månadsarkiv: juli 2017

Fjällstig

Efter ett par riktigt dåliga löparår har jag denna sommar äntligen börjat trampa stig igen; längtan efter fjällterräng sinar aldrig. Hur lättsamt jag rörde mig över fjället, då, för tre somrar sedan. Återvänder till ett fjällinlägg från det året, 2014.

*

Nu minns jag den där fantastiska springturen över fjället – det var varmt, minns du hur varmt det var i somras? Jag fick skjuts av familjen till andra sidan massivet och vinkades av; bara jag och en liten ryggsäck med vattenflaska och hemgjorda energikakor, favoritlöparskorna på, garminklockan likaså och så kepsens skydd mot en möjlig sol – iväg!

Foton-0135 Foton-0139

Det var först efter lunken uppför branta backen som jag insåg att jag var helt ensam. Och att det faktiskt inte var omöjligt att råka springa på en björn eller två. Men jag viftade raskt bort tanken på björnfrossa och siktade in mig på att springa fjäll; rätt så långt skulle det bli mätt efter mina tidigare löparerfarenheter. Skylten mot Skalet visade på 15,4 km – tidsmässigt hade jag ingen aning om och egentligen ingen vidare lust att beräkna utan strävade efter ett närmande till känslan av utanför tiden.

Foton-0138

Sett till en slags historisk tid var det inte särskilt svårt – stigarna bortom relativt sett nyspångad terräng ingav just otidsenligheten, en känsla av att befinna sig var-som-helst, nästan. Som Gradins väg ovan och lyckan i att springa liksom in i en minnestavla, men for real; déjà vu? Den fantastiska och brusande känslan av liv eller; att det här är målet med livet, komma springande över fjället och beredd att möta vem som helst. Varför inte Karl XI som gjort en liten avstickare hit mot Oxsjön, på väg mellan Klövsjö och Vemdalen. En dag utan flygplansrevor över himlen, utan buller från helikoptrar och fyrhjulingar, utan alla dessa ljud som nutidsmarkörer – ja då är i princip alla möten med historisk tid möjlig.

Karl XI förresten; enligt sägnen stannade hans tid (bokstavligt talat) den 9 juni 1686 just i Vemdalen under Härjedalsresan. Kungen övernattade på en gård och gumman i gården trodde det tickande ljudet i kungens kläder (som hängde över en stol) var en mus och drämde till med ett vedträ; dödade tiden så att säga, för klockan gick sönder.

Foton-0141 Foton-0137

Utanför tiden, jag springer på stigar, i spår efter vandrare. Och det är varmt, trots att solen denna dag är någonstans ovan molnen får jag fylla vattenflaskan så ofta det går och klafsar över spångar med än blöta än ännu blötare skor, och avböjer tanken om att byta till torra strumpor. Jag springer nu och jag springer fjäll!

”Tiden framskrider utan min medverkan. Jag kan inte göra något med den. Men den gör något med mig. Först och främst ger den mig obehag, eftersom den lär mig att ingenting kan bevaras: all nu-tid är förgänglig. Och allt det som äger rum i nuet, allt det vars ändamål endast är den omedelbara upplevelsen – lek och njutning – är förgängligt. Det jag gör för ögonblicket, för dess egen skull, är redan till hälften förintat, genomstucket av sekunderna som tickar genom det. Att själva livskänslan kan vara ett livsinnehåll, eller om jag kan tillägna mig en känsla av tillfredsställelse genom att uppleva tillvaron i varje ögonblick – allt sådant förlorar sin mening i en linjär tid.” (Johansen Tid är makt, tid är pengar, s. 12f)

Stigarna där folk från förr trampat fram. Och djuren, klövarna. Johansen diskuterar aspekter av tid, av olika sätt att möta och anpassa förändring, betingelser för frihet och tvång. Jag tror på det här med rörelse, att röra mig i riktning för att finnas med. Att leva i föränderligheten, att acceptera förgängligheten genom att gå (eller springa) den till mötes. Den där stora känslan som fyllde mig, tröttheten till trots, och som på något lite magiskt vis blandade samman andan med anden (spirit): där kommer jag utgå ifrån så ofta som det bara är möjligt.

Det var varmt, minns du? Jag tänkte att till hösten när kylan sätter in, då kommer jag att springa så mycket lättare, längre. Vad jag då inte räknade med var höstens evinnerliga och ständigt återkommande förkylningar. Sådant som drabbar oss. Men: tiden är ingenting och tiden läker alla sår. Snart möts igen; stigen, fjället och jag. Och kanske du möter upp, halvvägs på spången?