha försvunnit alldeles från agendan. Kanske är ropet på ”förstatligande av skolan” det enda slagord som kommer fram före valet, men därefter, till hösten borde diskussionerna ta vid igen. För det är riktigt viktiga frågor det handlar om.

Demokrati och självstyrelse är de grundläggande motiven för direktvalda regioner med beskattningsrätt. Folkvalda regioner ger medborgarna möjlighet att påverka regionens utveckling eftersom de kan utse och utkräva ansvar av sina politiker. Och de valda företrädarna får mandat att samla olika aktörer för att kunna utveckla sin region.

(SKL, Frågor och svar om regionfrågan)

[tidigare blogginlägg i frågan]

——————–

9 oktober 2013

Det rör på sig en aning i regionfrågan men nog tycker jag den är värd mer engagemang och uppmärksamhet än några inlägg på DN Debatt? (Stefan, Anders, Birgitta och tre till) Det handlar trots allt om demokrati och omfördelning av makt, inflytande, förvaltning och borde ha en central, självklar plats i samhällsdebatten och större utrymme än DN Debatt som forum.

——————-

22 februari 2013

Jag följer debatterna på skolområdet med stort intresse och kompletterar resonemangen med frågeställningen: hur ska vi kunna förena en likvärdig grundskoleutbildning med utvecklingen av slagkraftiga regioner?

Sverige genomgår en organisatorisk förändring där indelningen i län, kommuner och landsting alltmer förlorar mark och istället träder konturerna av storregioner fram. Sedan slutet av 90-talet, dvs. efter medlemskapet i Europeiska Unionen, har vi haft försöks- eller pilotregioner i form av Region Skåne och Västra Götaland vilka bägge permanentats. Landstingen förväntas bilda större regioner och få ett utökat ansvar för den regionala utvecklingen; länsstyrelsernas roll och uppdrag ses nu över och omvärderas. Statens ansvar minskar i samma takt som det överstatliga EU vinner terräng och kommunerna går mot större självstyre.

Regionaliseringen av Sverige drivs på av åtskilliga intressenter, bland annat arbetsgivarföreningen och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Regionfrågan, menar man, är ett led i att stärka landets konkurrenskraft där ”fler växande företag och ökad sysselsättning inom näringslivet är det överordnade målet för tillväxtpolitiken.” SKL menar att en regionreform i Sverige i första hand syftar till att stärka tillväxtpolitiken och att bidra till fler jobb och växande företag. Man menar att regionerna också ska bedriva ett aktivt arbete ”med syfte att få bättre matchning mellan näringslivets behov och utbudet av utbildningar i regionen.” (Sverige behöver fler starka tillväxtregioner. Argument och resultat. SKL 2011)

SKL verkar för att ”slagkraftiga regioner med ett vidgat utvecklingsuppdrag bildas efter 2014 års val samt att indelning och beslutsnivåer inom berörda statliga myndigheter underlättar ett fungerande samspel”. (En fråga om demokrati. Inriktningsmål för kongressperioden 2012-2016, SKL).

Under drygt 20 års tid har skolan varit i kommunal regi. Ylva Johansson (s) säger att det fanns en ”förhoppning om att kommunaliseringen skulle leda till att man utifrån lokala förutsättningar skulle utforma en skolpolitik för att gynna just de egna eleverna utifrån sina förutsättningar” (Kommunaliseringen av skolan – vem vann egentligen, 2011).

I en studie om rektorers arbete visar det sig att närmare 70 procent av rektorerna är positiva till de organisatoriska förändringar som skett under senare år och som kan sorteras in under begreppet New Public Management (NPM), en slags företagisering av offentlig sektor. Rektors roll har mer kommit att likna en vd:s. Några av de uttryck för NPM som mättes i studien var ”konkurrensutsättning, elevpeng, resultatuppföljning, kvalitetsmätningar och individuell lönesättning.” (Rektorers arbete i ljuset av New Public Management, IPF 2011)

Utbildningsväsendet reformerades under 90-talet mot ett marknadsideal (eller öppnade åtminstone upp för sådana krafter) och det vi ser idag är konsekvenser av kommunalisering, valfrihetsreform, skolpengssystem och läroplansreform. Läroplansreformen innebar att staten tog ”ett steg tillbaka vad gäller undervisningen och lät lärare och rektorer i högre grad bestämma undervisningens innehåll och form.” (Likvärdig utbildning i svensk grundskola. Skolverket 2012) Men Skollagen ger åtminstone direktiv om utformningen av utbildningen:

5§ Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.

De sedan en tid pågående diskussionerna om bristande likvärdighet i utbildning och ”krisen i skolan” får utbildningsministern att peka ut just kommunaliseringen som den främsta orsaken till bristande likvärdighet (debatt om skolans likvärdighet i Skolfront den 4 oktober 2011). Och tankar om att förstatliga skolan förs fram.

Jag har några funderingar som inte vill lämna tankesystemet så jag präntar ned dem här:

• går det att utveckla starka profilerade regioner i konkurrens på en global marknad och fortfarande behålla en nationell och likvärdig (grund)skola som vilar sig mot paragraf 5 i Skollagen?

• kan kommunaliseringen av (grund)skolan ses som en förutsättning för samhällets genomgående differentiering och ansvarsfördelning?

• är kommunernas/regionernas ökade självstyre en framtida grund för ”självständiga stater”? Hur ser förhållandet för skolan ut om det sker en sådan förvandling?

• har (grund)skolan från att ha varit en statlig nationell angelägenhet blivit en del av regionalpolitisk marknadsanpassning?

• kan det vara som så att det obligatoriska skolväsendet – i ivern av att diskutera de regionala högskolorna och finansiering av högre utbildning – helt enkelt glömts bort i regionsatsningarna?

• är det önskvärt eller ens möjligt att förstatliga skolan igen?

 

//Åsa Smedberg Östling

Alldeles i början av vårt årtusende stegade jag runt i rätt så nakna rum och korridorer. Jag lyfte bråte, flyttade bord och bänkar och sopade, dammade, städade, förberedde verksamhet för skola. Detta var introduktionsdagarna, med kurs i pedagogiskt ledarskap och ja; inte hann vi med så särdeles mycket annat än detta och att ordna lokalerna så de kunde tas för klassrum. Och när jag säger ”detta” syftar jag på kursen i pedagogiskt ledarskap som skulle kunna ha uppfattats humoristisk, men med tanke på all övrig distans till självet och allvaret så antar jag att det helt enkelt bara blev som det blev, utan vidare planering.

Det här var den andra terminen som skolan fanns till och i begynnelsen av vår nya bolags-era. Det här var skolan med IT och elever med bärbara datorer och en rektor med adelsmärke och en kurs i pedagogiskt ledarskap som visade sig bestå av en filmintroduktion (Stridspiloten och hans adept). Det blev inget mer än en filmintroduktion; filmkameran satt i cockpit och en speakerröst beskrev vad som hände; stridspilotens rörelser och adepten som gjorde efter, learning-by-doing. Efter kursen städade vi vidare, vi få lärare som var där. Vad jag just då inte förstod var att vi inte skulle bli fler – skolan konkursade, minns inte om terminen hanns med fullt ut eller om kraschen kom innan. Jag var tänkt som gymnasielärare för kursen Samhällskunskap A och skulle även sköta matbespisningen och lätt chockad (nåja) insåg jag att ansvaret exempelvis innebar beställning av hamburgare från snabbmatskedjan – det fanns ju inget kök, bara en vask i ett hörn och två runda bord med tillhörande plaststolar. Andra terminen började för förväntansfulla elever och jag skulle finnas där, för dem.

Det jobbigaste med den kortvariga vistelsen (som en slags besökare i vad som numera kan ses som en aning av vad som skulle komma) var att hantera känslan av ansvarstagande: Jag stod inför en mäktig och viktig uppgift, den att vara lärare och kunna se varje elev och lägga upp undervisning och stimulera inlärning (och bedömning givetvis) efter individuella förutsättningar och behov. Jag var den blivande Samhällskunskapsläraren och under de få dagar jag övervägde att stanna och kämpa eller fly fältet mötte jag en frustrerad samling människor; inte bara eleverna utan också de få lärare som fanns kvar (7 av 10 slutade) från föregående dvs första skolterminen. Eftersom det var en skola med IT-profil och alla elever hade egna bärbara datorer fanns det inget utrymme för vare sig skolböcker eller papper att skriva på. Vad jag nu minns fanns det i alla fall några whiteboards (eller om det var svarta tavlor). Eleverna och lärare med skolboksambitionen kvar fick hålla sig till biblioteket: Problemet var bara att biblioteket inte var ett skolbibliotek utan vanliga stadsbiblioteket en bit in i centrum, visserligen på nära håll från skolan (eller vad som var tänkt att bli skola) men ändå. För egen del skulle jag alltså hålla i kursen Samhällskunskap A och till kommande termin möjligtvis få fortsätta med B-kursen.

Torsdag morgon; jag håller min första lektion. Vill undervisa enligt modellen problembaserat lärande. Längst bak i rummet står en elev och mixtrar med en filmkamera. Jag väntar på att han ska bli klar och sätta sig ner men istället riktas kameran mot mig och jag känner hur världen fokuseras på mig, liksom krymper samman. Och jag får en förklaring; nästa termin ska man kunna hålla lärarlösa lektioner och Samhällskunskap A ska bli till undervisningsmaterial, en film. Som om jag som lärare skulle förevigas eller klonas och användas på flera håll, samtidigt och på distans. Detta hade jag inte förhandlat om; förresten hade jag inte haft möjlighet att förhandla om någonting alls. När jag ville ha klart besked om (och papper på) hur många timmar jag skulle arbeta så skulle jag enligt rektor inte oroa mig utan allt skulle lösa sig. När jag fick veta att en lärare blev satt med munkavle, blev ålagd tystnadsplikt gentemot föräldrar och andra ”utomstående” vilka hade uttryckt (jamen självklart!) oro inför sina barns situation – ja då satt jag ett ultimatum: Antingen fick jag klara papper på (dvs jag ville få in facket, mitt fack men fick en fnysning tillbaka och ett det där kan minsann min jurist minst lika bra) vilka arbetsuppgifter, vilken arbetstid och lön jag skulle ha eller så skulle jag inte arbeta som lärare på hennes skola. Hon fick en tidsfrist till veckan därpå men när jag ringde upp fanns det inga papper eller besked att få. Jag hade arbetat gratis en vecka men drog mig ur soppan innan jag hann få en relation till eleverna och deras fortsatta lärande.

Skolan gick som sagt i konkurs. Jag skrev en lång anmälan till berörd skolmyndighet men hörde inget därifrån. Jag blev självklart utan lön men med erfarenheter som tyvärr satt sig som svärta över vissa skolformer. Nu vet jag (också av erfarenhet) att det finns bra skolor i privat regi och att allt elände inte stavas bolagsform. Men det som ännu gör ont är vetskapen att många människor, många elever har blivit lurade på sin framtid. Vi måste ta ett gemensamt ansvar och göra rätt, framtiden kräver detta av oss; omtanke, omsorg och investeringar; kanske inte riktigt göra om men faktiskt att försöka göra rätt.

 

Det är rätt horribelt, när en tänker efter, att fortsätta hävda att somliga företag, särskilda intressen och arbeten är oändligt mycket viktigare idag än morgondagens miljö och mänskliga levnadsvillkor, ja de möjligheter i livsrummet människor får, som ännu inte är födda. Den politik som förs idag måste inkludera framtiden, måste bäras av visioner och tydliggörande ideologi. Vi har ett ansvar att förvalta (solidariskt, mänskligt, moraliskt) och det är stort, det rymmer inte bara maten för idag utan ska mätta framtida hungriga magar, levande själar, uttryck av liv.

Kanske är det på tiden (även om det verkar vara sent) att omvärdera de sedan 1970- och 80-talen utpekade hoten mot vår demokrati; kanske var bedömningen av miljörörelsen under denna tid alltför präglad av kalla krigets dubbelriktade misstro, konspirationshets och fladdrande vänsterspöke? När en läser gamla offentliga utredningar och rapporter, exempelvis som i utläggningarna kring nedanstående citat, blir en nästan mörkrädd:

Kärnkraften samt miljö- och energifrågor stod i fokus vid denna tid och regeringen tillsatte en Energikommission med uppgift att utreda detta. På kommissionens uppdrag lät miljörörelsen i form av Miljöförbundet, Jordens Vänner och Fältbiologerna framställa en Miljörörelsens alternativa energiplan, kallad Malte 1990. I rapporten skisserades ett framtida samhälle där kärnkraften stoppades, oljeimporten halverades och älvarna fick förbli orörda men som ändå inte ledde till minskad industriproduktion eller ett svenskt ”backstugesamhälle”.

(Hotet från vänster. SOU 2002:91, s. 224)

Med facit i handen och den hårda vinden vinande över landet: kommer röster från miljö-, solidaritets-, freds- och kvinnorörelsen att få en chans inför höstens viktigaste val eller kommer dessa röster fortsättningsvis klinga som hot mot ordningen?

//Åsa Smedberg Östling