Den här dagen var planerad åt skrivandets vedermödor; texten om pilgrimsleden Hedningavägen i Härjedalen – den halvt igenvuxna som går längs Kölsjöfjällets östra sida – har så smått fått sin början. Men för att kunna skriva måste jag känna viss frihet och inte tyngas av tankar kring misslyckade skriverier. Min dag har således fått ändrade planer och istället för att skriva text har jag ägnat mig åt självrannsakan. Jag borde inte ha… Om jag istället hade… Jag har nämligen skrivit en liten text för publicering, men inte haft makten över texten till tryck. Det borde jag ha krävt; åtminstone att få ta del av eventuella redigeringar. Nu får jag vackert stå här med mitt granskande samvete i skamvrån, för skäms det gör jag: att lämna ifrån sig en text är en sak, men att läsa samma text redigerad i publikation är inte samma sak.

När jag arbetar med andras texter är jag väldigt noga med att inte redigera felaktigt; jag får inte göra våld på författarens intentioner, inte på något vis ändra själva meningen i texten genom att ta bort eller byta ut ord eller avsnitt – då något är oklart frågar jag (om det inte är uppenbara stavfel). Det är känsligt att skriva text; att förvandla tankar till läsbar mening. Att skriva kan upplevas som självutlämnande. Min misshandlade text, den som idag gör mig illa till mods, är egentligen inte världens viktigaste text och jag borde kunna rycka på axlarna, ge mig i kast med nya skriverier. Men det gnager i mig. Jag har lagt ner tid och kunskap och arbete i att formulera mina tankar kring samhällsfenomen, förvandlat tankarna till text, korrekt text; jag har dubbelkollat årtal och citat och allehanda uppgifter för att inte förmedla fel bild i min beskrivning av ”verkligheten”. När jag lämnade ifrån mig texten, eller makten över min text, var jag nöjd. Det här kan jag stå för.

Den text som nu publicerats är ju inte min längre; jag har lämnat över den till läsaren. Men det jag skäms över och inte kan stå för är att texten som läsaren nu äger (och som sägs vara min) är en redigerad text där meningar ändrats, tagits bort: en väsentlig mening för förståelse har försvunnit och i dess ställe ligger nu ett syftningsfel som sätter tilliten i gungning och min självaktning på fall. Jag bär med mig den utplånade meningen, redo att bemöta någon läsare som uppmärksammar mig på att ”det där är ju fel”. Jag kan säga att det finns en annan mening bakom meningen som ställer allt tillrätta.

Text och tankar. Så skört att formulera, framställa. Jag måste ta mig vidare nu, svälja förtreten, rycka på axlarna och skriva vidare. Förflytta mig tillbaka till texten om Romboleden, Krabbatsvägen och Hedningavägen; pilgrimsstigar som korsar Härjedalen och snuddar vid Kölsjöfjällets brant. Dit ska jag nu.

Foto: Matti Östling