Det som inte syns måste ändå minnas

 

Minne 1: 1976
Snön gnistrar och jag är åtta år och tar mig fram på skidor, brorsan trampar på framför och ännu längre bort skidar mamma och pappa. När vi kommer fram till kvarnen häller mamma upp varm choklad i mullemugg, sträcker över limpsmörgås med stekt ägg och pappa skalar apelsiner med fingrar spruckna av eksem. Balingsta kvarn har stått här i över hundra år, säger pappa och ger mig en klyfta saftig apelsin. Och Ågesta värmeverk blev bara tio.

Minne 2: 1982
Det är en klar hög mycket tidig morgon i slutet av mars och jag är med klassen på fågelskådning i Ågesta. Svalorna där uppe, ja ni vet hur de liksom tjiitter och klipper med vingarna, så långt från jorden, från marken, oss. Fågelperspektivet. Här nere hyssjar Fröken Inger och pekar exalterat med hela handen mot fågeln som flyger över kraftledningen –  en dubbelbeckasin! så ovanligt och vilken tur att få se en sån idag. Jag cyklar hem till radhuset på det i folkmun kallade Oljeberget i Farsta, har fått ledigt resten av dagen och det blir varmt: 17 grader i skuggan den 30 mars men vinden är kall.

 skådning

Jag försöker komma ihåg att någon i min barndom har berättat för mig det jag vet idag. Eller visste ni verkligen inte? Var det så att ni, allmänheten och politiker i gemen var förda bakom ljuset? Min barndoms dagar, så skimrande i gult och blått. Min barndoms dagar, en illusion, förljugen bit, ett välfärdspussel och folkhemsbrott.

I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta. Reaktorn snabbstoppas efter indikationer på att bränsleelementen är skadade. Skadorna visar sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen har fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. I efterhand visar det sig att orsaken är att kapslingsrören till kärnbränslet har skadats av vibrationer. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Sådant händer som aldrig nånsin skulle kunna hända igen – upprustningen, krigen, de sönderbombade barnen. Känslan av som om ingenting egentligen och på riktigt händer; som om radion mullrar bakgrundsljud och teven blixtrar till i vardagsrum, i sovrum, barnrum eller varhelst som folk nu valt att placera sin (omvärldsbevakare, nyhetsuppläsare, sällskap och vän?). Farliga saker finns, men går inte genom tevens ruta, utan stannar där, på tryggat avstånd. Vi är delaktiga, tittar på. Rösterna ur radioapparaten hörs men rör sig mer som mummel genom rummen. Där kan ju folket höras, om det vill.

Jag tror inte att det riktigt hemliga materialet ens finns på papper, för då finns det inga arkiv, då finns det inte några bevis heller. (Svenska kärnvapenprogrammet)

Vi glömmer snabbt nuförtiden. Som om det kollektiva minnet inte fungerar, som om det kollektiva minnet inte är försäkrat eller uppdaterat för tankar om hållbar och säker förvaring av farligt avfall. Minnen, arkiv. Finns det inga minnen, finns kanske heller inga initiativ.

Den 1 maj 1969 inträffar ännu ett allvarligt haveri på Ågesta. En backventil skadas till följd av ett förändrat tryck i reaktorn. Cirka 500 kubikmeter vatten strömmar ut till turbinanläggningen och flera säkerhetssystem översvämmas, vilket medför att flera system inte fungerar. Reaktorn snabbstoppas manuellt och ytterligare skador kan förhindras. (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Harrisburg.
Tjernobyl.
Fukushima.

Ågesta – Farsta – Sköndal (där jag numera bor). Fågelvägen mätt 5000 meter.

I min barndom, i förlängningen av t-banans linje 18 söderut, fanns inte bara det där värmeverket som pappa pratade om, utan Ågestaverken var i själva verket Sveriges första kärnkraftverk och togs i drift år 1964, några år innan jag föddes. I somliga källor hittar jag Ågesta som ett i första hand lite snällt och omtänksamt värmeverk. Att beskrivningen (”inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten”) står i klar opposition med andra källor verkar ingen bry sig om.

Det var bland de första kärnkraftverken i världen som drevs med oanrikat uran som bränsle och tungt vatten som moderator. Ågestaverket var också det enda kärnkraftverk i Sverige som kom att leverera både värme och el. Det försörjde Farsta med fjärrvärme fram till 1974 då den lades ned av ekonomiska skäl. Beslutet om nedläggningen togs strax innan oljekrisen 1973, vilket innebar att enda gången Ågesta faktiskt blev lönsamt var under dess sista år i drift. Ågestareaktorn var inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten under drift, vilket var en förutsättning för att producera plutonium för vapenkvalitet. (Tekniska museet)

Museum som folkfostrare, som kollektivt minne. Men det finns alltså källor med andra versioner (och motsatta uppgifter) om vad Ågesta värmeverk egentligen sysslade med. ”Ågesta kärnkraftvärmeverk” eller ”Ågesta atomkraftvärmeverk” eller vad en nu väljer att kalla det för.

Ågesta, som förser Farsta med fjärrvärme, är Sveriges första kommersiella reaktor. Men de civila intressena kommer i andra hand och den optimeras för att tillverka plutonium, bland annat byts bränsleelementen ofta. Ändå producerar Ågesta långt ifrån så mycket plutonium som behövs i atombombsfabriken. Det kanske räcker till ett par, tre laddningar, men inte till det hundratal som bombmakarna planerar. (Ny Teknik)

På den tiden, när jag var liten, var det inte helt olikt nu, egentligen; på den tiden var det mesta ofarligt även om jag visste (av erfarenhet) att tänder i asfalt går sönder och huvud mot sten går sönder och armar går sönder och barnet är tåligt men ibland också skört;  att allting riskerar att rasa, att falla samman. Och jag gick i skolan under 70-tal och har nog i första hand folkfostrats av ett land. Här var det Tryggt. Här var ett Folkhem. Här rådde Rättvisa och Jämlikhet och här var Sverige, landet alla andra länder ville bli. Vi litade på auktoriteter, av hävd och tradition. Ty Sanningen är en och allena. Och Staten och Kapitalet satt så självklart i samma båt. Men att vi forskade för produktion av kärnvapen, fick jag aldrig lära mig någonstans.

När den första reaktorn startas 1954, trettio meter ner i berget under Tekniska högskolan i Stockholm, är den laddad med tre ton franskt, metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge. Trots att reaktorn körs för att maximera produktionen av vapenmaterial, ger den bara ett halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber, men väl till de första trevande experimenten. (Ny Teknik)

Tungt vatten. Sverige importerade mängder av tungt vatten från Norsk Hydro. Sverige rustade för krig. Vi hade kunskap, vi hade teknik. Sverige rustade inför ett kärnvapenkrig. Protest! så var det inte! Då, precis som nu, såg man inte Sverige som en del av kriget: Beslutsfattarna såg enbart till de svenska behoven. Men faktum kvarstår: Ågestaverken med dess ursprungliga funktion i atombombsproduktion. Vapen, arsenaler. Atomkraft, ja tack, nej tack. Vem dikterar villkoren, moralen? Vad är vårt minne värt, vad är värt att bevara. Vad kostar en folkomröstning och vem är beredd att betala?

Vetskapen om den här nära kopplingen är ju inte stor hos allmänheten och den är heller inte särskilt stor bland politikerna. Så från början förklarade man aldrig för allmänheten att man kommer att bygga reaktorer i Sverige som har en baktanke att man skulle kunna utvinna material till svenska kärnvapen. (Svenska kärnvapenprogrammet)

kraftwerk

Jag kan ju rimligtvis inte minnas vad för slags verk mitt barndoms värmeverk i Ågesta var. Jag vill  bara minnas de långa fina skidspåren och fåglarnas färd över himlen. Men det är nog inte så bra att enbart leva på valda minnen: kärnavfallshanteringen fortsätter trots allt att vara en brännande aktuell fråga. Hur gör vi med egentligen med våra sopor?

”När bränslet i en reaktor byts ut är det mycket radioaktivt och ger ifrån sig värme. Därför placeras det i vattenbassänger på kärnkraftverket. Vatten skyddar mot strålning och kyler bränslet. Efter ett år transporteras bränslet till CLAB, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, i Oskarshamn med det specialbyggda fartyget m/s Sigyn. I CLAB mellanlagras bränslet i vattenbassänger under 40 år. Därefter har radioaktiviteten i bränslet minskat med 90 %. Enligt planerna ska det kapslas in och transporteras till ett så kallat slutförvar 500 meter ner i urberget. Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år.” (Hantering av kärnavfall)

Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, har föreslagit att slutförvaret av kärnavfall ska byggas i Östhammars kommun, nära kärnkraftverket i Forsmark. Där är det alltså tänkt att det använda bränslet ska förvaras en halv kilometer ner i berggrunden. Planen är att börja bygga slutförvaret i början av 2020-talet, men först måste SKB få godkänt av regeringen. ”I ett slutförvar ska det använda kärnbränslet kunna förvaras säkert i 100 000-tals år.” (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år… kunna förvaras säkert i 100 000-tals år. Att vi verkligen låter oss skjuta ansvaret för energiförbrukning och sophantering så långt in i framtiden, så osannolikt långt in i framtiden. Hur kan vi med säkerhet veta att berggrunden här i trakten kommer att vara så pass stabil så länge? Hur kan vi så självklart räkna med att ingenting som rör vår absoluta säkerhet, överlevnad på allvar förändras inom loppet av minst 100 000 år? Harrisburgolyckan kunde ju heller inte hända. Inte Tjernobyl. Och inte Fukushima. Men sådant som inte kan hända händer tydligen ändå. Och faktum är att forskarna har kritiserat de kopparkapslar och den bentonit i slutförvaret, insett att detta måste utredas mera.

Och under tiden det utreds och forskas om kopparkapslar och slutförvar rör vi oss allt närmare nya kalla klimat, istider: inom loppet av 100 000 år räknar man med tre nedisningar, där den första uppskattas nå sin största utbredning om cirka 5 000 år och då täcka Norrlands inre delar; den andra nedisningen förväntas om ca 20 000 år täcka hela Norden norr om linjen Stockholm–Helsingfors och den tredje och största beräknas om en si så där 60 000 år nå ända ner över norra delarna av Polen och Tyskland.

”Under en istid kommer berget att pressas ned över ett mycket stort område. Skillnaden i nedpressning mellan bergblocket med slutförvaret och dess omgivning blir därför liten. Berget kan dock komma att röra sig längs långa sprickzoner. Kapslarna med bränslet bör därför inte placeras i stora sprickzoner. Berget mellan sprickzonerna rör sig mycket lite. Trycket i slutförvaret beror på hur tjockt istäcket är. Om istäcket är 1,5 km tjockt blir trycket ungefär dubbelt så stort som det är idag och om istäcket är 3 km tjockt blir trycket ungefär tre gånger så stort. Kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid.” (Strålsäkerhetsmyndigheten)

Framtida risker, mänsklig säkerhet. Beroende på om istäcket blir 1,5 km eller 3 km tjockt blir trycket… kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid. Och vem ska under tiden förvara och försvara informationen om var slutförvaret finns? Vem är det som ska minnas vidare när jag och du och alla våra barn har slutat minnas? Jag menar så inte någon om x antal 100 000 år får för sig att gräva för gruva i det urberg som är så säkert för vårt slutförvar?

Vi glömmer snabbt nuförtiden. Som om det kollektiva minnet inte fungerar, som om det kollektiva minnet inte är försäkrat eller uppdaterat för tankar om hållbar och säker förvaring av farligt avfall. Minnen, arkiv. Finns det inga minnen, finns kanske heller inga initiativ.

Men det finns åtminstone en offentlig utredning som behandlar frågan om informations- och kunskapsbevarande i samband med slutförvar av använt kärnbränsle, SOU 2015:11. Att minnas min barndoms fjärrvärmeverk i Ågesta åren 1976 och 1982 är en enkel sak i jämförelse med utmaningen i minneshantering för människor i en 100 000-årig framtid:

Alternativet är i första hand att avvisa tanken på uteslutande passiv säkerhet på lång sikt. En konsekvens skulle inte bara kunna vara reversibilitet och möjligheter till återtag, utan också ökade utsikter till informations- och kunskapsbevarande liksom starka minnestraditioner. Ur det perspektivet har kontinuerliga och regelbundna revideringar av informationshantering liksom minnesinstitutioner framhållits som det effektivaste sättet att bevara kunskap om slutförvar för använt kärnbränsle. För att stärka bevarandekulturen
ytterligare kan sådana metoder dessutom kopplas till platsen och landskapet.
Det andra alternativet, att förlita sig på långsiktigt passivt skydd samtidigt som tankar på bevarande av information och kunskap förkastas, alltså att enkelt uttryckt gömma och glömma det högaktiva avfallet, har dock inte hittills föreslagits som en seriös lösning. Tanken att skapa ett slutförvar vars funktion uteslutande bygger på passiva säkerhetsåtgärder och att samtidigt aktivt förstöra all dokumentation och kunskap om det verkar i vår informations- och kunskapscentrerade, demokratiska kultur som närmast
bisarr. Kanske är det ändå just en sådan lösning som framtida generationer skulle vilja att vi väljer. Vårt problem är att vi aldrig kan få information om den saken hur mycket vi än skulle önska det.” (SOU 2015:11 s. 82f)