Det här med upp- och nedgång i ekonomin; och i synnerhet med tanke på att detta språkbruk används flitigt i börssammanhang: är det inte helt uppåt väggarna och fundamentalt ologiskt att företag och näringsliv – som annars är så måna om vinstkrav, statistisk säkerhet, detaljplanering med diverse mätinstrument för kartläggning av tidseffektiv arbetshantering – ja är det inte märkligt hur just dessa drakar så självklart (till synes i alla fall) accepterar ett system som verkar ”vind för våg”? Jag börjar misstänka att det kanske inte är så mycket av överraskningsmoment i handeln med valutor, optioner, aktier. För hur skulle vi kunna ägna oss åt ett gemensamt samhällsbygge om väsentliga delar av ekonomin, hej vilt kan det tyckas, ägnar sig åt gissningslekar, lotteriverksamhet och andra mer eller mindre sanslösa spekulationer. När världsekonomin, navet kring vilket allt övrigt ska snurra, står och faller på börsen. Ett system som kräver ordning och reda måste väl för sin egen skull kräva det inom alla instanser; att just den ”världslivsviktiga” eko-nomin med tillhörande börser skulle falla utanför kravet på mätbarhet, förutsägbarhet och ordning och reda… nä, det tror jag inte på. För om det skulle vara på det sättet, då måste samhällsdebatten återigen lyfta in termer som new age, humbug och kvacksalveri. För om nu pengar och ekonomi – och numera får väl även mätbarhet kvala in – är det absolut viktigaste i och för vårt (västerländska, avmystifierade) samhälles väl och ve kan vi ju inte tillåta genanta överraskningsmoment där börserna är humörstyrda och får glädjefnatt för att i nästa ögonblick bli deprimerade och falla hejdlöst utan kontroll, som exempelvis den svarta måndagen vittnar om.

//Åsa Smedberg Östling