Minns nu hur annorlunda det var att resa förr, hur jag lämnade en plats för en annan, en skarp gräns mellan här och där, nu och då. Visserligen var det möjligt att meddela sig både per brev och telefon, men tid tog det innan anhöriga fick ett livstecken. Som under den fem månader långa resan kors och tvärs genom Mexiko 1987/88: flera gånger hade jag försökt få till collect-call, men det var inte alls så enkelt; man kunde bara ringa från särskilda ställen (Larga Distancia) och när man väl lyckats hitta ett som var öppet fungerade inte linjen. Så det första livstecknet till nära och kära var ett vykort till mormor på hennes födelsedag – en och en halv månad efter att jag lämnat svensk mark; och dessutom ett försenat grattis, ”by air” till trots. Under den tiden hade jag och resvännen förflyttat oss med tåg från LA till San Diego och vidare med buss över gränsen till Tijuana och längs Baja California (Ensenada, San Quintin, La Paz), med båt till Mazathlan och så buss igen: Tepic, Puerto Vallarta, Guadaljara, Lagos de Moreno…

Jag läser i min reseanteckningsbok om otaliga försök att ringa hem, men ingenting skvallrar om att jag tänkte på mina föräldrars oro. Jag skriver istället om växelkurser, hur peson låg mot dollarn och hur mycket (lite) vi gjorde av med för att lyckas vara på resande fot så länge som möjligt. Om hotellpriser, tunna väggar, magsjukor, busstationer, påfrestande resor i vad som jag tolkade som gamla uttjänta SL-bussar. Oro och faror dyker upp ibland i anteckningsboken; ett par gånger träffade vi på vietnamveteraner; en steg på bussen i djungeln, kamouflageklädd, galen blick och med stora kniven i bältet. Och militärer som stoppade bussen mitt i natten och genomsökte den, fick aldrig grepp om vad de sökte efter. En gång förde de bort en passagerare från nattbussen. En annan gång beordrades vi alla passagerare ut och fick ställa oss i led vid vägkanten, det var riktigt otäckt. Varken jag eller min resvän kunde spanska (!) utan förde konversationer med parlörens hjälp och på engelska givetvis. Men militärens kroppsspråk och order kunde inte missuppfattas. Vi pekade alla ut vårt bagage och fick fara vidare.

Långt senare hemma i Sverige tog vi del av tidningsnyheterna om det eskalerande våldet i Mexiko, också mot turister. Kanske hade vi tur, eller så var det inte så osäkert att resa just när vi gjorde det, inte för turister. Vi mötte faktiskt flera kvinnor som reste solo genom Mexiko på väg ner mot Sydamerika. Jag kände mig lite omodig som reste med manligt sällskap. Kanske hände det inte så mycket som det behövdes varnas för på den tiden, åtminstone inte oss resande emellan. Och teve och tidningar kunde ju heller inte få in lika mycket av världens händelser som idag; inte uppdatera utbudet flera gånger om dagen, eller timmen kanske det är förresten. Vi kanske vill att det ”ska hända” saker så nyhetsflödet hela tiden ger något nytt?

Jag är glad att ha fått upplevt tiden före world wide web men jag är väldigt glad över att få sätta mig framför skärmen och resa runt i gamla fotspår. Google maps och olika kartfunktioner är fantastiska verktyg för att återuppleva platser jag varit på. Minnas hur det var, hur städer förändrats. Något av den märkligaste känsla är att beskåda en plats med webbkamera; hur människor idag rör sig framför näsan på mig, så nära och ändå så långt borta. Tillsammans med mina minnen blir det en särskild upplevelse.