Ibland känner jag mig som en produktionsenhet, där meningen med arbetet gått förlorad. Som en ständigt tjänande människa kämpar jag på i Sisyfos backe medan arbetets frukter faller förbi. Göra rätt, göra gott och så ständigt denna uppförsbacke, stenkoloss. Men så en dag (plötsligt händer det!) blir strävandena betydelsefulla, uppförsbacken blir till krön, världen breder ut sig framför fötterna mina och allt strävande förvandlas till en festlig fruktsallad.

Personligen får jag min belöning i form av en känsla, i glädjen över att sakernas tillstånd inte för alltid är förlorade. Det här med belöningar i form av pengar och världslig lyx (fnys) verkar ju höra andra mer belevade människor till. Avslöjandena som radar upp sig i dagens nyheter är välkomna, men det skulle aldrig behövt gå till förfall och oegentligheter i verksamheten. Stanna till, se sig om.

Att utvärdera kontinuerligt är bra för att klargöra att vi är på väg åt rätt håll. Min egen riktning blir allt mer mot det kulturella hållet, mot snirkliga stigars uppförsbackar. Söka finansiering för kulturarvsprojekt och konkurrera med en mängd andra för en promilles bråkdel av vad de stora stiftelserna fördelar. Allt eller intet. Men som någon nyss uttryckte det: Att det som smakar kostar är en sak. Men allt som kostar smakar inte.

Jag tror inte det finns ”någon däruppe” i hierarkin eller ovan molnen som bara sisådär rättar till saker och ting. Det behövs någonting mer. Kanske finns det idag ett uppdämt behov – samhälleligt och personligt – av att stanna till och se sig omkring, en vilja och längtan efter att sköta om sitt hus.

Den fråga som kommer upp gång på gång och som jag fortfarande inte har något svar på (och jag känner faktiskt inte till några andra som har det heller) är: ”Situationen är hemsk, fruktansvärd, och det blir bara värre. Vad ska vi göra? Tala om det för oss.” Problemet är att det aldrig någonsin i historien har funnits något annat svar på den frågan än: Sätt igång och gör något åt det.

Noam Chomsky i ”Makt, lögner och motstånd”

Så: Stanna till, se dig omkring, så du inte hamnat mitt på autobahn, den enda vägen, som någon sa (och pekade med hela handen).

//Åsa Smedberg Östling