År 1961 fick Dag Hammarskjöld (1905-1961) postumt Nobels fredspris. Han förolyckades i september samma år, när han i egenskap av FN:s generalsekreterare var på väg till ett hemligt möte i Ndola under Kongokonflikten och flygplanet han färdades i störtade under (fortfarande) oklara omständigheter. Min farfar skulle ha varit med på resan, eller om han skulle ha varit följe i ett annat plan eller – ja, jag minns inte detaljerna så noga (farfar var inom säkerhetspolisen så tystnaden, fåordigheten var det språk han talade…) Farfars liv och Hammarskjölds öde har i min värld varit intimt förbundna och genom åren har jag mer eller mindre medvetet återkommit till Dag Hammarskjöld. Inom kristen etik och troslära är han en given gigant och jag har ju en av mina bildningsrötter i den traditionen (Hammarskjöld hade börjat översätta Martin Bubers Ich und Du under vad som kom att bli den sista av hans flygresor). Dessutom har jag tillbringat en hel del tid i Abisko varifrån vandrings- eller pilgrimsleden i hans namn utgår, Dag Hammarskjöldsleden.

Så, denna dag vill jag minnas: människan, livet, drömmarna. Efter Hammarskjölds död fann man den dagbok som sedermera blev boken Vägmärken och följande ord är de sista som där går att läsa (daterade 24 aug. 1961)

Är det nytt land,
i en annan verklighet
än dagens?
Eller har jag levt där,
före dagen?

Vaknade,
en vanlig morgon med grått ljus
reflekterat från gatan,
vaknade –
från den dunkelblå natten
ovan trädgränsen
med månsken på heden
och kammen i skugga.
Mindes
andra drömmar,
mindes
samma bergsland:
två gånger var jag på kammarna,
jag bodde vid den innersta sjön
och följde älven
mot källorna.
Årstiderna växlat
och ljuset
och vädret
och timmen.
Men det är samma land.
Och jag börjar känna kartan
och väderstrecken.

(ur Dag Hammarskjöld Vägmärken 1963)

//Åsa Smedberg Östling