Stortvättens land

(Publicerad i Sköndalsbladet nr 2 2016)

 

torklada
Torkladan på Lövudden

Vatten är inte vilken vara som helst, utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant (EU:s ramdirektiv för vatten)

Jag sitter på bryggan och ser ut över sjön. Vind ligger på och för med sig oväsen från Nynäsvägen, hindrar örat från att höra vågen krusa sig mot strandkanten. Trafiken som stör idag – hur kommer det då att låta en morgon, när byggena på andra sidan tagit vid? Sprängningar och schaktmaskiner, pålande bult genom mark och luft. Vibrationer, buller och oljud som dränker oljud och en tystnad som inte finns. Jag blundar och söker föreställa mig, men det är svårt att minnas en tystnad.

När allt var stilla. För hundra tusen år sedan: den här platsen låg infrusen i is. För tiotusen år sedan: isen hade smält undan och landet rest sig efter isens tyngd, då delade kobbar havet, då blomstrade jorden skön och de första människorna vandrade in, eller beträdde de marken från kajaker? I Sköndal finns det spår av människor sedan mycket länge, men bofasta sedan ett par tusen år. Avlägsna röster, rop och glam letar sig fram genom grönskan. En förfluten tid med verksamheter vid vatten. En gång ett hav; sedan en vik och så en sjö med kvinnor och män och alla barn; bosättningar och bryggor.

En människa ser ut över sjön. Men vad hör hon?

Som han hostar, aldrig slutar denna hosta, orken tryter, ligger till sängs, hostar blod; jag ber honom fara till hospitalet, var som helst där de kan bota. Bröstet hans smärtar, tunn är han, feber och svettnätter. Lungsoten? Kroppen är så tung, åtta barn har jag satt till världen; min själ är tung, tre av barnen har jag förlorat; händerna värker och knäna med, tvättvatten rinner, tär mig.

För hundra år sedan, år 1916, bodde tvätterskan Anna i Orhem med Johan och barnen. Johan med tuberkulos, som far till sjukhus under hösten men dör hemma om vintern. Anna och barnen flyttar till Skönstavik: bryggorna avlöser varandra, smutstvätten från staden likaså. Stortvättens land, så kallades bygderna, ”de sörmländskt täcka trakterna kring Drefviken, Magelungen, Trehörningen, Orlångan, och hvad de allt heta, dessa många insjöar.” Stortvättens land: ”en dag räknades från Drefvikens strand ej mindre än ett tiotal ’tvättställen’, lätt igenkännliga på sina till torkning uthängda tvättkläder.” (Idun 1900:38) Tvättbryggor runt en sjö; Orhem, Stora Sköndal, Skönstavik, Sköndalsbro, Karlsvik och så inflödet Forssen från Magelungen och vidare vattnet inåt landet – ett trettiotal sjöar, ett snillrikt system på väg till Drevviken och vidare ut mot Östersjön.

Sverige år 1916: 5 760 000 människor och 5 600 bilar.

Sverige år 2016: 9 870 000 människor och 5 900 000 bilar (4 770 000 i trafik).

På Nynäsvägen vid Sköndal beräknas antalet fordonsrörelser per dygn uppgå till 75 800. Förra regeringen initierade ändringsförslag av miljöbalken rubricerat ”Nya steg för en effektivare plan- och bygglag” (Ds 2014:31). Ett lagstiftningsförslag gäller buller och syftar till att mer buller ska accepteras, trots att forskning visar att bullerkraven, som i Sverige är liberalare än i flera andra västländer, snarare måste skärpas. Buller som stör och orsakar stress, påverkar sömn och risk för hjärt- och kärlsjukdomar. (Aktuell Hållbarhet 2014)

”Halterna av metaller och organiska föroreningar i sediment är höga i den nordvästra delen av Drevviken där trafikdagvatten från Nynäsvägen letts ut orenat fram till år 2009.” (Miljöbarometern) Dagvatten som rinner ner i sjön från vägar och andra hårda ytor. Hur mycket smuts tål sjön? Hur påverkar de stora förestående byggprojekten? Både Länsstyrelsen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden pekar på behovet av att bättre redogöra för dagvattenfrågor ang. Tyngdpunkt Farsta och den dåliga vattenkvaliteten i både Magelungen och Drevviken uppmärksammas. Hur många bäckar små… leder förorenat vatten till sjön?

Jag sitter på bryggan i Stortvättens land. Hur många tvättade runt Drevviken, sjön med stränder i Stockholm, Huddinge, Haninge och Tyresö? Händer som sköljer vatten, fingrar stela och röda av köld, i huggna vakar om vintern, infrusna bylten och snö. Allt de orkade och slet, människoöden, själar ingen minns. Leva sina liv och sedan försvinna. Spår finns kvar; en tvättstuga och torklada på Lövudden vid Stora Sköndal, bevarade rester från en svunnen tid, tysta rop från det förgångna. En ursprunglig funktion och nyttobetonad arkitektur bidrar till höga samhällshistoriska värden. Men människan – måste tystnad finnas för att höra henne? Doften av lakan i sommarbris?

Framtiden börjar nu. Och historien. Tänk om tystnad vore en mänsklig rättighet? När vi inkorporerade Europakonventionen ville någon att rätten till rent vatten skulle stå med, men så skedde inte.

 

Text: Åsa Smedberg Östling
Foto: Matti Östling