Rutiner som förkroppsligade minnen. Kvällsrastningen drar fortfarande i mig och morgonpromenaden och jag slänger ett öga mot vattenskålen i köket, men den plockade vi ju bort samma dag, då när du inte längre fanns hos oss. När vi förvandlades från flock till familj. Efter tolv år och åtta månader sitter ditt liv fast i mitt kött. Din fysiska frånvaro är påtaglig och vansinnig.  Fantomsmärta? Någonting åt det hållet och en ständig längtan efter att få ha dig i närheten igen. Birka. Vart tog du vägen?