Med tanke på rätt dystopiska rapporter om tillståndet i diverse väsentliga delar av det svenska samhället, såsom skola, vård, omsorg, blir jag än mer oroad över hur problem bemöts, bedöms, behandlas. Jo tack doktorn, jag vet att läkemedelsindustrin är en vital del av övrig näring, men att ordinera medicin till barn för att det ska ”klara av sin vardag och skolgång” kanske inte i alla fall beror på något sjukt hos barnet. Om det nu stämmer, att rekordmånga barn medicineras för ADHD och att ”knappt 1,4 procent av alla barn tar någon ADHD-medicin varje dag” och att det skett en kraftig ökning av både diagnos och medicinering de senaste åren – om det nu stämmer, hur många är det som kommer att medicineras imorgon, om ett år, om tio år? Kommer det att finnas kvar några friskskrivna barn alls eller får alla medicinering för att ”klara av sin vardag och skolgång”? Och om jag inte missminner mig, rapporterades det för en tid sedan om alarmerande (borde så vara!) statistik över utskrivningar av sömnmedel till just barn. Också där med kraftig ökning de senaste åren.
Så snälla doktorn, ställ en diagnos på samhällskroppen nu så vi kan ordinera medicin och annan kanske alternativ behandling för att skapa en sund miljö för levande varelser – såsom människor och andra kreatur – och inte så att säga medicinera i fel ände. Låt oss minnas människan och inte enbart medicinen. Soma, doktorn, nog minns även du?
”Don’t you wish you were free, Lenina?”
”I don’t know what you mean. I am free. Free to have the most wonderful time. Everybody’s happy nowadays.”
He laughed, ”Yes, ’Everybody’s happy nowadays.’ We begin giving the children that at five. But wouldn’t you like to be free to be happy in some other way, Lenina? In your own way, for example; not in everybody else’s way.”
—–
”I don’t understand anything,” she said with decision, determined to preserve her incomprehension intact. ”Nothing. Least of all,” she continued in another tone ”why you don’t take soma when you have these dreadful ideas of yours. You’d forget all about them. And instead of feeling miserable, you’d be jolly. So jolly,” she repeated and smiled…”
ur Aldous Huxleys ”Brave New World”
//Åsa Smedberg Östling