Yttrandefrihet är på mångas läppar nu kring Bokmässan. Hade jag haft tillgång till mitt mikrobloggskonto skulle jag säkert få ta del av en massa tweet som handlar om yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsrätt. Det lite (o)lustiga i att mitt konto är tillfälligt nedstängt – på grund av att det ”förekommit en del suspekt aktivitet” därifrån – är att jag hade på känn att retweeten skulle straffa sig: vågar jag retweeta utrikesministern eller kommer jag få trollen på mig igen? Faktum är att det har varit det största motståndet med twittrandet för min del; rädslan för trollen. Så jag har varit mycket försiktig med vad jag twittrat och gillat och mestadels varit passiv; läst nyheter och länkade artiklar. Men så den 15 september struntade jag i magkänslan och retweetade (om att rösta i kyrkovalet för en öppen och samhällsengagerad kyrka dit alla människor är välkomna). Och det var fredag så jag stoppade undan oron om trollen och lade upp en dikt till #lyrikfredag av Per E. Rundquist:

Skönast
att dra ett gammalt täcke över sig
Med lukt
och lite trasigt

(ur Punkten, 1980)

Sedan retweetade jag Litteraturbanken om Werner Aspenströms Snölegend. Det är min sista aktivitet på Twitter för sedan stängdes mitt konto. Nu har jag varit borta från mikrobloggen i två veckors tid och jag tänker inte be Twitter om nåd för att de ska låsa upp mitt konto igen. Jag klarar mig alldeles utmärkt utan den hätska intill föraktande ton som på senare tid genomträngt och invaderat mitt twitterflöde, dvs. aktiviteter (stor aktivitet!) från ett fåtal av de jag följde på Twitter. Även om dessa kanske inte personligen stod för åsikterna de retweetade och gillade, fick jag alltid ta del av åsikterna – politikerföraktet, människohatet. Yttrande- och åsiktsfriheten kan leda till många uttryck; min fågelsång har härmed tystnat.

Den här dagen var planerad åt skrivandets vedermödor; texten om pilgrimsleden Hedningavägen i Härjedalen – den halvt igenvuxna som går längs Kölsjöfjällets östra sida – har så smått fått sin början. Men för att kunna skriva måste jag känna viss frihet och inte tyngas av tankar kring misslyckade skriverier. Min dag har således fått ändrade planer och istället för att skriva text har jag ägnat mig åt självrannsakan. Jag borde inte ha… Om jag istället hade… Jag har nämligen skrivit en liten text för publicering, men inte haft makten över texten till tryck. Det borde jag ha krävt; åtminstone att få ta del av eventuella redigeringar. Nu får jag vackert stå här med mitt granskande samvete i skamvrån, för skäms det gör jag: att lämna ifrån sig en text är en sak, men att läsa samma text redigerad i publikation är inte samma sak.

När jag arbetar med andras texter är jag väldigt noga med att inte redigera felaktigt; jag får inte göra våld på författarens intentioner, inte på något vis ändra själva meningen i texten genom att ta bort eller byta ut ord eller avsnitt – då något är oklart frågar jag (om det inte är uppenbara stavfel). Det är känsligt att skriva text; att förvandla tankar till läsbar mening. Att skriva kan upplevas som självutlämnande. Min misshandlade text, den som idag gör mig illa till mods, är egentligen inte världens viktigaste text och jag borde kunna rycka på axlarna, ge mig i kast med nya skriverier. Men det gnager i mig. Jag har lagt ner tid och kunskap och arbete i att formulera mina tankar kring samhällsfenomen, förvandlat tankarna till text, korrekt text; jag har dubbelkollat årtal och citat och allehanda uppgifter för att inte förmedla fel bild i min beskrivning av ”verkligheten”. När jag lämnade ifrån mig texten, eller makten över min text, var jag nöjd. Det här kan jag stå för.

Den text som nu publicerats är ju inte min längre; jag har lämnat över den till läsaren. Men det jag skäms över och inte kan stå för är att texten som läsaren nu äger (och som sägs vara min) är en redigerad text där meningar ändrats, tagits bort: en väsentlig mening för förståelse har försvunnit och i dess ställe ligger nu ett syftningsfel som sätter tilliten i gungning och min självaktning på fall. Jag bär med mig den utplånade meningen, redo att bemöta någon läsare som uppmärksammar mig på att ”det där är ju fel”. Jag kan säga att det finns en annan mening bakom meningen som ställer allt tillrätta.

Text och tankar. Så skört att formulera, framställa. Jag måste ta mig vidare nu, svälja förtreten, rycka på axlarna och skriva vidare. Förflytta mig tillbaka till texten om Romboleden, Krabbatsvägen och Hedningavägen; pilgrimsstigar som korsar Härjedalen och snuddar vid Kölsjöfjällets brant. Dit ska jag nu.

Foto: Matti Östling

Minns nu hur annorlunda det var att resa förr, hur jag lämnade en plats för en annan, en skarp gräns mellan här och där, nu och då. Visserligen var det möjligt att meddela sig både per brev och telefon, men tid tog det innan anhöriga fick ett livstecken. Som under den fem månader långa resan kors och tvärs genom Mexiko 1987/88: flera gånger hade jag försökt få till collect-call, men det var inte alls så enkelt; man kunde bara ringa från särskilda ställen (Larga Distancia) och när man väl lyckats hitta ett som var öppet fungerade inte linjen. Så det första livstecknet till nära och kära var ett vykort till mormor på hennes födelsedag – en och en halv månad efter att jag lämnat svensk mark; och dessutom ett försenat grattis, ”by air” till trots. Under den tiden hade jag och resvännen förflyttat oss med tåg från LA till San Diego och vidare med buss över gränsen till Tijuana och längs Baja California (Ensenada, San Quintin, La Paz), med båt till Mazathlan och så buss igen: Tepic, Puerto Vallarta, Guadaljara, Lagos de Moreno…

Jag läser i min reseanteckningsbok om otaliga försök att ringa hem, men ingenting skvallrar om att jag tänkte på mina föräldrars oro. Jag skriver istället om växelkurser, hur peson låg mot dollarn och hur mycket (lite) vi gjorde av med för att lyckas vara på resande fot så länge som möjligt. Om hotellpriser, tunna väggar, magsjukor, busstationer, påfrestande resor i vad som jag tolkade som gamla uttjänta SL-bussar. Oro och faror dyker upp ibland i anteckningsboken; ett par gånger träffade vi på vietnamveteraner; en steg på bussen i djungeln, kamouflageklädd, galen blick och med stora kniven i bältet. Och militärer som stoppade bussen mitt i natten och genomsökte den, fick aldrig grepp om vad de sökte efter. En gång förde de bort en passagerare från nattbussen. En annan gång beordrades vi alla passagerare ut och fick ställa oss i led vid vägkanten, det var riktigt otäckt. Varken jag eller min resvän kunde spanska (!) utan förde konversationer med parlörens hjälp och på engelska givetvis. Men militärens kroppsspråk och order kunde inte missuppfattas. Vi pekade alla ut vårt bagage och fick fara vidare.

Långt senare hemma i Sverige tog vi del av tidningsnyheterna om det eskalerande våldet i Mexiko, också mot turister. Kanske hade vi tur, eller så var det inte så osäkert att resa just när vi gjorde det, inte för turister. Vi mötte faktiskt flera kvinnor som reste solo genom Mexiko på väg ner mot Sydamerika. Jag kände mig lite omodig som reste med manligt sällskap. Kanske hände det inte så mycket som det behövdes varnas för på den tiden, åtminstone inte oss resande emellan. Och teve och tidningar kunde ju heller inte få in lika mycket av världens händelser som idag; inte uppdatera utbudet flera gånger om dagen, eller timmen kanske det är förresten. Vi kanske vill att det ”ska hända” saker så nyhetsflödet hela tiden ger något nytt?

Jag är glad att ha fått upplevt tiden före world wide web men jag är väldigt glad över att få sätta mig framför skärmen och resa runt i gamla fotspår. Google maps och olika kartfunktioner är fantastiska verktyg för att återuppleva platser jag varit på. Minnas hur det var, hur städer förändrats. Något av den märkligaste känsla är att beskåda en plats med webbkamera; hur människor idag rör sig framför näsan på mig, så nära och ändå så långt borta. Tillsammans med mina minnen blir det en särskild upplevelse.

Publicerad i Svenska Fjällklubbens tidskrift Fjället nr 3 2013