Inleder det nya året med ett minne:

Året är 1978 och fröken säger att jag ska räkna ut hur många år jag kommer att vara när det blir ett nytt årtusende. År 2000. Så astronomiskt lång tid framåt. Då kommer jag att vara 32 år! Det är en fanatisk komisk absurditet [även om jag inte kunde sätta de orden på känslan då]; att jag någon gång kommer att vara 32 år. År 2000? Det är en sån astronomiskt lång tid framåt att det omöjligt går att greppa.

Och nu är det år 2019. Jag har passerat den astronomiska fanatiska komiska absurditeten för länge sedan och vant mig vid det omöjliga. Tiden går inte att greppa, jag märker det, men minnena finns här – helt verkliga – och jag kan förflytta mig hur lätt som helst tillbaka i tiden.

Jag minns nu hur jag kommer fram till teven precis i tid för att se Persbrandt vinka hej-och-tack till folkhavet på Skansen. Ring in det nya och ring ut det gamla, hade redan sagts.

Mitt motto för året blir – ring in det nya och bring(a) in det gamla i dagen