Den här texten om demokrati och direktdemokrati skrev jag 2016: sedan dess har de anti-demokratiska krafterna stegat fram alltmer taktfast och unisont. Det militära våldet dominerar, förintar. Och demokrati- och fredsförespråkare världen över förlöjligas, förminskas, förföljs, fängslas eller helt sonika försvinner, tas av daga.
I år går röstberättigade i 76 av världens länder till valurnorna. ”En fantastisk seger för det demokratiska systemet som sådant, alltså? Det återstår onekligen att se.” (Supervalåret 2024: ett globalt demokrati- och klimattest)
*
Tankar om demokrati och direktdemokrati
Under de senaste decennierna har politiska partier i nästan alla västerländska demokratier förlorat medlemmar; detta gäller i hög grad även Sverige, där medlemsantalet för riksdagspartierna halverats från 1990-talet till år 2010. Demokratiutredningen från 2014 visar att det inte är brist på politiskt intresse som är orsaken till medlemstappet: valdeltagandet i de europeiska länderna, Sverige inkluderat, är stabilt och ligger överlag på samma nivå som tidigare (ca 80 %); partierna saknar heller inte medborgarnas förtroende och enkätundersökningar från åren 1999 och 2013 visar för Sveriges del på en mer positiv attityd till partierna i den senare undersökningen jämfört med den tidigare. Både nationella och globala trender talar för medborgarnas positiva inställning till partier. Ett ytterligare mått på politisk intresse är att antalet ideella organisationer och sociala rörelser har ökat. Men trots detta så sjunker alltså partiernas medlemsantal och detta kan ses som ett legitimitetsproblem för demokratins del – åtminstone den demokrati som bygger på representativitet.
Tittar vi närmare på olika politiska partiers medlemsantal under en längre tid blir bilden tydlig:
Det stora medlemsraset för Socialdemokraternas del har bland annat att göra med att man avskaffade kollektivanslutningen i början av 1990-talet och därmed gick miste om över en halv miljon partimedlemmar. Det genomsnittliga antalet partimedlemmar har i Sverige såväl som i andra europeiska länder minskat, men samtidigt återfinns samma mönster: mindre och yngre partier och sådana som bygger på nyare ideologier har antingen ett stabilt antal medlemmar eller ett ökande medlemsantal.
Så vad kan då partiernas rätt så dramatiskt minskade medlemsantal bero på? Det ligger nära till hands att söka svaret i större strukturella förändringar snarare än hos enskilda personer eller partier: tendensen ser liknande ut över hela västvärlden, med länder och samhällen alltmer präglade av (demokratiska) institutionella förändringsprocesser till en alltmer global ordning och under stark inverkan av (ny) kommunikations- eller informationsteknologi. Tanken om att den globaliserade och uppkopplade världen suddar ut nationalstatsgränserna – ja till och med gör dem överflödiga – är varken revolutionerande eller ny. En annan viktig aspekt är också att medborgarna i allmänhet blivit alltmer utbildade och är bättre informerade om politiska frågor, vilket ökar kravet på inflytande i den demokratiska processen. Den globala medvetenheten har skapat större rum och fler mötesplatser för globala problemområden, där människor oberoende av nationstillhörighet gemensamt engagerar sig i frågor som rör exempelvis feminism, miljö- och klimathänsyn, freds- och konfliktlösning. När de äldre kanalerna till inflytande och makt inte hänger med i samma utsträckning som medborgarnas ökade krav på detsamma, söker de sig andra vägar för att göra rösten hörd. Detta kan vara en av förklaringarna till att mindre och nya partier och de som bygger just på nyare ideologier uppvisar ett stabilt medlemstal eller till och med ökande. För svensk del har vi fått ett nytt parti i Direktdemokraterna som grundades 2014 och som vill genomföra allmänna omröstningar i sakfrågor. Partiet ställde upp i riksdagsvalet. Direktdemokratiska partier kan i Sverige spåras till början av 1990-talet då Telefonpartiet grundades (sedermera nedlagt) för att ge medborgarna en direktlänk till riksdagen genom telefonomröstningar (på den tiden hade knapptelefonen just blivit populär).
I regeringsformen kapitel 1 står det att all offentlig makt i Sverige utgår från folket (folksuveränitetsprincipen) och att riksdagen är folkets främsta företrädare (representativ parlamentarism). Regeringsformen är en av våra fyra grundlagar och den utgör själva grunden för vår demokrati. Här står beskrivet hur Sverige ska styras, vilka demokratiska rättigheter vi ska ha och hur den offentliga makten ska fördelas. Dock finns det från högt juridiskt håll en farhåga att själva utgångspunkten i regeringsformen – all offentlig makt utgår från folket och att denna makt utövas under lagarna – i realiteten är överspelad då den övervägande delen av central lagstiftning äger rum i Strasbourg och Bryssel. Denna förändring av grundvalen har skett efter EU-inträdet, med Europakonventionens införlivande med svensk lag och också i och med Lissabonfördraget (2007) och lämnar i stort sett kvar åt riksdagens lagstiftning att handla om införlivandet av lagstiftning från EU-nivå (dock inte budgetprocessen).
Ser vi så till riksdagens beskrivning av direktdemokrati utövas den idag exempelvis vid folkomröstningar och årsmöten i föreningar. Vi har ju redan inslag av direktdemokrati även om det i själva statsskicket hör till undantagen – folkomröstningar är ett sätt att utöva direktdemokrati, även om alla våra sex gjorda folkomröstningar enbart varit rådgivande. I föreningslivet, dvs. civilsamhället, är direktdemokrati ett högst vanligt inslag på årsmötena. Här väljer föreningens medlemmar sin styrelse efter förslag från en valberedningsgrupp.
Sedan 2002 har vi haft regionala och lokala medborgarinitiativ, så kallade medborgarförslag, vilket innebär att enskilda personer som är folkbokförda i en kommun, ett landsting eller en region har möjlighet att lämna in förslag till beslut som fullmäktige måste bereda och besvara. Sedan år 2006 har SKL (Sveriges kommuner och landsting) arbetat med stöd till kommuner, landsting och regioner i deras arbete att utveckla medborgardialog som en del av styrprocessen.
En annan viktig samhällsförändrare när det gäller direktdemokrati är möjligheten till så kallade EU–medborgarinitiativ från år 2012 (som kom i kölvattnet av ratificeringen av Lissabonfördraget), dvs. här kan EU-medborgare uppmana EU-kommissionen att lägga fram lagförslag inom områden som till exempel miljö, transport och folkhälsa, dvs. områden inom vilka EU har befogenhet att stifta lagar. EU-medborgarinitiativet ger EU-medborgare möjlighet att delta direkt i den politiska beslutsprocessen på EU-nivå (det här gäller alltså även för svensk del). Det krävs ett stöd från minst en miljon EU-medborgare från minst sju av de 28 EU-länderna för att kunna väcka ett EU-medborgarinitiativ hos den europeiska kommissionen. I vart och ett av de sju länderna krävs ett minsta antal underskrifter.
Går det att utöva direktdemokrati utan att demokrati? Ja, den frågan leder in på vad vi egentligen menar när vi talar om demokrati; det finns olika definitioner beroende av både tid och rum – demokratibegreppet ter sig definitivt annorlunda idag jämfört med vad som menades med dess athenska språkbruk. Det går att diskutera demokrati utifrån olika former, som både en politisk idé och ett praktiskt styrelseskick. Det finns ju en rätt smal aspekt av demokrati som rör valprocessen, den elektorala dimensionen, en högst instrumentell definition av demokrati med Schumpeter som främste företrädare. Här går det att se e-demokratin (elektronisk) som en demokratins instrumentella förlängning, dvs. användandet av elektronisk informationsteknologi för både utförande av och deltagande i politiska processer. Vid internets födelse fanns faktiskt optimistiska visioner om att skapa ett direktdemokratiskt massamhälle, men dithän har vi ännu inte nått. Men tillbaka till demokratibegreppet och den mer omfattande liberala form av demokrati som Larry Diamond beskriver och där han betonar demokratier som konstitutionella, där det råder en stabil konstitution och som signalerar om grundläggande aspekter som rättsstat och viss nivå av statskapacitet. Därutöver talar Diamond om tio principer eller komponenter som karaktäriserar en liberal demokrati (figur 2):
Och visst går det att läsa in Sverige som ett gott exempel på en liberal demokrati i Diamonds mening? Det är också här som direktdemokrati utövas.
Den icke-statliga organisationen Freedom House publicerar varje år rapporter som bland annat kartlägger och analyserar utvecklingen när det gäller exempelvis demokrati, skydd för mänskliga fri- och rättigheter och rättsstatlighet och när det gäller Europa som helhet vittnar världsdelen om framförallt demokratiska stater, med två undantag: Ryssland och Vitryssland, dessa klassificeras inte som fria. Här baserades det på analys av skyddet för politiska och mänskliga rättigheter. Trots att det i den ryska konstitutionen från 1993 står att den enskilde medborgarens fri- och rättigheter ska utgöra grunden för all offentlig rätt och handlingar, att den internationella rätten är bindande och att det ska finnas en tydlig maktdelning är det alltså inte så i praktiken. I sin faktiska tillämpning premierar den ryska konstitutionella rätten staten före individen, något som bland annat kan förklaras av en svag rättsstatlig kultur. I Freedom House rapport klassificerades dessutom Ryssland som konsoliderad auktoritär regim då man mätte graden av sådant som lokalt självstyre, massmedial frihet, domstolssystemets självständighet och korruption.
Freedom House rapport ovan publicerades år 2012, dvs. samma år som Ryssland införde ytterligare restriktioner i yttrande-, mötes- och föreningsfriheten. Dessa restriktioner har sedan dess utökats ytterligare. De som arbetar inom civilsamhällets organisationer med fokus på Ryssland har fått erfara att registrerats som ”utländska agenter” (till exempel så stämplades Nordiska Ministerrådets kontor i St Petersburg förra året som ”utländsk agent” och fick stänga ner). Systematiska övergrepp av olika grupper inom det ryska samhället – och tabubelagda ämnen som ungdomars rättigheter, feminism, sexualundervisning, homosexualitet – visar på en illavarslande situation för landets medborgare och dess möjligheter för utveckling mot demokrati; och lägger vi Diamonds tio komponenter för liberal demokrati som ett raster över Ryssland inser vi att demokratiprojektet behöver stort stöd, inte bara formmässigt sett utan som en ny glasnost. Sedan kan vi återkomma med tankar om direktdemokrati.
*
Kan det vara så att kommunikations- eller informationsteknologin (datorer, telefoner och andra enheter med möjlighet till internetuppkoppling) i sig är en samhällsförändrare när det handlar om medborgarnas ökade krav på inflytande? Ja, det är möjligt men det är inte enbart tekniken som krävs utan också rättslig möjlighet samt tid, kunskap, engagemang och vilja hos medborgarna att utöva inflytande. Ett problem med direktdemokrati är att alla medborgare varken har förmåga till eller möjlighet att sätta sig in i olika frågor. För Rysslands del behövs det en ytterligare fredlig revolution (dialog- och mötesinitiativ är rätt medel för att nå det demokratiska samtalet, målet). Ryssland och världen behöver en Glasnost 2.0.
Vidare läsning:
Anne Ramberg: Om lagstiftarens överrockar och normkonflikter i Advokaten 2015 nr 4
Cornell Jonsson, Anna, 2012: Komparativ konstitutionell rätt. En lärobok. Uppsala: Iustus.
Lidén, Gustav, 2011: Från demokrati till e-demokrati. En jämförande studie av demokratiutveckling i det moderna samhället. Sundsvall
